NK:s uteliggarlakan och skålar med bitmärken står i skarp kontrast till det mättade lugn som vilar över årets Stockholm furniture fair. Krocken gör årets möbelvecka i Älvsjö vitalare än på många år. Mitt under rådande möbelkavalkad i Älvsjö och lakansdebatt på NK väntar Fotografiska finbesök. För där ska Fredrik Reinfeldt möta bland andra den brittiske premiärministern David Cameron för att diskutera ”den nordiska modellen” – den just nu eftertraktade formeln bakom en ekonomiskt framgångsrik välfärdsstat.

Till skillnad från Sverige och våra nordiska grannar går våra sydeuropeiska grannländer formligen på knäna. Ekonomin är körd i botten. Grekland kan gå i konkurs vilken dag som helst. Förstås spiller detta över även på möbelbranschen. Italien och Portugal är exempelvis stora designnationer som i finanskrisens spår har svårt att föda sina egna stjärnformgivare, som då gärna söker sig till svenska företag. Alltså kan svenska möbelföretag knyta till sig fler internationella storheter, eller lättare jobba fram ytterligare produkter tillsammans med dem man redan har i sitt stall.

Årets Guest of honour, franska fyrtornet Inga Sempé, samarbetar i dag med Wästberg, Svenskt Tenn, Almedahls, David Design och Gärsnäs – medan det är betydligt sämre med orderingången från exempelvis italienska Cappellini. Själv menar hon att globaliseringen även nått designvärlden, men att det är ”tydligt var pengarna finns just nu”. Detta är något Designsverige kan glädja sig åt, i alla fall ett tag till.

Resultatet blir en mässa med ovanligt gediget innehåll, där många av nyheterna andas samma självsäkerhet som ”den nordiska modellen” gör på toppmötet på Fotografiska. Nåja, åter till mässan där lampan Knopp i laserskuren björkplywood – som transporteras i ett platt paket – och som produceras av Klong har en klar potential att (om ekonomin tillåter) färdas långt utanför landets gränser. Detsamma gäller David Regestam och Junichi Tokudas sittmöbel Steelo för Karl Andersson och söner.

Samtidigt som kommersen pågår som allra bäst på Stockholmsmässan visas ny formgivning också på ett 60-tal platser runt om i Stockholm. Örnsbergsautionen, som diskuterar produktionsvillkor och marknadens likriktning genom att låta ett 40-tal handgjorda föremål gå under klubban. Designkvartetten Form us with love visar sina nya former medan nya utställningsarenan Designhall på Telefonplan bland annat exponerar Li Edelkoorts utställning från 2011 – Talking textiles. I kulturprovisen på Telefonplan bubblar också på nytt diskussionen om ett designmuseum, men den har ännu inte fått ordentligt fäste på den politiska eller den kulturella agendan.

Men det är inget av ovanstående som berört och upprört mest, utan istället en prylutställning (eller pop up-butik) på NK, ”Design with a conscious”, skapad av trendanalytikern Stefan Nilsson. Känslan är att man slumpmässigt letat efter befintliga objekt som på ett eller annat sätt handlar om eller kommenterar fattigdom, utanförskap och hemlöshet. Det blev bland annat uteliggarlakan med kartongmönster, en tiggande flicka av porslin och blomkrukor med bilder av rån och överfall.

”Vårt dåliga samvete lättas av att en del av intäkterna går till de hemlösa. Guilt free consumption. Grunt, smaklöst och cyniskt” skriver Svensk forms VD Ewa Kumlin på sin blogg. Men det är väl ändå att göra det lite för lätt för sig. Visst frågorna är oöverstigliga, även med ”den nordiska modellen”, men bör väl trots det gå att diskutera? Hade dessa objekt fått ett annat mottagande i en annan kontext? Svaret är tveklöst ja.

Jag minns dock exempelvis Kohei Yoshiyukis utställning The park på Alp Galleri Peter Bergman. Svartvita fotografier från en park där allehanda övergrepp pågick. Reaktionerna uteblev. Och att det är den välkända konstnären Année Olofsson som skapat sparbössan av keramik föreställande sig själv som en tiggande flicka, vad gör det med dess kommunikativa innehåll? Och att dessa numera välexponerade lakan hade funnits på marknaden i flera år. Visst, den ”tillfälliga butiken” på NK är lite väl yvig, den intellektuella överbyggnaden tunn eller till och med obefintlig, men den enorma storm detta rört upp handlar samtidigt om synen på design – och om objekt kan ha mer än estetiska förtecken.

Detta är något som Ewa Kumlin och kollegorna på Arkitekturmuseet borde ta sig en verklig funderare på. Det var exempelvis sju år sedan Nationalmuseum visade utställningen Konceptdesign och där bland annat Björn Kjelltofts Artist clothing, en klädedräkt för snattare, exponerades tillsammans med en överlevnadsjacka för just – hemlösa.

Det är klart att design kan diskutera också svåra frågor. Och det hade säkert kunnat fungera även på NK, om konceptet hade varit bättre förankrat och genomarbetat. Att just nå utanför den vita kuben eller museets trygga väggar gör däremot debatten svårare att tygla. Det är vad NK och Stefan Nilsson just nu får erfara.

Ewa Kumlin vill dock gå ett steg längre och skriver på sin blogg: ”Kanske borde NK fundera över att plocka ner hela installationen? Ett tips nu när alla utländska designjournalister invaderar Stockholm”. Ett uttryck som möjligen kan sammanfattas som ”den svenska modellen”.