Alvar Lindencrona var under sin livstid känd som styrelseproffs och direktör för försäkringskoncernen Thule. Men i det fördolda hade Lindencrona ett topphemligt uppdrag. Han ledde under ett kvarts sekel Sveriges underjordiska motståndsrörelse som skulle träda i funktion om Sovjet ockuperade landet.

Verksamheten som byggdes upp i största hemlighet skedde i samverkan med Natoländerna. Som med så mycket annat som rör Sveriges hemliga västkontakter kommer sanningen fram i ljuset steg för steg och först i efterhand. Likadant var det i den lilla värld som utgjorde Alvar Lindencronas egen familj. Hustrun Jane Lindencrona och barnen var ovetande statister i ett riskabelt spel där familjens bostad och resor tjänade till att dölja arbetet med motståndsrörelsen. Dess historia blev sammanflätad med familjens.

Familjen bodde från 1947 i en paradvåning med adressen Stureplan 4 i centrala Stockholm. Barnen Lindencrona kommer ihåg att pappa Alvar var nära vän med statsminister Tage Erlander. Denne kom då och då på besök i hemmet under 1950- och 1960-talen.

–Pappa hade goda kontakter med alla partiledarna. Men just med Erlander var den särskilt stark, minns sonen Gustaf Lindencrona som blev professor i finansrätt och rektor för Stockholms universitet.

Alvar Lindencrona var en utåtriktad person med en stor umgängeskrets. Barnen Lindencrona kände igen höga militärer som armécheferna Carl August Ehrensvärd och Carl Eric Almgren samt ÖB Stig Synnergren, som hälsade på i hemmet.

–Ehrensvärd var en av pappas närmaste vänner, säger Gustaf Lindencrona.

Deras familjebostad fungerade under flera årtionden som mötesplats för en hemlig svensk armé.

I hemmet Lindencrona möttes den grupp som förberedde en underjordisk svensk motståndsrörelse. Om krig bröt ut och Sovjet–Warszawapakten angrep Västeuropa så kunde resultatet bli att hela eller delar av Sverige ockuperades. Då skulle en hemlig ockupationsberedskap aktiveras.

Uppgiften var att stanna kvar och verka bakom fiendens linjer. Planen var att de delar av den lagliga regeringen som lyckats fly skulle verka från exil i Storbritannien (alternativt USA om så krävdes).

De invigda svenskarna kallade motståndsrörelsen för Stay behind. Det engelska ordvalet är ingen tillfällighet. Det var en internationell företeelse med likartade organisationer hos en rad Nato-länder. De byggde på erfarenheterna från andra världskriget och Nazitysklands ockupation av stora delar av Europa. Ingen motståndsrörelse hade funnits förberedd när länderna överfölls och erövrades 1939–1940. Under kriget hade man varit tvungen att improvisera fram nästan allt motstånd. Olika politiska grupperingar hade svårt att samarbeta och var emellanåt oense om hur kampen mot tyskarna skulle föras. Därför begicks också många misstag med ödesdigra följder.

Pappa hade goda kontakter med alla partiledarna. Men just med Erlander vad den särskilt stark.

Gustaf Lindencrona, son till Alvar Lindenkrona

Natos stormakter Storbritannien och USA hade själva undgått ockupation men hade också lärt sig läxan: det var nödvändigt att ha förberedda nätverk om Europa åter blev ockuperat. Nätverken skulle fungera som livlina för att föra ut agenter och nedskjutna flygplansbesättningar samt samla in underrättelser och utföra sabotage. Uppgiften för Stay behind blev därför att organisera det nationella motståndet mot ockupanten på uppdrag av landets exilregering.

I Norge började en ny motståndsrörelse, denna gång mot Sovjethotet, formeras 1948. I Sverige hade statsminister Tage Erlander länge haft likartade tankar på en svensk partisanrörelse.

1945 utnämndes Eije Mossberg till statsråd och 1947–1951 var han inrikesminister. Mossberg blev tillsammans med statsminister Erlander den som lade grunden för det som skulle bli det kalla krigets underjordiska motståndsrörelse.

I juni 1949 skrev Erlander för hand ner en fullmakt på statsministerns brevpapper till Telegrafverkets generaldirektör Håkan Sterky att ingå i motståndsrörelsens ledning:

”Härmed uppdrar jag åt Eder att tillsammans med andra av mig utsedda personer bilda ett utskott med uppgift att planlägga en motståndsrörelse avsedd att träda i funktion om någon del av landet skulle bli ockuperad.”

Fullmakten som låg i ett sigillförslutet tjänstekuvert från Telegrafverket och senare återlämnades till Erlander är ett av de få skriftliga beläggen på att en underjordisk motståndsrörelse överhuvudtaget existerat. Ett likalydande brev skrev Erlander också till arméchefen, ”Herr General C A Ehrensvärd”.

I Sverige kom motståndsrörelsen, eller som Tage Erlander skrev i sina privata dagböcker, ”Lindencronas kommitté”, alltså att ledas av direktör Alvar Lindencrona. Denne hade under kriget arbetat som initiativrik jurist på Försvarsdepartementet där han blev uppskattad av försvarsminister Per Edvin Sköld.

Den effektive Lindencrona flyttades över till Kommunikationsdepartementet och sedan till Luftfartsstyrelsen där han förhandlade fram luftfartsavtal med fjorton länder som möjliggjorde civil trafik efter kriget. 1947 blev den 37-årige Lindencrona chef för landets största försäkringsbolag Thule. Hans familj flyttade in i våningen på Stureplan. Lindencrona genomförde raskt framsynta reformer under mummel från en hel del direktörer i försäkringsbranschen. Ett karaktäristiskt citat av honom från 1948 lyder: ”Det är viktigt att ta risker – man kan inte ständigt ha daddor omkring sig.”

1954 hade motståndsrörelsen tagit fasta former och Lindencrona informerade Erlander och inrikesminister Gunnar Hedlund, Centerpartiets ledare, enligt Erlanders privata dagbok. Det gällde ”en motståndsrörelse, i den händelse att Sverige skulle bli helt eller delvis ockuperat. Av denna redogörelse framgick det att arbetet bedrivits med stor skicklighet och att all försiktighet iakttagits. Lindencrona och Geijer ville absolut förhindra att verksamheten flyttades över till militären. Jag gav med mig.” Geijer är förmodligen Metallarbetareförbundets ordförande Arne Geijer, senare LO-chef. Att motståndsrörelsen inte flyttades över till militären utan låg kvar under inrikesministern gjorde den också lättare att dölja. Först 1969 flyttades tillsynen för verksamheten över till försvarsministern.

Lindencronas kommitté hade utöver stats- eller inrikesministern (från 1969 försvarsministern) en bred sammansättning. Här ingick ledande representanter för arbetare, tjänstemän, bönder, polis och militär samt Televerket. Ett skäl till den breda förankringen var erfarenheterna från Danmark och Norge. Motståndsrörelsen måste ha omdömesgilla ledare och åtnjuta legitimitet under motståndskamp, befrielse och efterkrigstid.

Erlander informerade 1954 de borgerliga oppositionsledarna Bertil Ohlin, Folkpartiet, och Jarl Hjalmarson, Högerpartiet, om att Sverige byggt upp en motståndsrörelse men var sparsam med detaljer. Han noterade i dagboken att han berört ”den Lindencronska kommittén dock utan att nämna ett enda namn. Ingen erinran från deras sida.” Trots att Erlander umgicks med planer på en samlingsregering vid krig fick alltså inte ens oppositionsledarna veta namnet på den som ledde motståndsrörelsen. Det visste inte heller Alvar Lindencronas egen familj – och familjefadern såg till att kommitténs möten i hemmet inte nåddes av några nyfikna blickar.

–Jag fick inte vara med och titta på gästerna bakom gardinen, minns Gustaf Lindencronas yngre syster Elisabeth Lindencrona Paues som bor i Bryssel och har arbetat vid EU-kommissionen.

Hon föddes 1942 och hade som liten varit svårt sjuk. Elisabeth blev därefter ”pappas flicka” bland syskonen. Pappa Alvar vakade över henne. En dag 1950 när Elisabeth var åtta år och gick till skolan med sin far som följeslagare undrade hon varför det var så mycket tal om Erlander hemma: ”Pappa, du är väl inte socialist?”

–Då stannade pappa upp och svarade: ”Jag jobbar inte för något politiskt parti, jag jobbar för mitt land”, berättar Elisabeth Lindencrona Paues. Hon glömde bort episoden men skulle bli påmind om den långt senare.

Alvar Lindencronas familj bodde i en tolvrumsvåning tre trappor upp, ovanför Hedengrens bokhandel i det som nu är Sturegallerian. I början av 1950-talet blev ett av våningens herrum avkortat. Där byggdes det istället in en tjock ståldörr som ledde in i ett utrymme ”stort som en hel garderob”, enligt Gustaf Lindencrona. Dörren liknade en bankvalvsdörr och hade en avancerad nyckel. Inbyggda kassaskåp är inte helt ovanliga i de stora privatvåningarna runt Stureplan, men barnen fick aldrig gå in bakom ståldörren.

Familjen åkte på skidsemestrar i Sverige och Norge, några gånger till Storlien. Där bodde de på Högfjällshotellet som från 1955 drevs av direktör Reinhold Geijer. Här hölls fram till kalla krigets slut Centralförbundet Folk och Försvars årliga rikskonferenser.

Vad familjen och deltagarna i rikskonferenserna inte visste var att hotelldirektören ingick i motståndsrörelsen. Reinhold Geijer var i denna del av landet den regionale ledaren för Stay behind . Han hade varit major vid Svea livgarde och värvades 1957 till rörelsen. Geijer är den ende Stay behind-medlem som har framträtt öppet (vilket skedde 1998).

1959 sändes Geijer med falskt pass till en utbildning i Storbritannien vid ett gods utanför Eaton. Där utsattes Geijer för tuffa ”James Bond-liknande övningar”. Också rutinerna för att överlämna hemliga meddelanden och brevlådeteknik gnuggades in.

”Jag träffade bland annat amerikaner och kanadensare i det här arbetet. Men mest av allt tydde vi oss till engelsmännen. De var våra läromästare i konsten att bygga upp ett hemligt motstånd.”

Likt andra medlemmar i det svenska Stay behind hade Geijer täcknamn (Robert Axelsson) och uppdraget hölls hemligt för familjen. Under sig hade Geijer åtta motståndsceller med totalt 60–70 man i Jämtland, Härjedalen, Västerbotten och Västernorrland.

I det tättbefolkade södra Sverige rekryterades fler motståndsmän än i norr.

Samtidigt som motståndsrörelsen utvecklades alltmer växte barnen Lindencrona upp i våningen vid Stureplan. Efter utflykter med familjen på söndagarna kunde pappa Alvar sätta av dem vid hemmet och sedan parkera bilen på sin plats i garaget under Thule-huset (senare Skandia-huset) på Sveavägen 44 i Stockholm. Ofta arbetade han över på söndagarna.

Långt senare berättade Astrid Tunell, Alvar Lindencronas privatsekreterare på Thule, för Elisabeth Lindencrona Paues att hon hade varit invigd i verksamheten. Vid krig skulle Tunell enligt planerna flyga med Lindencrona utomlands. När personer ur Stay behind träffade Lindencrona på Thule måste de gå via Tunell, men de sade då endast ett förnamn och Tunell visste inte deras rätta identitet.

Även flera Thule-män ingick i Stay behind. Organisationen hade ett hemligt litet kontor med egen ingång från Thule-husets baksida mot Luntmakargatan (ännu vintern 2009 fanns spår av en sådan liten dörr som då sattes igen vid en renovering). Fastigheten lämpade sig för dold verksamhet, den hade många ingångar och underjordiska kulvertar till närliggande fastigheter och var svår att bevaka.

Pappa Alvar hyllades på sin femtioårsdag 1960 för ”kraften och framåtandan, viljan att se i stort, förmågan att ta risker”’ Men han vakade inte desto mindre över sina barns säkerhet. När Elisabeth började gå på fester hos kamraterna fick hon inte gå hem på egen hand utan hämtades alltid, i eget tycke för tidigt, av pappas privatchaufför. Men pappa var generös och från 1960 när Elisabeth fyllde arton år reste de två ofta utomlands tillsammans.

När de besökte de svenska ambassadörerna i London, Paris och Wien ville pappa Alvar att Elisabeth skulle skriva i gästboken. Eftersom han inte kunde dölja att han var i dessa städer skulle det se ut som om han var där som far till sin studerande dotter. Elisabeth hade i tonåren drömt om att gå på fina baler. Nu uppfyllde pappa gärna hennes önskningar och arrangerade så att hon blev bjuden på bland annat debutantbaler i Paris och Wien.

–Jag dansade och kollade in pappa och tyckte det var synd att han skulle sitta där och ha tråkigt. Men det hade han inte, utan där kom fram olika män som han pratade med – den ena efter den andra. Det var ingen som märkte eller tänkte på det, minns Elisabeth.

Hon fick träffa jämnåriga flickor och roa sig. Resorna gick till Oslo, London och Paris. Väninnorna var döttrar till olika ministrar i de norska, brittiska eller franska regeringarna – en del av pappans stora vänkrets.

–Jag tyckte det var konstigt redan då, att han var väldigt mån att jag skulle umgås med just en viss dotter till en framstående brittisk minister, säger Elisabeth Lindencrona Paues.

Elisabeths fyra år äldre bror Gustaf Lindencrona gjorde sin värnplikt vid Försvarets tolkskola vid denna tid. Även han hade en god relation till sin pappa. Men när Gustaf och några kamrater från tolkskolan 1961 skulle åka till Sovjetunionen så reagerade fadern kraftigt.

–Då var pappa hypernervös och var orolig för min säkerhet, minns Gustaf Lindencrona som till slut ändå fick åka iväg. Turen till Sovjet gick utan missöden. Efteråt hade den sovjetiska ambassaden ögonen på Gustaf, de började i vart fall skicka tidskrifter på ryska hem till Gustaf med vissa textpartier förstrukna.

En viktig förändring i Elisabeths liv inträffade när hon 1962 flyttade till Paris för att studera franska. Elisabeth som hade sett fram emot att få flyga till Paris ihop med pappan blev besviken. Hennes och pappans resa på SAS-planet stördes hela tiden av män som sprang fram och tillbaka med papper till Alvar Lindencrona. Då hon skulle skrivas in vid Sorbonne-universitetet skulle pappa Alvar tvunget vara med henne och stå och vänta i kön. Hon tyckte detta var konstigt och också att han ofta fick ett magnifikt mottagande i huvudstäderna. Hon frågade då: ”Vad är det egentligen du håller på med, pappa?” Han svarade att han var ett slags revisor och med det svaret lät hon sig nöja.

I Paris fick Elisabeth 1962 bo i en fransk familj genom en av faderns bekanta. Mannen i familjen var en gaullist i regeringskretsen och en motståndsman från den tyska ockupationen, Michel Habib-Deloncle. Tillsammans med en norrman som fadern kände bjöds Elisabeth och norrmannens dotter – som också studerade på Sorbonne – att se en flott show på Moulin Rouge. Att Lindencrona och norrmannen bägge var i Paris samtidigt var ingen slump. Paris var säte inte endast för Sorbonne och diverse nöjespalats – utan även för Natos högkvarter Shape fram till 1966.

Om allt detta visste naturligtvis Elisabeth Lindencrona ingenting. En första antydan fick hon mer än femton år senare under Folkpartiregeringen 1978–1979. Försvarsminister Lars De Geer kom då fram till henne vid en middagsbjudning.

–Han sade ”vet du om hur märkvärdig din pappa är? Vet du vad han har gjort för sitt land?”. Jag bara stod där och gapade, berättar Elisabeth. Hon frågade sin far, men fick inga besked.

Kanske berodde De Geers indiskretion på att Alvar Lindencrona 1978 hade blivit löst från uppdraget som ordförande i kommittén. Tre år senare, 1981, skulle Elisabeth oväntat få svar på sina funderingar från barn- och ungdomsåren. Elisabeth och maken Staffan Paues stannade till vid familjens sommarhus i Skanör för att hälsa på Alvar Lindencrona. Han var då 71 år och hade haft en hjärtinfarkt något år tidigare.

–Pappa visste att vi skulle komma på besök och ville gå ut och promenera med mig. Normalt var alltid Staffan med, men nu skulle det bara vara vi två. Och då säger han: ”Jag har funderat mycket. Eftersom du har ställt frågor till mig ibland så vill jag nu svara. Jag vill tala om för dig att jag är med i en hemlig motståndsrörelse. Den är till för att rädda mitt land om ryssarna anfaller oss. I så fall ska jag också se till att rädda kungen.”

Det gick ut på att han skulle åka till London och verka i England, berättar Elisabeth Lindencrona Paues. Hon fick lova sin far att inte säga något, inte ens till sin man Staffan som ändå var reservofficer i flygvapnet.

För Elisabeth var det ett omskakande besked. Plötsligt föll en mängd pusselbitar på plats. Nu förstod hon varför hon inte fick se på när det hölls möten i barndomshemmet. Även resorna med pappa framstod i ett nytt ljus, liksom uppmaningarna att umgås med norska och brittiska väninnor. Elisabeth har i efterhand talat med väninnorna och förstått att deras fäder också arbetade med Stay behind. Men pappans dolda uppdrag gjorde även Elisabeth kluven och väckte blandade känslor.

–Jag var smickrad när det var jag som fick skriva in mig i gästböckerna och dansa på balerna. Men jag har efteråt förstått att jag var den som var täckmantel. –Det skulle se ut som om jag var intresserad av de där balerna. I själva verket var det ju pappa som träffade de här männen. Jag blev obeskrivligt ledsen, för jag hade ju alltid trott att pappa hade gjort allt detta för min skull. Nu förstod jag att det lika mycket var för hans.

I december 1981, fyra månader efter besöket i Skanör, avled Alvar Lindencrona i kärlkramp.

1990 avslöjades motståndsrörelsens existens och Alvar Lindencronas roll av journalisten Bjarne Stenquist i Dagens Nyheter. Andra som ingått i Lindencronas kommitté pekades ut: Tage Erlander, SAF-chefen Bertil Kugelberg, försvars- och utrikesminister Torsten Nilsson samt LO-chefen Arne Geijer.

För Elisabeth Lindencrona Paues som nio år tidigare lovat sin far att hålla tyst i minst tjugo års tid kom artiklarna som en stor lättnad. De kastade även nytt ljus över turerna inför hennes eget giftermål 1965. Det året avslöjades att en brittisk diplomat i Stockholm hade varit dubbelagent. Han hade arbetat för brittiska underrättelsetjänsten MI6 men hade också varit spion för sovjetiska KGB och röjt den svenska motståndsrörelsen. Det ledde till att rörelsens dåvarande kansli i Stockholm flyttades från Norrmalm till Kungsholmen.

Ny kanslichef blev översten Gunnar Areskoug. Elisabeth bodde vid den tiden hemma hos sina föräldrar och pappan hade förklarat för henne att giftermål och flytt från hemmet inte brådskade. Men plötsligt drev Alvar Lindencrona på hennes bröllop – utan att ge någon förklaring. Bröllopet med Staffan Paues hölls ett halvår tidigare än planerat. Elisabeths slutsats är att pappan ville ha bort henne från föräldrahemmet efter KGB-avslöjandet.

–Jag har förstått i efterhand att pappa riskerade inte bara sitt eget liv utan även familjens. För hade ryssarna kommit så hade vi strukit med direkt, säger Elisabeth.

Samtidigt som hon är stolt över sin fars insats är hon bedrövad över att den inte fick någon erkänsla från svenska statens sida. Hon anser att Alvar Lindencrona borde ha en given plats i ett kalla kriget-museum som förebild för dagens ungdomar.

–Han ville göra något för sitt land, han var uppfostrad så. Han gjorde en enorm insats, säger Elisabeth Lindencrona Paues. Hon utgår från att det dolda uppdraget och hotet från sovjetiska KGB förkortade faderns liv. Det kan stämma, tror Gustaf Lindencrona:

– Det var naturligtvis en ständig stress att hålla detta hemligt.

Själv anade Gustaf Lindencrona aldrig att pappan hade ett hemligt uppdrag. Först 1981 förstod han varför hans far hade varit så nervös att något skulle hända honom under Sovjetresan tjugo år tidigare.

–Vi talade om det mesta, men inte om just det här. Pappa var väldigt noga med att hålla mig utanför.

Direkt efter faderns död 1981 fick Gustaf Lindencrona ett telefonsamtal från Försvarsstaben. Två män kom till Stureplan 4, legitimerade sig och hämtade en svart plåtlåda ur kassaskåpet.

–Vi hade inga speciella värdesaker där. Utan kassaskåpet hade till huvuduppgift att förvara lådan. Den var inte större än att en officer kunde bära den, minns Gustaf Lindencrona som säger att han inte vet vad plåtlådan innehöll.

Kanske var det en utländsk radiosändare kopplad till Stay behind. Ett intresse som Alvar Lindencrona haft i ungdomen var nämligen radiokommunikation och han hade fått licens att inneha radiosändare. Ett annat intresse var självförsvar, för Elisabeth berättade han hur han som ung hade lärt sig att döda en person med bara händer.

–Han hade väl något vapen, inte för att jag sett det, men det är sannolikt. Pappa hade ett speciellt sätt att slå med handen som han tränat som ung. Han kunde möta ett angrepp också på det sättet, säger Gustaf Lindencrona som ser faderns engagemang som naturligt:

–Pappa var en oerhört stor patriot. Motståndsrörelsen syftade ju ytterst till att slå vakt om Sveriges intressen.

Familjen anade aldrig att Alvar Lindencrona ledde en underjordisk rörelse och likadant var det i politiken och affärsvärlden. Lindencronas verksamhet som chef för Thule 1947 –1964 fungerade som en bra täckmantel. Förre statsministern Ingvar Carlsson, som började som medarbetare till statsminister Erlander 1958, noterade att Lindencrona då och då besökte Erlander på arbetet. ”Uppriktigt sagt trodde jag att det hade med försäkringsfrågor att göra … men de satt då alltid på tumanhand och Tage Erlander refererade inte de samtalen.”