Ett nytt svenskt medieföretag, My Webwill, startar i dagarna en nättjänst som tar hand om våra digitala kvarlevor, efter den sista utloggningen. Det finns ett växande behov, menar man, i och med att allt fler människor ingår i sociala nätverk, och alltså har stora delar av sitt umgänge på Internet.

Med andra ord, nya frågor blir relevanta, som hur arrangera ett genomtänkt och värdigt adjö till digitala vänner och bekanta. Och var hamnar min Facebooksida, mina mejl och min blogg efter den allra sista utloggningen?

Det är där My Webwill kommer in.

– Vi kan till exempel skicka iväg fem olika mejl till fem olika grupper av mottagare, där du berättar om din död, säger Lisa Granberg, företagets grundare, med Elin Tybring.

Om några veckor sätter de två igång, först i Sverige, och sedan i USA, Tyskland och Storbritannien. Konkurrens finns, men är begränsad. Ett litet antal aktörer, som Deathswitch och Slightly Morbid, åtar sig att skicka färdigskrivna mejl till familj och vänner.

Därutöver finns samlingssajter för ”döda” profiler, den mest kända är amerikanska My Death Space, som uppkom genom att en ung man läste om en pappa som mördade sina unga döttrar, och blev nyfiken på offren. Han upptäckte att alla var med i My Space, och skapade då en särskild digital begravningsplats för dem, en sajt som därefter har växt och i dag omfattar över hundratals avlidna, de flesta ungdomar.

Men My Webwill har ett annat och bredare utbud.

Man utför flera typer av uppgifter: stänger och raderar det som kunden vill ha bort, ändrar innehållet på det som ska vara kvar, till exempel omvandlar din Facebooksida till en minneslund, där nära och kära kan lägga in hågkomster och stötta varandra, skickar iväg färdiga mejl, som kan innehålla lösenord som gör det möjligt för efterlevande att ta sig in i fotoalbum eller dokumentsamlingar – och överlåter det som kunden vill ska skötas av andra, till exempel förser någon utvald person med inloggningsdata till en existerande blogg, så att bloggen kan fortsätta leva.

Det senare är inte ovanligt.

Ett exempel handlar om trebarnsmamman Sabina Najjars blogg, som följdes av tusentals surfare, engagerade i hennes envisa kamp mot cancer. Innan hon dog i våras valde hon att låta anhöriga fortsätta med bloggen. Två systrar och Sabinas mamma uppdaterar den regelbundet och har bland annat berättat om begravningen och hur Sabinas barn mår.

– Vår idé går ut på att vi måste lära oss ta mer ansvar digitalt, säger Granberg, och betonar hur mycket lättare det blir för de anhöriga, om man lämnar ett digitalt testamente efter sig. I dagsläget kan det till exempel vara komplicerat att stänga en sida på Facebook, eftersom det ofta är endast den döde som har lösenordet.

Som resultat är det många avlidna som lever kvar på Facebook, för ingen kan avsluta kontot, och det händer att medlemmar blir rekommenderad att bli vän med en person som inte längre är i livet.

Men rent juridiskt, slår inte traditionella bevittnade testamenten ut era digitala?

– Just här befinner sig lagstiftningen i en gråzon, säger Granberg. Det handlar om emotionella eller immateriella värden, som kunderna vill värna om. Man kan lika gärna uppfatta vår service som en digital livförsäkring.

Som Granberg ser det gäller det att fatta beslut, besvärliga beslut, kring vad vi vill lämna efter oss. Själv önskar hon att hennes eventuella barnbarn ska ha tillgång till hennes foton som nu ligger på Flickr, för de finns endast där, och inte inklistrade i tjocka fotoalbum.

Hon efterlyser en nationell debatt, liksom Medierådet, som lyder under Regeringskansliet.

Nyligen skrev rådet att vi snarast bör instifta regler för ”hur vi handskas med döden på sociala nätverkssajter. Dags att diskutera vilka lagrum som gäller och vem som fattar beslut om avlidna personers profiler, bilder och brev.”

Det blir en svår uppgift, konstaterar man, eftersom ”åsikter och känslor går isär. Vissa anser att det är oetiskt att avlidna personers profiler lever vidare, andra att det är hedrande för avlidna att få en chans att fortsätta vara nära sina vänner, som ett mellanting mellan livet och döden.”