Historien om österrikiske Josef Fritzl har under lång tid fångat de internationella mediernas intresse. I förbindelse med rättegången blev rapporteringen på nytt intensiv. Mediebevakningen har i sin tur provocerat fram en diskussion om vad den här typen av kriminaljournalistik representerar.
Ett exempel är en ledarartikel i norska Journalisten där kritiken riktar in sig på det sensationslystna, klichéartade och meningslösa i repriserna av informations- och analysfattig journalistik. Ett annat exempel är Richard Swartz artikel i SvD 24/3. Han iakttar en smittoeffekt från kvällspress till andra medier.
Det gör också Aftonbladets chefredaktör Jan Helin. I flera offentliga debatter har han ironiskt ”beklagat” att kvällspressens prioritering av extraordinära brott nu även tycks ha blivit morgonpressens. En rimlig prioritering förvisso, i allmänhetens intresse menar Helin, men det blir svårt i konkurrensen när inte ensamrätten ser ut att längre gälla.
En dålig strategi för den seriösa pressen hävdar Richard Swartz, men utifrån en motsatt syn på det intresse som allmänheten torde ha av nyhetsprioriteringen.
Att bli allt mera lik i utbud och i perspektiv riskerar att påskynda den långsamma död som morgonpressens ser ut att gå till mötes, det menar Göran Rosenberg i DN 9/4.
Frågan om brottsjournalistikens karaktär är inte ny. För 1800-talsförfattaren Charles Dickens var domstolarna en källa till kunskap om samhällets orättvisor. Ett rikt stoff för den skribent som hade ett kritiskt ärende. Med Dickens kan man hävda att ett samhälles rättssystem bär vittne om dess grad av civilisation, dess utveckling av humanitet. Utifrån frågor om hur brott och straff värderas och hanteras, kan mycket sägas om vår tid, vårt sätt att leva, det samhälle som vi skapat och den riktning i vilken vi tycks gå.
När 1800-talet övergick i 1900- talet utspelades i Sverige en kamp om rätten för journalister att få närvara och rapportera från rättegångar. Det handlade om journalistikens erövring av rätten att kritisera makten, att få inblick i rättsutövandet – och därmed också kunna avslöja maktmissbruk, övertramp, brister. Det var Dickens samhällskritiska blick på rättsordningen som stod modell.
Under samma tid som Dickens publicerade sina samhällskritiska betraktelser, etablerades i USA den så kallade penny-pressen. Här lanserades en populärkulturell journalistisk modell där kommersiella överväganden avgjorde prioriteringen av brottshistorier, speciellt av de mest extrema och sensationella. En bred publik kunde fångas av berättelser om det monströsa, av bilder på brottslingar som ondskan inkarnerad. Här var det dramatiken, och allt det mänskligt mest abnorma som stod i fokus för intresset. Rättegångsordningen inbjöd till att avsnitt efter avsnitt med spektakulära detaljer kunde serveras.
Modellen gäller än idag. De extraordinära och grova brotten följs i alla rättsprocessens faser. Det är en tradition förvaltad främst av populärkulturella medier där de kommersiella nyhetsvärderingarna varit drivande. Brott säljer bra. När nyhetsvalen ifrågasätts, eller när etiken brister i bevakningen, förvandlas i retoriken egenintresse till allmänintresse. Tyvärr kan Swartz ha rätt: också marknadsorienterade redaktörer i morgonpress och public service- medier förförs i dag av denna retorik.
Skillnaden är stor mellan att se det sensationella brottet som väcker intresse och att utifrån ett bredare samhällsperspektiv se och analysera brottet som har intresse. Att likt Dickens utgå från vad brott och straff kan säga om den tid vi lever i och samfällt rikta ljus mot människan och rättsordningens strukturer, är något annat än att visa upp ett monster om och om och om igen.
Ester Pollack är medieforskare och har bland annat skrivit avhandlingen ”En studie i medier och brott”.
