Bland vårens debutanter i branschtidningen Svensk bokhandels katalog står Diana Janses bok En del av mitt hjärta lämnar jag kvar under skönlitteratur. Kanske är det där den passar bäst in. Själv funderar hon på den som en cocktail av reportage, dagbok, reseberättelse och prosa.

Förutom att skriva av sig om sina erfarenheter som UD- anställd diplomat i Kabul i två år är ett syfte med boken att nyansera bilden av Afghanistan.

–Jag vill försöka förklara varför Sveriges engagemang är viktigt. Jag verkar väl kritisk över det vi gör, men det är mer en frustration över hur svårt det är att göra något. Jag brukar säga att bara för att det är svårt har vi inte rätten att kasta in handduken, säger hon på en skakig telefonlinje på resa i Sydostasien.

Hon är själv bitvis kritisk mot UD i sin bok. När hon var i Afghanistan 2004–2006 fanns ingen ambassad utan hennes tjänst var placerad på Sida-kontoret i Kabul. När inspektörer från UD skulle besöka henne vågade de inte ens åka till Kabul utan mötet skedde istället i Pakistan, i Islamabad. Sedan dess har mycket hänt, till exempel har det öppnats en svensk ambassad.

Något annat hon vill belysa i boken är sin yrkeskår, kanske är det extra nödvändigt efter SVT-serien Diplomaterna.

–Generellt har man en ganska förlegad bild av vad en diplomat gör.

Hennes bok är inte bara en skildring av det krisdrabbade landet långt därborta. Den säger även mycket om hur det är att vara Diana Janse, en svensk kvinna i 35-årsåldern som står mellan två världar.

–Min värld har blivit lite större av att leva i Afghanistan. Jag relativiserar nog de problem vi har hemma mer och kan reta mig på gnäll över vad jag tycker är i-landsproblem.

Ett par av hennes UD-kollegor har redan läst boken och reaktionerna har varit positiva.

–Någon har sagt att igenkänningsfaktorn är hög, det gjorde mig glad. Om jag har lyckats fånga det kringflackande livet och de frågor och känslor man brottas med så har jag i alla fall lyckats med något.