Du skriver i ditt förord att den svenska politiken behöver intellektualiseras. Vad menar du med det?
–Idag är det viktigare att fatta beslut än att tänka. Jag citerar gärna Ingemar Eliasson: ”Idealet i Sverige idag tycks vara: gärna debatt, men först ett rejält beslut”.
Vad ser du för fara i detta?
–Jamen, då blir det ju meningslöst! Beslut måste ha en grund i ett tänkande.
Varifrån kommer den här mentaliteten?
–Från nyliberalismen vars ideologi har förstört mycket. Det enskilda politiska budskap som har haft störst genomslag de senaste decennierna är ”Satsa på dig själv”.
Ett genomgående drag i dina texter är att du inte vill tänka färdigt. Du tror på ett oavbrutet utbyte av tankar.
–Det är viktigt att komplicera tillvaron. Tvivlet är viktigt för att kunna fatta bra beslut.
Brådskan är ett hot mot demokratin?
–Ja.
Om man ser till kulturpolitiken kan man med fog säga att ett ekonomistiskt perspektiv växte sig starkt på 80-talet. Var det nyliberalernas verk?
–Nja, samhällstendenser är alltid generella. Man inbillar sig att om socialdemokrater får bestämma i en nyliberal era så blir det en socialdemokratisk politik, men så är det inte alls. Socialdemokrater blir också nyliberaler, precis som 70-talets vänstervåg även ”drabbade” borgerligheten. Därför är det ingen idé att söka enskilda syndabockar för förändringar i samhällsklimatet.
Men sedan 80-talet har kulturen haft svårt att hävda sitt egenvärde.
–Ja, och därför har kultursektorn allt mer desperat argumenterat för sin sak med tvivelaktig retorik, som till exempel att folk som går på teater lever längre. Men det beror väl på att det är friska människor som kan gå på teater! Man ska inte blanda ihop kulturpolitik med andra politiska agendor. Kulturpolitiken måste ha en egen sfär och vara obunden.
Kulturupplevelser kan inte kvantifieras, eller hur?
–Vissa saker, som trafik, går att mäta, men inte vad kulturen gör med oss. Därför går det heller inte att försöka erbjuda folk vad man tror att de vill ha. Om sådant kan man inte veta något.
Det är bättre att 50 personer lämnar en teaterföreställning förändrade än att 500 går hem likgiltiga?
– Jo, men det finns en hake i det resonemanget. Man kan inte låta en låg publiksiffra legitimera en dålig föreställning. Det viktiga är att man inte kan veta innan vad som slår och inte slår. Det måste finnas en möjlighet att pröva sig fram.
Tog 70-talets kulturpolitik bättre vara på detta än dagens?
– Ja, för det fanns en uttalad vilja att öka delaktigheten. Man var inte, som idag, ute efter en kundrelation. Allt blev inte bra på 70-talet... men allt behöver inte heller alltid bli bra. 70-talet präglades av en stor entusiasm, som inte finns på samma sätt idag när skattebetalarperspektivet råder.
Vad innebär det?
–Att man inte vågar lägga ut pengar på så kallade ”onödiga saker”.
Hur viktig är kulturen för ett samhälle?
–Den är basen. Det finns ingen enmanskultur. Den är en gemensam angelägenhet. Den möjliggör samtal och utveckling. Därför måste det också finnas utrymme för det udda. Se bara på Willy Kyrklunds författarskap. Hade han haft krav på sig att skriva för den breda massan hade han säkert inte skrivit en rad.
Kyrklund är en av mina favoriter. En av dina också, förstår jag?
–Ja. Han är ju glasklar!
Du citerar Stig Strömholm i din bok. Kan du känna en samhörighet med en kulturkonservativ som han?
–De kulturkonservativa är i hög grad kulturbärare. Folkrörelsesocialister som jag vill erövra kulturen, men i grunden har vi samma syn på kulturens egenvärde.
Det finns hos socialdemokraterna en uttalad vilja att göra kulturpolitiken till en valfråga i år. Kan man verkligen göra det?
–Det är en vällovlig ambition, men jag är inte säker på att det lyckas.
Varför inte?
–För att en valrörelse måste bygga på konfrontation och kulturpolitik lämpar sig inte för det. Inom kulturpolitiken finns motsättningarna oftast i grundläggande värderingsfrågor och de mår inte väl av att reduceras till frågor om si och så mycket pengar hit eller dit.
Men de ideologiska skillnaderna är trots allt större idag än på länge.
–Det kan man säga.
Sedan du var kulturminister har kulturen i högre grad börjat användas som en upplevelseindustri, som en del av turistnäringen.
–Man kan inte leva på fyrverkerier. Man ska inte vara utan dem, men de får aldrig ta över den grundläggande kulturverksamheten. Stockholm kommer att upptäcka att festivaliseringen av staden är ett misstag. ”The capital of Scandinavia” – vad är det för dårfinkar som har hittat på det? Det är ju pinsamt!
Du nämner frikyrkan med stor värme i din bok.
–Jag är inte troende, men frikyrkan har en liknande tradition som den nykterhetsrörelse jag alltid har tillhört – samlingen kring den egna lokalen. Nykterhetsrörelsen har en stark bildningslidelse och en förankring i de egna lokalerna – jag sitter fortfarande på IOGT:s expedition i Älvsjö, där jag är uppvuxen, en dag i veckan. Det hade jag med mig när jag kom till Folkets Hus-rörelsen. Jag var inte en kulturpolitiker som kom utifrån, utan jag hade samlingslokalstraditionen i blodet.
Hur tror du att din bok kommer att mottas?
–Jag vet inte, egentligen har jag ju inget nytt att säga. Jag säger bara de saker jag alltid har sagt. Jag lärde mig det en gång, på 50-talet, av en reklambyrå, faktiskt: dominera, koncentrera, repetera – det är ett bra recept för att skapa opinion. Så min bok innehåller sådant jag har upprepat länge, men visst, den står för ett annat sätt att se på politik än vad som gäller idag. Jag hoppas att en och annan tar intryck av det jag skriver.
