Det ska fan stå i talarstol!

Katti Sandberg, legitimerad retorikexpert, lyssnade i tisdags på statminister Reinfeldts regeringsförklaring och omdömet var kärvt: ”ett förbålt tråkigt regeringstal”, sade hon till Svd.se. När president Obama höll tal på demokraternas konvent sa experterna ”bra, men inte lika bra som 2008”.

Knappt har talarna sagt sista ordet innan det regnar omdömen på nätet, i sociala medier och människor emellan.

Det är inte nödvändigtvis vad som sägs, utan hur, som räknas. Samtidigt som talekonsten blivit allt viktigare tycks allt färre – om vi för en stund håller oss till politiken – egentligen vara kallade. Det är inte precis framtida bevingade ord som yttras i riksdagens plenisal. Samtidigt är politikernas formuleringskonst påpassad som aldrig tidigare. Det är tufft men uppfordrande, för det är få egenskaper som imponerar så på omvärlden som en skicklig talare.

En alldeles särskild form av talekonst odlas i Svenska Akademien – talet över företrädaren. Varje ny ledamot är vid inträdet enligt stadgarna tvingad att ”hålla thervid ett Tal öfver then afgångne”. Det är ingen lätt uppgift, särskilt inte när man möjligen på kort tid ska läsa in och formulera sig kring ett författarskap.

Naturligtvis finns det exempel på mindre lyckade inträdestal, där efterträdaren inte har en djup och självklar relation till företrädaren. Genialitet behöver inte nödvändigtvis innebära att man är en god talare.

I dagarna utkommer boken ”Minnet av företrädaren. Aderton inträdestal i Svenska Akademien” sammanställda av Lotta Lotass och Bo Svensen. Volymen innehåller tal från 1795 då Axel Gabriel Silverstolpe höll tal över Axel von Fersen till 1974 då Carl Ivar Ståhle talar om H S Nyberg.

Däremellan kan man läsa Verner von Heidenstams rättframma tal över gamle fienden Carl David af Wirsén – denne hade under sin livstid aktivt motarbetat Heidenstams inträde. Vapnen är visserligen nedlagda, men inledningsorden är en markering: ”En motståndare, som jag själv bekämpat, en skald av en äldre skola, som i mig såg en fritänkare och en son av en annan tidsriktning!”. 28 år senare, 1940, inleder Pär Lagerkvist sitt tal över företrädaren von Heidenstam: ”I en tid av stor fara för vårt land förlorade vi vår störste fosterländske diktare”. Tiderna förändras, så att säga.

Denna bok är inte bara en kvalificerad litteratur- och historielektion, utan ger också en inspirerande inblick i hur ord och ordvändningar kan användas, inte minst när efterträdaren känner starkt släktskap med företrädaren. Som när Karl Ragnar Gierow talar om Hjalmar Gullberg, ett av de mest välformulerade talen i volymen. Genom att med djupaste insikt skildra komplexiteten hos företrädaren, ”som av ingen kan efterträdas annat än rent kronologiskt”, ger talaren också en bild av sig själv.

Kaj Schueler är reporter på SvD Kultur.