Giannina Braschi på sitt första Sverigebesök.
Hon bodde två kvarter öster om World Trade Center när tornen föll, var kvar i området något år, men flyttade sedan norrut på ön.
– Det gick bara inte att stanna. Det luktade fortfarande. Och så alla hemska minnen. Och en känsla av degradering, som om imperiet Amerika försvann i hålet där skyskraporna hade stått, säger Braschi.
– Före kände vi oss som stolta romare, efteråt mera som vanliga italienare.
Hennes reflektioner kring Grand Zero finns med i en kommande bok, som också handlar om Hamlet och Segismundo, och som blir en blandning av poesi, prosa och dramatik, förutom att hon som tidigare mixar engelska med spanska.
– Det ska vara antingen eller i en dikt eller roman, inte bägge språken, det tycker de flesta. Men varför det? Sån är ju jag. Jag uttrycker mig samtidigt på två språk, och drömmer på båda; det är min kulturella identitet.
Hon möter både motstånd och uppmuntran när hon presenterar sina tvåspråkiga dikter och monologer, i böcker och på uppläsningar.
– Många känner igen sig. Det här är precis vad folk hör på gatan, eller själva talar, åtminstone i New York. Andra tycker det känns hotfullt, som ett slags upplösning. Idealet är förstås ett Amerika med ett språk och en kultur.
Som Braschi upplever det har den inställningen blivit betydligt vanligare under Bushs tid som president.
Sedan ber jag henne läsa en sida ur diktsamlingen Empire of Dreams, bara för att höra hur det låter, med spanska och engelska om vartannat.
Hon framför stycket snabbt och intensivt, med hög röst och tydlig rytm, i det trånga och fula konferensrummet på Hotell Kristineberg, med utsikt mot en parkeringsplats – och kontrasten känns alltför stor.
Det spanska läser hon helt och fullt med hjärtat, låter det som, och det engelska med hjärnan. Hon nickar instämmande, jodå, det är så det känns.
Inte så konstigt. Hon kom till New York 1977, som 24-åring, efter att ha vuxit upp i det spansktalande Puerto Rico – och tillhörde redan då ett poetiskt avant-garde, som såg professionen som ett kall.
– Lyriken har alltför länge varit en onödig och frånvarande konst, som effektivt har trängts undan, först av romanen, som tyvärr har blivit journalistisk, och sedan av populärkulturen, som alldeles har förytligats. En gång var det inte så. Visste du till exempel att Pablo Neruda var stor som en rockstjärna på 20-talet, i alla fall
i den latinska världen? Vi måste tillbaka dit.
Hon för en energisk kamp för mer utrymme till poesin, och menar att den tillför samhället djup och mening, under det att populärkulturen är som ”halshuggna kycklingar som fortfarande virrar omkring, trots att de egentligen är döda”.
Som puertorican i New York tillhör hon en förtrupp, det vill säga ingår i den första stora spansktalande invandrargruppen.
– Vi har alltså kunnat lära andra latinos hur man gör i det nya landet, lite grand som en mamma, och vet du förresten att vår gamla parad utefter Femte Avenyn, The Puerto Rican Day, den är nu för alla invandrare, också de svarta.
Så hur gör man i det nya landet?
– Man behåller det puertoricanska – och tar till sig det amerikanska, även om det kräver tid och kan kännas främmande.
Det är vad Braschi fortfarande håller på med, och hon vet fortfarande inte riktigt hur olika synonymer skiljer sig från varandra,
i laddning och temperatur.
– Å andra sidan, det innebär att jag kan göra saker med språket som de infödda inte klarar. Jag är inte fast i språkliga mönster som stänger inne.
– För oss invandrare är det integration som gäller, inte assimilering eller sammansmältning, och Amerika är mycket bättre på det än ni i Europa. Det har jag sett. Er framtid hänger på om ni kommer att kunna härbärgera era invandrare.
