Han debuterade för 20 år sedan som poet, men det är som romanförfattare Robert Åsbacka har gått från klarhet till klarhet, i synnerhet med sina fyra senaste: ”Döbelns gränd”, ”Fallstudie”, ”Kring torget i Skoghall” och nu ­Orgelbyggaren. Den senare står sig väl i denna kvartett, men utgör inte någon entydig kulmen. Däremot sällar den sig till de övriga böckerna så att man nästan kan tala om en romanserie: personer och tematik från de tidigare romanerna återkommer här och fördjupas.

Orgelbyggaren handlar om fragilitet, förfall, förlust, förgänglighet. Bokens huvudperson, gamle Johannes Thomasson, beger sig ut på en promenad, halkar och stukar foten, vilket blir ett första steg mot den egna dödligheten men också mot nya bekantskaper. I romanens nutid, 2006, har han för länge sedan förlorat sin dotter Maja i cancer och sin hust­ru Siri i Estoniaolyckan.

Det behövdes ett halvsekel för mänskligheten att absorbera and­ra världskriget, har det sagts. Kanske ett femtontal år är lämpligt för att börja komma tillrätta med en händelse som Estonia­katastrofen. Fortfarande upplevs katastrofen, så som den framträder i huvudpersonen Thomassons tankar, som väldigt konkret – han har själv varit lagerchef på båten – men samtidigt som outtömd och gåtfull.

Estoniakatastrofen är bara en av trådarna i denna innehållsrika roman. Här finns flera motivkretsar och skikt: österbottnisk småstad, lokalhistoria, konst, lokal- och världspolitik, kroppens bräcklighet, Dietrich Buxtehude, orgelbygge och orgelmusik. Boken är indelad i sju kapitel som följer delarna i Buxtehudes oratorium ”Membra Jesu nostri”: Fötterna, Knäna, Händerna, Sidan, Bröstet, Hjärtat och Ansiktet.

Man kunde säga att Åsbackas metod går ut på att hålla så många bollar i luften som möjligt och samtidigt ge ett så starkt intryck av lugn som möjligt. Riskerna är två: kaos och stiltje. Men mestadels klarar Åsbacka biffen. Någon gång blir det snudd på kaos, som i episoden med Harri Niskanen på Moderna Museet, eller med kommunalpolitikern Gustav Broman och Tanja Holm. Det är inte alldeles tydligt hur de ingår i pusslet.

Värre är det bitvis med stiltjen: de detaljerade redogörelserna för Thomassons trots allt mycket små kroppsliga besvär kan bli ­något enahanda, och romanens yttre händelser kan upplevas som bitvis för minimala. Dialogen är ibland något styv.

Men det hör också till stilen, till tempot: Åsbacka skildrar en vardag som är vardaglig, samtidigt som den gränsar till något annat, mer själfullt och ibland surrealistiskt.

Karaktärerna kan föra tankarna till Jan Lööfs seriefigurer, oborstat vardagsgråa men samtidigt lite lustiga skrothandlare och korvförsäljare. Gamle Berg fattar varje dag posto framför elaffären och lägger ut texten om världspolitiken. Han är en lyckad romanfigur, men flera andra, inklusive huvudpersonen, förblir något dunkla, liksom i Åsbackas tidigare romaner.

De har sin historia, sina minnen och sina relationer, men de är samtidigt lite ansiktslösa. Detta gäller i synnerhet bifigurerna, sådana som Riitta Hellberg, ­Agnes Frid, Kevin Andersson, Mona Sund.

”Orgelbyggaren” har dock fler styrkor än svagheter. Det är en moralisk roman, en roman om att se bräckligheten och förgängelsen i vitögat utan att tappa greppet, hoppet. Den tror på konstens förädlande kraft och på den lilla människans konstvilja. Den tar upp människor, platser och företeelser och visar deras historia, liksom den skickligt varvar fakta med fiktion.