Då och då händer det att jag känner mig som ”dom”. Jag menar inte som en av ”dom” utan som Invandraren. Att mitt namn lika lite som ansiktet är mitt eget. Istället är mitt namn En Miljon. Jag uppbådar all min mentala energi för att inte begränsas till ett flockdjur vars enda karaktärsdrag utgörs av ett mörkt utseende, ändå tvingar omständigheterna mig till just det.

Som händelserna i Malmö, där någon eller några människor skjuter mot medborgare med utomeuropeiskt utseende. Hade jag bott i Malmö skulle jag vara ett potentiellt mål för skarprättaren som i medierna kallas för nye Lasermannen.

Sedan medierna började rapportera om skjutningarna i Malmö har jag av vänner fått frågan om jag inte är rädd.

Då har ungefär följande samtal utspelat sig:

–Nej, jag är inte rädd. Jag bor ju i Stockholm.

–Men vad är det som säger att det inte kan hända även i Stockholm? Igen?

–Ingenting!

–Då borde du ju vara rädd.

–Att mörkhyade Malmöbor är rädda förstår jag mycket väl, men skjutningarna får mig att tänka på något som skrämmer mig mer.

Den mediala dramaturgin som följer på skjutningarna i Malmö behöver ingen större förklaring. En stad i skräck, en ”ny Laserman”, kittlar våra sinnen och underhåller vår fallenhet att engagera oss i en psykologisk thriller signerad verkligheten.

Den förenar oss i frågor. Är attentatsmannen nationalist, nazist, SD-sympatisör? En copy-cat till Ausonius? När och var slår han till nästa gång? Är det en ensam galning eller flera? Kommer han någonsin att åka fast?

Hur sorgliga och vanvettiga händelserna i Malmö än är måste vi ändå påminna oss om att det i Sverige inte tillhör vanligheterna att galningar i skydd av mörkret skjuter prick på svartskallar.

”Monster existerar”, skrev Primo Levi, ”men dom är alltför få för att vara verkligt farliga; de vanliga människorna är mycket farligare.”

För många år sedan, jag var nog tio år och bodde i Skövde, ville en vän till min familj, bonden Mårtensson, säga mig något viktigt: för att bli svensk som alla andra var jag tvungen att först uppfatta mig som västgöte. För att bli västgöte räckte det inte med dialekten; jag borde också lära mig västgötahistorier, som Mårtensson en gång hade lärt av sin far och andra bönder i trakten. Till exempel den här: ”Vad är det för skillnad mellan en västgöte och en smålänning? Jo, västgöten frågar alltid: ’Va köstar dä?’ Medan smålänningen frågar: ’Kostar dä nået?’”

Visst ville jag vara som alla andra, en av ”Vi”. Men hur skulle jag bli en del av Sverige – uppfinna eller finna det – om jag inte gjorde trakten där jag nu levde till min? Om jag inte utforskade de gåtfulla sambanden mellan landskap och människa, mellan jord och liv, mellan ord och jord? För att spinna in mig i min nya omgivning och därmed ta ut en kompassriktning åt framtiden, sökte jag mig bakåt i tiden. Inte bara Västergötland utan vartenda landskap i Sverige skulle bli mitt bara jag tog del av mitt nya lands ursprung.

För detta krävdes litteratur och stor övning i språk. Selma Lagerlöf, Verner von Heidenstam, Hjalmar Bergman och Hjalmar Söderberg, Elin Wägner, Frans G Bengtsson, Eyvind Johnson, Vilhelm Moberg, Moa Martinsson, Ivar Lo-Johansson, Nils Ferlin, Gunnar Ekelöf, Kerstin Ekman och många andra... Litteraturen fick mig att känna att även jag var ett barn av ett landskap där specifika möten hade ägt rum, där tankar prövats, slag utkämpats, ideologier stötts, kärlekar mötts, myter formats, själsliga tillstånd utforskats och gemenskaper som var mig främmande uppkommit. Författarna skänkte mig den sinnesutvidgande upplevelsen där motsättningar upphävdes. Hos dessa och många andra svenska konstnärer fann jag, främlingen, en frihet sprungen ur en känslomässig samhörighet som är mycket större än den etniska, religiösa och kulturella. Betänk bara Ferlin som i en dedikation till en diktarkollega beskriver sig så här:

Vem är jag ?

–En man som lever och dör på vanligt sätt:

Ett barn som drömmer

som andra drömt,

ett flarn som glömmer

som andra glömt,

ett skarn som tömmer

som andra tömt

besvikelsens bittra vin.

Att bli svensk – med kurdiskt ursprung – var en inte helt smärtfri process. Trots krockarna mellan den gamla och den nya världen gick det. Trots att Ny Demokrati kom in i riksdagen, John Ausonius gick på invandrarjakt med sitt avsågade hagelgevär, flyktingförläggningar sattes i brand och trots att nazister marscherade på gatorna begränsade jag mig inte till gruppen ”dom andra”. Jag ville leva med i stället för mellan två världar.

Klockan 8.58 amerikansk tid den 11 september 2001 fick jag en ny framtid. Utan mitt bifall blev jag kollektivansluten till gruppen Homo Islamicus. Med terrorattacken mot World Trade Center kom ”invandraren” att bli synonym med ”muslimen”.

Jag skrev om detta för Helsingborgs Dagblad inför decennieskiftet, men tar mig friheten att återbruka mina ord. Fram till terrorattacken i New York reflekterade jag sällan över att jag är muslim, om än sekulär. Alltsedan dess påminns jag ständigt om det, och avkrävs svar på vad jag tycker om slöjan och talibaner. Eller: vad tycker jag ”egentligen” om judar och Israel? Om USA, homosexualitet, kvinnlig omskärelse, självmordsbombare etcetera? Det är ibland ett dött företag att svara. Ju mer jag förklarar desto mer misstänkliggjord blir jag. Svaren blir till anklagelseakter i sig.

Vi som skulle slungas in i en ny era av möjligheter och frihet med den röda farans sammanbrott 1989. Men redan med Kuwaitkriget retirerade Europa. Vi började begränsa våra identiteter – politiska, geografiska, etniska, religiösa. Tolv år efter Berlinmurens fall, mitt i den moderna överflödstillvaron, sattes stora delar av västvärldens existentiella världsbild i gungning och vi kröp ivrigare in bakom andra murar. Ifrån de trängre inhägnaderna fick vi ett oförsonligt behov av att utse avvikare för att definiera normalitetens gränser. Nog är det så, att när världen inom oss ligger i mentala ruiner, när vi drabbas av det som Aristoteles benämnde horror vacui, ”skräck för tomrummet”, vill vi ha någon/något att ta spjärn emot för att definiera oss själva och skapa livet åter.

I Sverige satt vi länge i vår blågula inhägnad, pekade mot Europa där främlingsfientligheten hade tagit sig in i parlamenten, och suckade: Usch, det där vulgära är vi i alla fall förskonade ifrån.

Med vår demokrati var vi rustade att klara av allt. I den mån främlingsfientlighet fanns rymdes den i en korvkiosk. Luften doftade ännu av kanelbullar och färsk mjölk.

Men den politiska sociologin ute på kontinenten, där främlingsfientliga partier kommit att influera den politiska dagordningen, börjar brukas även hos oss. Under de senaste åren har flera av våra riksdagspartier drabbats av yrvakenhet och med ängslig eftergivenhet börjat delta i en politisk budgivning som går ut på att försöka bekämpa Sverigedemokraterna genom att överta deras ord, retorik och tankegångar.

I detta mentala belägringstillstånd blir invandraren spöket som går genom alla debatter. Därför bereds på den offentliga arenan utrymme åt frågan: Är SD verkligen främlingsfientligt? Det är som att ägna tid och energi åt frågan: förekommer samlagsscener i porrfilmer?

Man ska, bör och måste diskutera invandringspolitik, segregation och integration. Men i vilket tonläge? Med vilket språkbruk? Med vilka politiska baktankar?

Vissa värden borde trots allt inte växla med ögonblicken. För civilisationens fernissa är tunn och när den skrapats bort finns nästan inga gränser längre för vad människor kan säga och göra. Först planteras föreställningar, därefter skavs de in tillräckligt länge i den offentliga diskussionen och ristar in skåror i folkdjupet. I denna gradvisa tillvänjningsprocess tappar människan måttstocken för den moraliska värdeglidningen. Då förlorar även vanligtvis frisinniga människor proportionerna, den smygande konfrontationspolitiken motiveras som fri debatt i demokratins namn och förkläs till engagemang.

Insikten får mig allt oftare att identifiera mig med ”dom”. Det skrämmer mig mer än en, tre eller tio lasermän.