”Den stora DDR-romanen för den yngre generationen.” ”Ett mästerverk.” Superlativen har borrat sig in i Uwe Tellkamps tunga kloss till bok, en 961 sidor lång, ytterst litterär berättelse om de sju sista åren före murens fall.
Vi får följa med på svindlande upptäcktsfärder i den släkt romanen skildrar i den vackra stadsdelen Tornet på Elbesluttningen i Dresden, läsa om personernas lycka och plågor, äktenskap som knakar, det jobbiga med att växa upp och hur deras liv begränsas av att de bor i DDR.
Uwe Tellkamp var 21 år när muren föll, en historisk vändpunkt som kom som en total överraskning för honom. När vi möts på hotell Lydmar på Blasieholmen i Stockholm – lustigt nog där Tysklands ambassad tidigare höll till – ser han i sin mörka kostym ut som man kan föreställa sig en DDR-tjänsteman.
Men han visar sig passa bättre ihop med den röda mössan, inköpt hemma i Dresden, som han drar fram till fotograferingen. Och han gillar när folk påpekar att Tornet inte är en typisk DDR-roman. Det är en kategorisering för att man ska kunna ställa den i ”DDR-hyllan”, påpekar han och ler. Han ser den själv mer som en skildring av hur man påverkas av att leva i en totalitär stat.
–Jag nämner ju bara ordet DDR 3–4 gånger, det är medvetet.
Läser forna östtyskar boken annorlunda än västtyskar?
–Överlag: ja. I öst ifrågasätter läsarna oftare om det verkligen var så som jag skriver, de funderar mer på autenciteten. I gamla väst verkar man mer läsa den som en roman och som en skildring av ett främmande land.
Samtidigt som Uwe Tellkamp vill att Tornet ska vara universell förvånas han över att den har blivit en prisbelönt bästsäljare. Och det är överraskande för en så ”svår” roman, som blandar genrer och närmar sig 1000 sidor.
–Mitt förlag, Suhrkamp, har aldrig fått så många reaktioner, de första veckorna kom över 400 mejl. Jag träffade väl något som surrade i luften.
Varför är det viktigt att läsa om DDR?
–För att temat och det som hände i DDR är aktuellt än i dag. Se på Libyen. Plötsligt stiger medborgare i arabländerna fram och vill ha sina mänskliga rättigheter och befrias från gamla tyranner, processen påminner om hos oss. Jag har även fått reaktioner från Sydkorea, där delar av boken har översatts. De är ju granne med Nordkorea och tycker det är intressant att läsa om tiden före återföreningen.
En fråga Uwe Tellkamp har fått vänja sig vid är hur självbiografisk romanen är. Han säger att den är ”multibiografisk”. Nästan alla figurerna har verkliga förlagor. Christian Hoffmann, en finnig tonårig som är något av bokens nav, ligger honom närmast. De är båda uppvuxna i en läkarfamilj i Dresden och gjorde militärtjänst i DDR:s folkarmé.
–Det är historien från min tidiga ungdom. För mig var det viktigt att skriva om de här märkliga erfarenheterna och om det där att man inte fick göra fel. När man är ung måste man få göra fel, men det fick vi inte. Det var en paradox. Där började mina funderingar kring vilket land jag var uppvuxen i.
Anser du att din roman är politisk?
–Det hoppas jag. Politisk, men på det viset att politik alltid fanns i det samhälle som den skildrar. Politiken förgiftade till och med kärleksrelationer. Man var tvungen att passa sig för vem man sa något till. De koderna lärde jag mig redan då att dechiffrera.
Som research använde han sig, förutom av historier från familj och vänner, bland annat av tidningar från DDR.
–Man lärde sig att det viktiga aldrig stod på förstasidan utan långt bak. Där kunde man rapportera relativt fritt från lögner. Till exempel fanns där en gång ett klädmönster. Min mamma och andra kvinnor grubblade på varför man visade det. De kom fram till att det bara kunde betyda att det den närmaste tiden inte skulle finnas kläder att köpa. Nästa dag skyndade de iväg och handlade kläder.
Uwe Tellkamp beskriver främst en intellektuell klass. Att alla var arbetare i DDR var bara en välputsad fasad utåt, menar han. Han bodde själv ett tag i ett nybyggt så kallat Plattenbau.
–På ena sidan om oss bodde en städerska, på den andra en professor!
Dessutom, tillägger han, var arbetarna mer emot staten. De tyckte att socialismen var för de intellektuella.
Uwe Tellkamp skriver nu på en fortsättning om vad som hände med människorna i Tornet efter murens fall. Det är fascinerande att fundera på om han ens skulle ha blivit författare utan DDR. Han tvekar, tar en klunk vatten.
–Jag är ingen vän av uppfattningen att man måste lida för att göra konst. Det finns ju också olika sätt att lida på, för vissa är det fruktansvärt nog att deras barndom är slut. Nej, jag kan inte svara på den frågan. Men visst, mitt liv hade utvecklats på ett annat sätt.
