Emma Svensson startade konsertfotosajten Rockfoto.nu som 20-åring. Efter att, via nätet, ha knutit sig till fler musikintresserade unga fotografer är Rockfoto i dag landets ledande konsertbildleverantör.
Justin drar den bärbara datorn emot sig. Med dess svarta jätteskärm uppfälld och ställd på högkant i sängen pallrar han sig grymtande upp på ena armbågen medan han ansluter till nättelefonitjänsten Skype. Täcket ligger bylsigt vid hans fötter.
–God morgon, säger han när samtalet klickat i gång, med en röst lika morgongrumlig som det persiennsilade grå ljuset i lägenheten i San Francisco där han befinner sig.
Justin Kan är 23 år gammal. Den senaste månaden har han, via en kamera fäst i kepsen, dokumenterat varje steg han tar i Justin.tv. Ett dokumentärt, helt oklippt och dygnetruntdirektsänt nät-tv-program som marknadsförs med den slackerromantiska sloganen ”slösa tid på att se andra människor slösa tid”. Vid ett tillfälle nappade 19000 personer samtidigt på det erbjudandet. Annars är det oftast något färre som följer Justin i hans konstruerade, men enkla, vardag, där han äter pizza, dricker öl, shoppar, blir intervjuad och, mer sällan, går på dejt, medan de själva kan chatta i ett fönster under bildrutan. Det händer att de lägger sig i handlingen också: fans har busringt efter såväl brandkår som polis i Justin Kans namn.
–Jag har inga problem med att dela med mig av vad som händer. Det finns inget som är för personligt för mig. Vi kommer att fortsätta sända så länge det känns relevant och finns folk som vill titta, säger Justin Kan.
Han står själv, tillsammans med några jämnåriga it-visionärer, bakom Justin.tv-konceptet, som drar in pengar främst genom produktplacering. Med start i höst hoppas de kunna producera liknande program med ”personer som lever mycket mer spännande liv än jag”.
I Stockholm drömmer Trond Bugge, norrman i exil med ett förflutet inom nätdejtingbranschen, liknande drömmar. Han tror att hans nya tjänst Superlocal.com, som bygger på att medlemmarna laddar upp korta, vardagliga filmsnuttar, har framtiden för sig.
–Vi gör reality-tv i ett konstant flöde, världen över, säger han.
Superlocal är ett exempel på en typ av nya, snabba nättjänster som har börjat växa fram i och med att internet – tack vare allt mer avancerade mobiltelefoner – blivit tillgängligt var vi än är. Det har sporrat till en ny typ av sajtnavigering, där man kan följa de inlägg som görs på en världskarta. Superlocal, den populära fotosajten Flickr och snabbväxande löpande-band-uppdateringssidor som Twitter, Plazes och Jaiku har alla liknande funktioner. På sajterna samlas fotografier, korta videoklipp och textsnuttar i sms-längd. Trond Bugge sammanfattar det som ”mikrobloggande” och dess kärna som:
–Här är jag, jag ser det här, jag gör det här just nu.
Här är jag. För tonåringar idag betyder det: på nätet.
Sju av tio svenska 15- till 20-åringar är medlemmar i communityn Lunarstorm. Lägger man till dem som i stället hänger på andra håll, Playahead, Bilddagboken, Myspace, Helgon eller Skunk, är täckningsgraden närmast hundraprocentig.
Och de gick inte med igår.
De har formats till dem de är där.
Deras liv dokumenteras i form av dagboksinlägg, gästböcker och bildserier. Deras chattkonversationer kan sparas, de låtar de lyssnar på registreras på Last.fm, utekvällar förevigas på Efterfesten.com eller klubbarnas egna sidor.
Fanny Nilsson är född 1990. Hon lärde sig mejla långt innan hon lärde sig stava och har skrivit dagbok på Lunarstorm sedan hon var elva. Idag går hon i första ring på gymnasiet i Växjö och har precis börjat blogga för Smålandspostens Ung-redaktion. Vid sidan av det fotograferar hon, sedan ett par månader tillbaka, dagligen sig själv för sin sida på Bilddagboken.se.
Hon blir inte betraktad 24 timmar om dygnet, men alla höjdpunkter måste ut och upp på nätet. För vem är man annars?
–Det är en hets om vem som har roligast. Det är viktigare att ta bilder på festen, så att man kan lägga upp dem som visningsbild på msn eller infoga dem i sin blogg, än att ha kul under tiden. Ibland blir jag så otroligt trött på det: varför viker jag ut mig såhär, vad är det jag vill bevisa? Vem är det jag vill bevisa något för?
–Men samtidigt är det ju kul. Kreativiteten, bilderna, snacket, bloggarna, det är ju ändå roligt.
In på 1990-talet förekom en föreställning om att datorer, och i förlängningen internet, skulle komma att göra oss till kallare, mer isolerade personer. En rad undersökningar har därefter visat att det inte stämmer: de som umgås med folk över nätet umgås så gott som alltid med fler personer i verkliga världen också.
–Nätet gör att man lär känna sin stad, säger Fanny Nilsson.
–Man kan gå förbi människor som man inte hälsar på men veta vad de heter, exakt vilka de umgås med och vart de ska åka på semester, bara för att man råkat klicka in på deras sida några gånger.
På sätt och vis innebär det att det framtidsscenario som den skotske popteoretikern Momus ställde upp i en essä 1991 har infriats. ”Snart kommer alla att vara kända för 15 personer”, skrev han, med en blinkning till Warhols berömda 15 minuter. Ett antagande han grundade på att billigare och enklare teknik gjorde det möjligt dels att spela in musik på egen hand, dels att sprida den till en koncentrerad, specialintresserad publik.
Idag agerar unga människor ungefär så – fast med sig själva och sin egen person som insats – när de umgås på nätet, konstaterar Danah Boyd, forskare vid UC Berkeley School of Information i en rapport om sociala nätverksajters roll i tonåringars liv. De rör sig inför en föreställd publik bestående av vänner, bekanta och bekantas bekanta. Sambanden mellan livet på nätet och utanför det är tajta: för det stora flertalet är det en del av vardagen, ett sätt att umgås, inte en parallell rollspelsvärld att träda in i bakom en semianonym pseudonymmask. På Fanny Nilssons Lunarstormsida finns till exempel nästan uteslutande jämnåriga i Växjötrakten i kompislistan.
I en stor artikel i New York Magazine, publicerad i februari i år, diskuterades generationsklyftan mellan den tonårsgeneration som tycker att det är självklart att deras liv är offentligt på nätet, och alla andra. Nätforskaren Clay Shirky drar en parallell till hur immigrantspråk utvecklas. Från pidgin, den första invandrargenerationens sammansmältning av uttryck från olika håll till kreol, det språk deras barn upprättar ur sammelsuriet. Kreol har regler och struktur som vilket språk som helst.
–Det vi ser nu är kreoliseringen av media, säger Shirky.
Det tydligaste exemplet är den typ av nättjänster som har fått samlingsnamnet ”webb 2.0” där den gemensamma nämnaren är att användarna skapar innehållet och att deras beteenden styr sajternas struktur.
Även ett på ytan mer traditionellt företag som den svenska bildbyrån Rockfoto är ett resultat av det nya, personliga, medielandskapet. Emma Svensson startade hemsidan Rockfoto.nu som 20-åring hemma i Vänersborg. Idag, fyra år senare, har den vuxit till landets ledande konsertfotoleverantör. Flera av medarbetarna, och några av banden som hon fotograferar, är sådana som hon har träffat i communities. Via hemsidan, där redaktionen bland annat bloggar, har Rockfoto från början byggt den tvåvägsrelation med sin publik som stora medieföretag idag anlitar konsulter för att upprätta.
–Vi vill inte bara vara en okänd person som syns som ett namn under en bild. Det blir lättare för folk att skriva till oss om de vet hur vi ser ut, säger Emma Svensson.
Tor Rauden Källstigen är fem år äldre än Fanny Nilsson. Född i mitten av 80-talet, i en av de sista årskullarna som minns ett liv före internet, hängde han som nioåring i diskussionsforum på BBS-servrar, nätets föregångare. Som tolvåring gjorde han en nätbaserad skoltidning. Idag har han hunnit fylla 21 och sitter med ett fullklottrat skärmskrivbord framför sig på reklambyråkontoret i Stockholm där han arbetar som art director. I lager på lager ligger webbläsare, mejl, chattar och videokonferenser. Han har Flickr för fotografiintresset, Youtube i stället för tv, Last.fm för musiken. Plus ett par hemsidor och sex olika Myspacekonton: för sig själv, sina två band, för en klubb han driver och för olika jobb. Och så bloggen, ”som en anslagstavla för allt annat”.
Härom veckan sajnade han upp sig för blixtpopulära mikrobloggcommunityn Twitter.com, ”tjatter”, där han publicerat inlägg som ”Kom precis ur möte. Roterar tom tepåse mot tallrik”.
–Det är kul att testa. Men jag har svårt att se att jag kommer att använda det inom ett kvartal. ”Tar en macka”, man orkar inte riktigt höra det, säger Tor Rauden Källstigen.
En av hans sju Twitterkompisar, 19-årige Malmöbon Max Adolfsson, är mer positiv.
–Det är ju spännande att alla vet vad man gör, det finns något absurt storebror-ser-dig-mässigt i det. Jag har lärt mig att leva som ett slags offentlig person, antar jag.
Dina kompisar ser dig, allt oftare.
Men storebror då?
Mycket av det vi har vant oss vid att betrakta som privat, finns idag bara några klick bort. Människor du träffar googlar ditt namn och bedömer vem du är. Hitta.se visar foton på din port. Ratsit.se har koll på din inkomst. På Birthday.se finns uppgifter om när du fyller år – och hur mycket.
Som medlem i en community är man inte synlig bara för sina kompisar – utan även som en potentiell kund.
Det tycks inte avskräcka webb 2.0-generationen. Svenska communityn Trig.com, som riktar sig till artister och privatpersoner, har som affärsidé att erbjuda en extremt segmenterad annonsmarknad. Det kan man bara göra genom att ha extremt detaljerad koll på sina användare.
–Vill man sälja gympaskor till 25-åriga tjejer i Stockholm som gillar hårdrock, då hittar vi dem, säger grundaren Jonas Midbrink.
Kollen skaffar sig Trig genom att, vid sidan av deras profiler, också lagra medlemmarnas beteende på sidan.
–Det är frivilligt att fylla i den typen av uppgifter. Vissa vill inte, men de flesta gör det eftersom det gör allt lättare, säger Jonas Midbrink.
I stället för att slå bakut inför insikten att allt man gör kan bli sett och bedömt agerar tonåringar för att i alla lägen bli sedda så som de själva vill.
–Allt jag själv publicerar kontrollerar jag ju. Och i övrigt tror jag att man, på ett undermedvetet plan, är rätt medveten om i vilka sammanhang man rör sig, säger Max Adolfsson.
Men på nätet är man inte bara i nuet. Ens förflutna lagras och lever vidare. Det innebär att man får vara beredd att stå för vem man har varit. Men också att acceptansen för att folk förändras blir större, tror Nicklas Lundblad, doktorand i informatik och vd för det liberala samhällsmagasinet Neo.
–Man kan anta att det finns en utveckling mot att betrakta personligheten som något föränderligt, utan konstanta drag.
Som ett exempel på den här attitydförändringen nämner han reaktionerna på de filmklipp med en ung, styvnackat nyliberal Anders Borg, som cirkulerar på nätet.
–Det är ingen som vill ställa honom, i rollen som finansminister idag, till svars för vad han tyckte då. Man avfärdar det som ungdomssynder: ”Jaja, så tyckte Anders Borg en gång, det betyder inte att han måste göra det idag.”
17-åriga Fanny Nilsson, som har sina tidiga tonår levande på sin Lunarstormsida, har inga planer på att rensa efter sig.
–Alla har väl varit där, gjort och sagt saker. Man får väl ha överseende. Det skulle kanske ha känts värre om jag hade skrivit det när jag var 20 och var 30 i dag. Men jag är fortfarande så ung, jag utvecklas hela tiden.
