Många har uppenbarligen sett tv-serien ”Solsidan”, med dess komiska förevecklingar och fördomar mot ”överklassen” i denna del av Saltsjöbaden utanför Stockholm. Hur sann den bild som ges är, kan jag inte uttala mig om (fast jag har ett litet förflutet som vikarierande lärare därute), men Lars Westman, har helt andra bilder att ge oss i ”Till Saltsjöbaden!”, där han växte upp i ett högborgerligt hem och föddes i ett magnifikt ”tegelslott”, en av dessa paradvillor som antagligen de flesta förknippar med Saltsjöbaden, även om där numera finns såväl lägenhetshus som radhus. Men vissa bilder förblir alltid, på gott och ont.
Westman är en legendarisk journalist på tidningen Vi och enligt min åsikt en av landets förnämsta stilister (men med en lite för stark kärlek till utropstecken). Denna bok utgör inget undantag, fylld av minnen och en fascinerande historia, lysande formulerad och såväl tänkvärd som rolig. För Westman är Saltsjöbaden ett förlorat paradis, som han nu återskapar i sin text – undertiteln ”en skapelseberättelse” är talande.
Det är inte bara den personliga berättelsen om barn- och ungdom där ute, utan därtill en socialhistoria, en ekonomihistoria och berättelsen om, ja, ett klassamhälle med snäva gränser mellan folk och folk. På något märkligt sätt blir man både upprymd och beklämd. Författaren, alltså sprungen ur en högborgerlig miljö med en farfar som var berömd arkitekt, betraktar allt med klar blick. Det är ofta rörande.
Saltsjöbaden var, enligt Westman, det sista feodala samhällsbygget i Sverige, ett verk av Knut Wallenberg (delvis med assistans av Ernest Thiel, vän och senare ovän), en sorts bruksort med Grand Hotel i stället för herrgård, och så badhusen förstås. ”Han ägde oss”, heter det om Wallenberg som köpte upp marken och drev fram byggandet av järnvägen, som stod klar 1893 – men järnvägspersonalen fick inte gå över bron till Kungsparken där borgarna bodde. Järnvägen var förutsättningen för Saltsjöbadens expansion.
Det var en ”grundartid” i svensk näringslivshistoria. Nästan ofattbart dynamisk och Knut Wallenberg var en av dess starkaste pådrivare på gott och ont. Allt tycktes växa så att det knakade, från fabriker till uppfinningar och kultur. En ny tid randades, och att bo i Saltsjöbaden markerade status; ju större kåk desto högre status.
Om denna förlorade värld finns uppenbarligen mycket att berätta och Westman gör det med såväl en glimt som en tår i ögat. Ibland är det så roligt att man nästan kiknar av skatt, som när skoputsarpojke Westman på Grand Hotel förstör gästande Frank Sinatras mockaskor med skoputsmedel. Sådana festliga anekdoter vimlar det av. Fast det handlar också om en livsresa, om viljan att göra sitt eget val, vilket unge Westman gjorde. Fadern ingenjören såg inte med blida ögon att sonen blev ”murvel”, sådant ägnade sig inte fint folk åt.
Det är mycket nostalgi, utan sentimentalitet, och utan ett ont ord om någon. Det verkar ha varit trevligt att växa upp där (om än inte för alla således). Ganska avslappnat, synes det, och Westman berättar om att dörrarna inte var låsta och man gick rakt in och tog sig en macka, lade sig på soffan och läste en bok eller tog en lur. Något sådant skulle givetvis inte vara möjligt i vår tid.
Saltsjöbaden har naturligtvis förändrats på gott och ont. Badhusen fick räddas efter privat kamp och det en gång så magnifika Grand Hotel är lite på dekis. En del jättevillor har delats upp i bostadsrätter. Tiden går verkligen. Detta är en förlorad värld som Westman är på spaning efter, en smula Proust för att dra till.
En gång så ståtliga byggnader har förfallit eller är borta. Mycket är nästan osannolikt, som familjen som bodde permanent på hotellet. Där föddes för övrigt den moderna svenska arbetslivsmodellen med Saltsjöbadsavtalet 1938, även om det enligt revymakarna var krognotan som gubbarna trodde att de skrev under.
Onekligen, alla som är intresserade av svensk socialhistoria och stockholmiana kommer att ha ett rikt utbyte av Lars Westman bok, som dessutom är snyggt formgiven.
Så länge sedan, och alldeles nyss.
