När taxibussen svänger nerför backen vid Damaskusporten och sätter kurs mot flyget i Tel Aviv börjar jag gråta. En vecka i Jerusalem och på Västbanken, och jag har besökt två författarfestivaler, en palestinsk och en israelisk. Jag är ilsken, upprorisk och uppriven som när man tvingats tillbringa en hektisk vecka med besvärliga släktingar.
Det värsta är nog bråten, förfulningen, arkitekturen och förvirringen i Jerusalem, den stad jag besökte första gången som 20-åring. Överallt byggnadsställningar, rivningsvirke, uppbrutna trottoarer (det ska bli spårvagnstrafik här), plank, maskiner, taggtråd, sopor, omkullvälta cyklar, markskivor, skräp, kaos. Institutioner byggs i en monumental stil med fyrkantiga kolonner och överdimensionerade öppna platser utanför.
Moshe Amirav visar mig Ein Karem, den vackraste byn nära Jerusalem, Johannes döparens födelseby. Han bor där och har just gett ut ”Jerusalem Syndrome” en utmärkt och kritisk bok om de beslut som lett fram till dagens situation i Jerusalem. Om någon vet hur det har gått till, är det han. Universitetslärare, forskare och politiskt sakkunnig i Osloförhandlingarna, i Camp David, i hemliga förhandlingar med PLO som väckte sensation och skandal på 80-talet. Han berättar att de unga flyr från Jerusalem till Tel Aviv. De intellektuella judarna gör likadant. De israeliska araberna vill inte bo här, om de kan flyttar de utomlands eller till Västbanken. De kristna försvinner från Jerusalem. Andelen ortodoxa judar var 5–6 procent på 70-talet i Jerusalem. Nu är de 35 procent.
Det blir mörkblå och varm kväll i Jerusalem och jag går för att lyssna till en av dialogerna under författarfestivalen: Amos Oz och Simon Sebag Montefiore i samspråk under det vita konferenstältet. ”Från 1967 och tio år framåt levde vi i en euforisk förhoppning om ett förenat Jerusalem”, säger Amos Oz, ”vi drömde om framtid, var besatta av den. Nu skriver många författare sina biografier. Nu vill vi återskapa ett perfekt förflutet, och från den platån ska historien upphöra. Här finns så många olika ’förflutna’ – alla har sitt eget. Jag drömmer om att alla de heliga platserna i Jerusalem skulle kunna flyttas till Skandinavien under en hundraårsperiod så vi hinner sansa oss /.../ och ibland får jag för mig att Gud försöker säga: ’Jag är inte religiös. Låt FN ta hand om de heliga platserna, gör Jerusalem till mänsklighetens världsarv.’” Många applåderar, men inte alla, och jag tänker på Moshe Amirav som sade detsamma när vi gick omkring i Ein Karem.
Jag köper Amos Oz bok ”The same sea”, ett lyriskt drama med flera röster, kanske hans sena mästerverk: en eftersinnande text, mogen som en grapefrukt i sol, jag märker att jag andas lättare när jag läser den.
Träden andas in tystnaden. De har inget behov av att utforska den innersta innebörden av sitt trädskap.
Sanddynerna driver och frågar inte hur länge eller varför eller vart.
Allt detta underbara vara är underbart men undrar aldrig över det.
Och du, som är stoft och vätskor, sitter uppe hela natten och skriver, suddar ut, letar efter en mening, ett sätt att ändra texten.
På Västbanken har den palestinska författarfestivalen just börjat. När jag kommer till universitetet i Betlehem nästa morgon strömmar studenterna över innergården, sitter på trappstegen, under träden. Det finns hopp här nu, säger Nathalie Handal. Hon liknar en ung Jane Fonda med klok och livlig blick. Förr pluggade alla för att komma härifrån. Nu kan åtminstone ett av tre syskon i en familj tänka sig att stanna. Och 70 procent av studenterna är kvinnor! Men det är skillnad mellan oss här och Gaza. De lever isolerade. Vi har börjat använda oss av undervisning via internet. Nu har vi tio studenter i Gaza som pluggar på distans hos oss. På det viset kan vi bygga broar från Västbanken till Gaza och se till att studenterna där får samma kvalitet på undervisningen som här, och möjligheter att examineras.
Nathalie är lärare. Hon har sammanställt en stor internationell antologi som typiskt nog heter ”Language for a new century” och skriver själv poesi, ”Love and strange horses”, utgiven 2010:
Historien har ett sätt att få hjärtat att slå baklänges.
Ett sätt att få det att gå framåt för att skydda det som hänt,
hjärtats slitna medvetande.
Det handlar inte om en sång.
Det handlar om en ruin, en röst som stiger och dör bort.
Eller i en annan dikt:
Han kom emot mig.
Det var eftermiddag, stilla.
Jag stod där. Rörde mig inte.
Och vi lyssnade till musiken utan titel
den rörde sig runt jorden som en nationalsång
befriad från sin nation.
Amos Oz ord om den nya besattheten av det förflutna kommer tillbaka till mig när jag läser ”Palestinian walks” av Raja Shedadeh – en bok som hittar det kanske enda perspektivet på konflikten som ännu inte är sönderskrivet, nämligen berättelsen om marken, om kullarna utanför Jerusalem ända ner till Jeriko. Han är advokat och har i decennier ägnat sig åt att driva rättsprocesser till försvar för palestinier som i strid med lag och rätt förlorat mark. Men han beskriver en sorg över alla markgränser när han skildrar sina vandringar genom ett land som för bara två decennier sedan fortfarande såg ut så att Jesus skulle ha känt igen sig om han tagit någon av stigarna över kullarna. Nu skär nya vägar rakt genom ett urgammalt kulturlandskap. Bosättningarna byggs som militärförläggningar, träd och växtlighet skadas. Hans sätt att berätta ger en helt annan konkretion än gängse politiska paroller. Vad är väl en klippa med vild cyklamen? Kanske något omistligt.
Trött blir jag på Hebrons universitet när jag inser att den palestinska författarfestivalen som utspelar sig på den engelska institutionen egentligen hålls på arabiska – det finns ingen tolk. Ungdomarna här lever påtagligt mer isolerade än i Betlehem, och min 21-årige son blir alldeles omtumlad över den uppmärksamhet han väcker med sina jeans, sin kamera och sin uppenbara air av en som kommer utifrån. Nationalsången i skrällande högtalare och långa retoriska utfall från universitetsledningen, innan författarna kan börja tala. Jag får nöja mig med att köpa några böcker på engelska medan jag försöker lista ut vad seminariet handlade om.
När vi går genom den smala gatan i stan mot Abrahams och Saras grav efteråt, undrar jag vad det är som ligger på utspända nät mellan husen över våra huvuden. Det är bosättare som bygger ovanpå palestiniernas hus här, får jag veta. Och de kastade ner sina sopor på gatan nedanför. Nu har de som bor på marknivån satt upp nät som skydd. Men de däruppe kastar fortfarande sopor.
Trött sitter jag på Svenska teologiska institutet i Jerusalem senare på kvällen. Hon som städar institutet är kristen palestinier. Hon har arbetat här i 14 år för att försörja en sjuk man och två barn. Nu är hon änka. Från vecka till vecka vet hon inte om hon får tillstånd att passera muren från Betlehem in till Jerusalem. Hon är en ikon för vardagsförnedringen. ”Till sist får man en känsla av att man gjort något fel.” Men i kväll kommer en palestinsk kvinna och en judisk man hit – de är båda med i en ideell förening som låter människor mötas för att berätta det omöjliga: hur det är att förlora ett barn i konflikten mellan Palestina och Israel. Föreningen Parents’ Circle har redan 1,8 miljoner telefonsamtal i sin historia.
Sista kvällen i Jerusalem, när jag börjat frysa på min stol, hör jag David Grossman tala om sitt skrivande. ”Att vara författare tillåter en att smälta in och blanda olika personligheter. Jag tror inte det är någon större skillnad på att skriva om vem som helst som är den Andre. Man bara ger sig friheten att röra sig dit. När jag skriver vill jag bli invaderad av de människor jag skriver om. Jag vill utforska hemligheten med vad det innebär att vara en annan människa. Det enda sätt jag kan göra det på är genom att skriva.”
Paul Auster svarar att när han var ung trodde han att poesin kunde förändra världen. ”Men det underbara med konsten är att den är helt oanvändbar. Den tjänar inget syfte, har ingen politisk agenda.”
Grossman nickar och säger: ”När jag skriver handlar det bara om den person jag gestaltar. Jag tänker inte ett ögonblick på Israels framtid. Men när du ger dig själv till dem du beskriver, kommer du oundvikligen att skriva ett politiskt dokument. Vi är nedsänkta i vår egen epok.”
