Kroppen formas i gips efter de mått som scanningen av kvarlevorna gav. Utgångspunkt för huvudet är en kopia av kraniet, gjuten i plast. Där börjar arbetet med alla detaljer. Oscar Nilsson tillämpar en metod som började utvecklas när man för 100 år sedan undrade om det skulle gå att rekonstruera en människas utseende.
En skalles anatomi, förhållandet mellan dess olika delar, ger fingervisningar om ansiktets utseende. Det går att räkna ut vilken form och vinkel näsan bör ha haft. Hörntänderna vittnar om munnens bredd. Stora tänder brukar täckas av stora läppar.

Varje huvud har samtidigt egna proportioner som ger individuella särdrag. Kön, ålder och ursprung kan också peka på hur olika delar av ansiktet bör ha sett ut. Kroppens ben och tänder avslöjar om den döda har fått för lite näring. Det är viktigt att veta för att kunna ge muskler, fett och hud rätt tjocklek.
Så bygger han steg för steg upp ett ansikte i lera och kompletterar med huvud- och ansiktshår, ögon av glas, färger.
- Jag är lika förvånad
varje gång jag står inför resultatet. Att det var så hon eller han såg ut! säger Oscar Nilsson, och tillägger:
- Men det är en tolkning jag gör, inte en sann bild. Samtidigt måste jag hålla tillbaka det konstnärliga och följa de anvisningar som måtten ger.

Att få ge Bockstensmannen ett ansikte är ett drömjobb. Han har tidigare bland annat gjort tre besättningsmän för Vasamuseet. I ateljén växer huvudet på ”Johan” fram. Kanske tillhörde det den knappt 60 år gamle kaptenen Hans Johansson.
Strax intill får Bäckaskogskvinnan, som levde i Sydsverige för 9 000 år sedan, sina ansiktsdrag.
Eventuellt får vi veta vilken färg Bockstensmannens hår hade, men vilken form han hade på öronen, eller vilken färg ögonen hade, kan vi bara gissa.