I boken ”De vetenskapliga revolutionernas struktur” (1962) citerade Thomas Kuhn fysikern Max Planck. Planck konstaterade sorgset att vetenskaperna endast kunde ta radikala steg framåt när en hel generation forskare hade dött och därmed kunde lämna plats för nya perspektiv. Invanda sätt att tänka kring hur världen är sammansatt och hur man kan nå kunskap om den har alltså en inneboende tröghet som kan skapa frustration när världen förändras fortare än generationerna dör av. Den senaste tidens debatt kring FRA-lagen präglas av en sådan dimension, åtminstone när det gäller hur vi värderar internet som en politisk kraft och som en del av vår vardag.

Boken ”Nån där? Texter om framtidens kommunikation” (red. Karolina Ramqvist, Premiss förlag, 190s) innehåller 16 korta essäer om vilken roll nya medier kommer att spela i framtiden. Utgångspunkten skulle kanske göra Planck aningen mindre sorgsen eftersom den tar avstamp i just hur den ”digitala världen” är minst lika viktig för en ny generation användare som den ”fysiska”. Jag tror att vi måste vara ännu mer radikala och riva ned denna distinktion en gång för alla så att diskussionen om internet inte längre handlar om vår kommunikation, utan snarare om våra liv – vår verklighet. Först då kan vi ta debatterna om internetövervakning, integritet och kommunikation på det allvar som de förtjänar.

Om bokens författare har rätt innebär det nämligen att vi måste ­behandla politiska frågor som rör våra kommunikationsmedier på ett helt nytt sätt. Bland annat beskriver Johannes Forssberg hur mobiltelefoner i Ghana skapar ett nytt mikropolitiskt spelrum till förmån för bönders och småföretagares möjligheter att tjäna pengar. Rasmus Fleischer argumenterar att kulturens digitalisering skapar nya förhållanden mellan konsumtion och produktion och Katrine Kielos siar vidare om hur masskommunikationens hierarkier hotas av en explosion av mikromedier. En politik för det nya informationssamhället måste alltså gå bortom mejlande och surfande och istället fokusera på social förändring. Att övervaka internet handlar inte så mycket om att någon läser ett mejl eller två, utan snarare om kontrollen över en potentiell förändringskraft, ett produktionsförhållande eller spridandet av nya idéer.

Det positiva med FRA-debatten är att den har öppnat denna svarta låda, som i de etablerade medierna har fått bära etiketten ”Internet”, och gjort den till ett öppet slagfält av fiberkablar, superdatorer och sök­begrepp. Helt plötsligt har det uppenbarats att den signalspaning i etern som förfinats under det kalla kriget får en helt annan innebörd när den hakar i de nya digitala kommunikationsmedierna. Etervågorna har aldrig varit ett medium som har skapat direkta sociala relationer mellan människor, med undantag kanske för båtägare och radioamatörer. Bloggar, nätcommunities och e-post är däremot konstant invecklade i konsumtion, produktion, debatter och diskussioner – i hela den ekologi av mellanmänskliga relationer som potentiellt kan förändra samhället.

Det finns ingen tid att vänta på att en hel generation ska lämna plats för en politik som är i fas med den teknologiska utvecklingen. Den måste istället övertygas med goda argument och här kan ”Nån där?” fun­gera som en av flera utgångspunkter. Om Sverige ska bli en ledande it-nation räcker det inte med fler ingen­jörer och upptrissade börsnoteringar. Det kräver lika mycket en politik som tar människors digitala liv på allvar och inte kör över dem med en svunnen tids monstruösa signalspaning. En fiberkabel och en kortvågsradio är nämligen inte bara två skilda teknologier, de är även två paradigmatiskt skilda bärare av sociala relationer.