Jenny Edlund
”Amor fati”
Platina, Odengatan 68, t o m 8 april.
Helena Sandström
”Les fleurs du mal”
Nutida svenskt silver, Arsenalsgatan 3, t o m 8 april.
Ett väl inarbetat formspråk präglar svenska silversmeders korpusarbeten. Föremålen har i allmänhet släta ytor, är strama, välgjorda, svala och högst funktionella. Och många gånger ganska könlösa. Få silversmeder jobbar med att ”avförsköna” materialet eller har ett riktigt fritt och lekfullt förhållningssätt till traditionella hantverkstekniker och uttryck.
Men i sitt examensarbete på Konstfacks metallinje för något år sen visade Jenny Edlund stora, av krulliga element uppbyggda silverskålar, som avvek från en högblankt uppolerad och strikt tradition. Även om det krävdes teknikkunskap för att åstadkomma hennes arbeten, stilade hon inte med den. Var det en form av lort- och spontansilver som vi stod framför?
Nu visar hon smycken på Platina. Angreppsättet är likartat. Lika modigt. Edlund försöker att arbeta förutsättningslöst. Följden blir att hon
gång på gång bryter mot en rad oskrivna men likafullt, smeder emellan, faktiskt ganska stränga regler som ofta tillåts stadga vad som anses vara välgjorda smycken. Hennes silverringar är tunga, grovhuggna och liksom på en höft tillyxade, utklämda eller ihopkrullade. Hon har gjort dem av skrotrester som blivit över vid andra arbeten. Flertalet är emaljerade, men Edlund går hårt åt emaljen; om hon gillar uttrycket gör det inget om den överbränns, mattas ut och bubblar. Hon eldar på silvret tills det korvar sig på ytan, nästan smälter. Kanterna är ojämnt fransiga. Ja, det lever.
En blodfull sinnlighet står i centrum, inte proffsig hantverksskicklighet (även om det inte råder någon tvekan om att just sådan ligger bakom). Det är lätt att tänka sig smyckena på ett barockslott i ett sagornas Underland. Dessutom leder de tankarna till nybörjaralster gjorda av hantverkstaffliga men uppriktigt sökande elever, som gör sitt bästa för att åstadkomma eleganta ting. Med en helt avgörande skillnad: Slutresultatet är ett
misslyckande för nybörjarna. De lyckas inte göra de smäckra smycken som de tänkt sig, det blir grovt och klumpigt i stället. Edlund väljer. Det är det tungsinnliga hon vill åt. Och hon vågar tänka den tanke som alltför få formgivare följer ända till slutet: Vad tycker jag om, jag, just jag, innerst inne, om jag försöker tränga bort vad jag lärt mig och vad jag förväntas göra.
Den uppriktigheten syns.
På annat håll i huvudstaden ställer Helena Sandström ut. VAR??? Hon har associerat helt fritt kring titeln hos Baudelaires ”Ondskans blommor”. Hennes halssmycken och broscher är sirliga, lågmälda, känsliga. Uttrycket skört och högst kontrollerat. Faktiskt Edlunds totala motsats. Ändå är klangbottnen på något vis densamma: Dekadens. Vemod. Skönhet. Ligger det någon slags sorg i tiden?
Men när jag läser om ”Ondskans blommor” i Nationalencyklopedin kommer jag återigen att tänka på Edlunds arbeten. I diktsamlingens första del förkastar Baudelaire ”den idealiserade skönhetens traditionella kriterier och säger
sig vilja utvinna poetisk magi ur livets fula och fasansfulla realiteter” står det.
Ja, kanske är det inte en programförklaring på pricken. Men rätt nära är den.
