På något sätt har Freddie Wadling alltid befunnit sig i händelsernas centrum och samtidigt ute i periferin. Från de första larmande skriken i Göteborgs punkscen för drygt 30 år sedan till dagens samarbeten med flera av Sveriges mest etablerade popartister har han alltid mötts med respekt och beundran från musiker, kritiker och lyssnare. Dessutom har flera teatrar på senare år insett att hans raspiga stämma och tilltufsade yttre kan gestalta mänskliga öden på annat sätt än bara genom toner. På Göteborgs stadsteater har han både medverkat i Edgar Allan Poes Korpen och spelat Frankensteins monster.
Sedan han för tio år sedan slog igenom för den breda publiken med tolkningar av Evert Taube och Bellman betraktas han av många som en något apart men ändå genial uttolkare av den svenska visskatten. Men det var inte hans idé att göra skivan, han tycker inte ens om Evert Taube.
– När jag var liten var det bara Taube, Taube, Taube på radion hela tiden. Jag blev så jäkla trött på honom. Dessutom är en del låtar rätt suspekta, Nudistpolka och de där, det finns en gubbsjuka i dem som jag inte gillar.
Freddie Wadling har ingenting emot att testa nya uttryck och ge sig på musik som ligger långt ifrån den han själv lyssnar på. Att få uppskattning för det han gör är också kul, men den breda vägen är inte hans.
På onsdag släpps hans nya skiva, ett dubbelalbum med låtar på både svenska och engelska. Han beskriver albumet som en kompromiss mellan skivbolagets önskemål och hans egen vilja att sjunga sina egna låtar. Den svenska skivan innehåller nyskrivet material av bland andra Stina Nordenstam, Peter LeMarc och Anna Ternheim medan han själv gjort de flesta låtarna till den engelska skivan.
– Jag skulle hellre ha gjort mer på engelska. Men nu fanns det många låtar som olika människor skrivit till mig och det vore ju synd att inte göra något av dem, säger han efter att ha beställt in sin andra öl i cocktailbaren på Hotel Rival i Stockholm.
Freddie Wadling är på tillfälligt besök i huvudstaden för att göra promotion för albumet och om en dryg månad återkommer han till samma plats igen. Den gången kommer han att sitta på scen och sjunga istället, något han gör med blandade känslor. Han pratar ofta om sin scenskräck men samtidigt är det bara när han sjunger som han slipper den ryggsmärta han lider av. Och sjunger gör han alltså helst på engelska.
– Det är roligare, det går inte att komma ifrån. Jag är uppvuxen med engelskan, från tv till exempel, och den är mitt främsta uttryckssätt.
Trots att han har svenska som förstaspråk säger han att det är lättare att uttrycka sig på engelska, inte minst för att det finns fler ord att välja bland.
– Det blir mycket tjusigare. Shakespeare har ju varit där och petat, precis som Byron och Shelley. Engelskan är lättare att vara direkt med och om jag ändå ska kommunicera kan jag lika gärna försöka göra det snyggt.
Tvärtemot dessa språkresonemang är de svenska låtarna de mest direkta på Freddie Wadlings nya album. Den engelska skivan innehåller tre låtar och ett längre kollage av skisser och jammade partier, medan den svenska är mer strikt hållen. Förutom bidrag av nämnda artister gör Freddie Wadling även covers på Imperiet och Faust samt låten In heaven (Lady in the radiator song), från David Lynchs Eraserhead, en av hans favoritfilmer.
Han är en stor filmälskare och drar en parallell till Francis Ford Coppolas ökända inspelning av Apocalypse now för att beskriva tillkomsten av albumet. Men förklaringen till kaoset handlar inte om allvarligare saker än att inspelningen var något splittrad eftersom han själv spelade teater under vissa perioder samtidigt som producenten Johan Lindström hade andra saker för sig ibland. Att arbeta tillsammans med låtskrivarna och gästartisterna har han bara varma minnen av.
– Man lär sig alltid något nytt när man samarbetar med andra, man får nya impulser och infall. Det är viktigt att se att det går att utvecklas, för om man inte gör det är man död som artist.
