Hon har inte översatts på senare år, men Fay Weldon är fullt verksam som författare av romaner, essäer och memoarer. Återkomsten på svenska heter En styvmors bekännelser och anknyter på sätt och vis till Weldons mest kända bok, ”En hondjävuls liv och lustar”; dock inte i temat utan i det infernaliska grundackordet. När berättelsens styvdotter tränger undan pappas nya fru för att själv ta hennes plats är fan inte långt borta.

Detta inträffar dock först mot slutet av boken, som länge handlar om andra familjeproblem, sådant som förhållandet mor–dotter, svårigheterna i att vara ensamförälder, hela det vanskliga i att utöka en lycklig tvåsamhet med en tredje liten varelse som obönhörligt kommer att trasa sönder en kärlek avsedd enbart för två. Det är berättaren Emily som tänker på allt detta medan hon läser sin dotter Sapphos dagböcker – som denna deponerat i mammans lägenhet medan hon själv tagit skydd på hemlig ort undan sin elaka och manipulerande styvdotter. Att Emily är terapeut ger bokens dess speciella ton av osentimentalt analyserande, att hon är freudian ger den dess inriktning på sex – utom i de stunder när Emilys pojkvän Barnaby kommer på besök och anlägger ett mer jungianskt perspektiv. Han föredrar myter och sagor framför primalscener .

Och visst är sagostrukturen mycket tydlig i Weldons roman: Sappho är barnpiga i kungens slott, när drottningen dör gifter kungen om sig med pigan, men den elaka prinsessan vill själv bli drottning och lyckas med lögn och bedrägeri få sin styvmor inspärrad i tornet. I modern tappning innebär det att hon lägger beslag på Sapphos kreditkort och lurar till sig kontraktet på hennes hus. Men medan man kan känna sympati för en liten mö som rullas runt i spiktunna är det omöjligt att känna någonting för en kvinna på 35 som låter sig hunsas av en elak och rubbad svärmor, en ond och bortskämd styvdotter samt en otrevlig och parasitisk äkta man – utan att ens höja rösten. Allt är grovt tillyxat i Weldons värld, men så är hon heller inte någon företrädare för den psykologiska realismen.

Bäst är de terapeutiska duellerna. Att se två lätt åldrade analytiker tillämpa helt olika tolkningsmodeller på sina privata problem är ganska roligt. Beskast är Weldons tankar om styvfamiljens som ett omöjligt projekt, omöjligt åtminstone i den konstellation hon presenterar: åldrande far, relativt ung mor och knoppande tonårsdotter. Jag kan aldrig vinna, tänker Sappho. Och det är väl det som är romanens tes – att det är styvföräldrarna, inte barnen, det är synd om.