Det är något som inte vill släppa taget. Övergrepp och död. Gråt. Taggtråd på golvet. Och så frågan: Varför är vi inte i paradiset?

Efter att ha läst Ann Jäderlunds nya diktsamling och sett utställningen på Moderna museet som hon också medverkar i, måste jag gå ut och låta vinden skölja ansiktet, se ljus.

Dagen efter möter jag henne på ett stillsamt kafé i stan. Mellan oss på bordet ligger den grå volymen Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar.

Kanske inte så smart, men jag hör mig säga att det är svårt att intervjua poeter: att det ni vill säga redan står där mellan orden, och om det ska man inte orda så mycket.

Hon spricker upp i ett leende, håller med, lutar sig tillbaka som vore intervjun över. Vi dricker vårt te under trevande tystnad.

Det är tung materia, prövar jag, mycket död.

–Ja, men för mig handlar det mer om hur vi lever, hur vi förhåller oss till döden. Och till allt onödigt dödande som jag tror påverkar hur vi lever.

Hon söker efter orden. Tycker att det är svårt att säga något när en bok som varit sin egen värld ska möta publiken, bli vår egendom.

–Jag tror att jag försökt bearbeta en stark skuldkänsla över att jag gör så lite åt allt våld i världen. Att det kan vara så fruktansvärt som det faktiskt är, att det bara upprepar sig, aldrig tar slut. Det är nästan omöjligt att förstå.

Krig, flyktingläger, massakrer. Inget utsagt, men ändå. Människor bränns, lemlästas, mördas. Hon svarar att det hemska härrör från verkligheten: dokumentärer, rapporter, vittnesmål.

–Ett citat jag har använt är från en insamlingsannons för Darfur som beskriver hur man sätter bomull i munnarna på sina offer och tänder på innan man våldtar dem. Det är svårt att använda ett sådant citat, problematiskt att tala i en annans mun när man inte själv är offret.

Hon har levt med boken i flera år. Förra diktsamlingen kom 2006, men hon började med den här tidigare. Hon ser ett onödigt vältrande i ondska i samhället, en obehaglig fascination inför våld. Som om det fanns något utvecklande i det.

–Varför visar vi inte samma intresse för godheten?

Och så skriver du en hel bok om ondska...

–Fast inte i fascination. Mer motvilligt redovisande. Och samtidigt med en obehaglig känsla: tänk om också jag spekulerar i våldet?

Ann Jäderlund laborerar: med existensen, att förstå döden, att sammansmälta tro och icke-tro, om det finns en själ eller inte?

–Jag kan tro lika starkt på båda. De filosofiska dikterna är ganska underliga, försöker fånga en tredje tråd, om tro och tvivel går att kombinera. Det som nästan inte finns men finns ändå.

Hon säger nästan roat, generat, att boken är ett ambitiöst projekt, ”tjock och anspråksfull”. Hon förstår knappt att hon har skrivit den. Själv gillar hon att läsa här och där i en diktsamling, men den här måste läsas från början till slut.

Nu längtar Ann Jäderlund ut i det fria. Inte bara till den bleka marssolen utanför kaféet, utan att få skriva ”fritt och konstigt”, inte bearbeta något, utan att låta nästa bok bara uppstå. Från pärm till pärm. På impuls.

–Den här är också skriven på impuls i och för sig. När jag håller på kan jag ofta uppleva att jag bryter mot normer och frigör mig från krav på enhetlighet vad gäller form och innehåll. Men när jag stänger boken... kanske har jag rört mig litet. Fast det känns otillräckligt. Men det är ju svårt att vara människa.