Betyg: 5 av 6
Det må vara en orättvis jämförelse, men i sådana här intensiva hårdrockstider är den lätt att göra: Judas Priest blaffar på med kostymbyten och rekvisita i Globen, och känns aldrig spontant roligt. Metallica, ett av världens största band, bygger scenen mitt i arenan, ändrar setlist varje kväll, och tänder upp hela stället som om det vore hemma i någons vardagsrum. Herregud, vilken skillnad det gör! Jag lovar att killen med den sämsta platsen längst upp känner precis samma sak som tjejen längst fram på golvet, att de på riktigt får kontakt med bandet. Det är en ganska stor bedrift i en lokal som sväljer 13000 personer. Det langas på lite eld här och var, och de stora kistformade ljusriggarna sänks upp och ned, men det riktigt mäktiga inträffar när ljuset är tänt, och det känns som att vi är på fest i replokalen. Tillsammans. Det är så man blir rörd.
Att Metallica byter ut vissa låtar vid varje spelning gör inte bara att de själva är taggade, utan även att publiken är på helspänn. Det bibehåller en nerv som egentligen borde bedövats för länge sedan hos sådana veteraner. Istället manglas spår som No remorse och otippade Fight fire with fire, och konserten håller intresset uppe från början till slut. Att de okonventionella låtarna inte genererar samma extas i publiken som favoriterna är synd (under Helpless och Jump in the fire till exempel är det oroväckande dålig respons), men å andra sidan gör fotfolket en hel del för det nya materialet. Trots ful ljusshow fungerar inledande That was just your life alldeles utmärkt, och samma gäller för The end of the line och Broken, beat & scarred. Mycket roligare än en greatest hits-spelning. Visst får vi ingen For whom the bell tolls eller No leaf clover, men det struntar man ganska friskt i när Harvester of sorrow sätter igång. One slängs helt oväntat in som femte låt istället för i slutet, och när James Hetfield smeker fram den fantastiska Bob Seger-covern Turn the page är jag nära att ta till lipen. Precis så bra är det.
Ska man gnälla så är Lars Ulrich rätt otajt här och var, och Kirk Hammett gör några helt obegripliga solon. All nightmare long är dessutom ingen höjdare. Men det coola med Metallica i Globen, det som kanske är det viktigaste av allt, är att alla – både publik och band – verkar ha så fruktansvärt kul. Scenbygget tillåter de på läktarna att se vad som faktiskt händer nere på golvet, och det är en helt överväldigande syn när samtliga på plats totalt tappar fattningen i Sad but true. Och Master of puppets. Och Enter sandman. Och Seek & destroy. Och så vidare.
Linnéa Olsson
Låtlista:
That was just your life
The end of the line
Harvester of sorrow
No remorse
One
Broken, beat & scarred
Cyanide
Sad but true
Turn the page
All nightmare long
The day that never comes
Master of puppets
Fight fire with fire
Nothing else matters
Enter sandman
Helpless
Jump in the fire
Seek & destroy
Höjdpunkter: Dött lopp mellan Harvester of sorrow och Turn the page. Annars stod James Hetfield för kvaliteten.
Lågvattenmärken: All nightmare lång är inte bra på skiva och inte bra live.
