– Det är kul med saker man inte har gjort förut, då har man en slags naiv inställning. Men det är rätt otäckt med en massa uppklädda människor, att man måste äta med fiskbestick och kindpussas och allt det där, säger han.

Krunegård är nominerad till priserna för årets manliga artist, årets låt (Jag är en vampyr) och årets nykomling. Men epitetet ”nykomling” passar honom dåligt – sedan 2001 har Markus Krunegård varit frontfigur för indieälskade finsksvenska bandet Laakso. Men det är solodebuten Markusevangeliet från april 2008 som har givit honom hans definitiva genombrott.

–Vi har gjort ganska mycket med Laakso utan att vara i närheten av de där galorna och det har varit ganska positivt, man har inte haft det där att vinna priser som en drivkraft. Det kan ju vara häftigt att stå vid sidan av och vara outsider. Men det är också kul att bli struken medhårs och få lite bekräftelse.

Varför har Markusevangeliet blivit framgångsrikt, tror du?

–Det är det som är härligt med musik, man vet inte riktigt vad som griper tag i folk. Det är kul att man liksom vibbar med samtiden.

–Men skivan är ju på riksspråket så de flesta förstår den. Sedan är den ganska vänligt producerad, det är inte särskilt krävande musik. Den är ganska enkel att ta till sig vad gäller ljud och språk, säger han.

Särskilt populär har singeln Jag är en vampyr blivit, den kladdiga texten (”jag är en vampyr / jag suger och spyr”) till trots. Den blev 2008 års mest spelade svenska låt i P3, något som förvånar upphovsmannen.

–Det känns häftigt, det är ju inte någon klassisk hit och den har egentligen ingen refräng. Jag får tacka trummisen Lars Skoglund för alla Stimpengar. Han spelar en så driven high-hat, jag tror att det är det som gör folk galna.

Vad har du för förväntningar på galan?

–Jag tror faktiskt inte att jag kommer att vinna något, jag ska åka dit och ha roligt. Och det blir nog skitkul, bara man hittar lite kläder.

Vad siktar du på för stil?

–Jag ska försöka se ut som en blandning mellan Bryan Ferry och en SO-lärare. Bryan Ferry är ju snyggt klädd och SO-lärare brukar ha någon slags sjavig, slapp stil som tilltalar och avväpnar folk. Det är sådana kläder jag har hemma – man får utgå från sina resurser.