Gnola brukar Thorleif Torstensson sällan göra. Sjunga i duschen har dock förekommit, varför inte ”Sweet kisses in the moonlight” – det egna dansbandet Thorleifs bidrag till melodifestivalen.
–Jag sjunger så mycket i jobbet, så det blir inte så ofta.
Och sjungit mycket har han gjort. Thorleifs har de senaste 47 åren haft fem till sex tusen framträdanden i hela Norden och gett ut 29 skivor – samlingsskivor icke medräknade. Trots folkparkernas utglesning har bandet runt hundra spelningar årligen.
Sjunga i all ära, hans drivkraft är en annan – att bidra till att människor mår bra. Ivrigt berättar han om gumman som 1997 kom fram till honom efter spelningen i Växjös Samarkand.
–Hon bedyrade hur mycket vår låt ”Flyg bort min fågel” betytt för hennes sorgarbete efter makens bortgång. Det går inte att beskriva hur jag kände. Tänk att jag kunde hjälpa en medmänniska! Det kändes så stort, det var nästan religiöst.
Övertygad i hela sitt hjärta om musikens helande kraft var han redan som åttaårig pojke. Dragspelets toner rörde honom till tårar. Numer berättar han gärna om människor som är övertygade om att Thorleifs musik botat dem från svåra sjukdomar. Eller om att Växjö lasarett spelat Thorleifs melodier för hugade patienter.
–Jag älskar det här. Det är en stor ynnest att kunna hjälpa människor i svåra situationer.
Musiken fungerar som lisa för själen även för egen del. När hans far avled, blott 62 år gammal, var klassisk musik – och tid – de bästa medicinerna. Men mest har Thorleif erfarit medgång och glädje ända sedan han åtta år började på kommunala musikskolan i småländska Klavreström och lärde sig spela blockflöjt. Med åren växte kärleken till musiken. Idén om ett band dök upp då ett gäng något äldre kamrater som nyss bildat dansband gick från hus till hus och spelade sin trudelutt för en peng. Tretton år gammal startade han sitt första band, Calcuttas. Men för att spela offentligt var alla i bandet tvungna att ansluta sig till facket.
Det första offentliga framträdandet var för Socialdemokratiska kvinnoföreningen i Klavreström.
–De hade inga stora förväntningar på oss, det gick hyfsat.
Som allra lyckligaste ögonblick under sina 47 år i Thorleifs räknar han inte genombrottet på skoldansen i Vetlanda 1963. Inte heller debuten med singelskivan ”Ra-ta-ta” 1970 eller skivbolagskontraktet med Platina records 1972. Sin oförglömliga lyckostund upplevde han under en dansbandsmeloditävling i TV4 1996. De skulle spela ”En liten ängel”. Thorleif ville åskådliggöra att texten handlar om en pappa– dotterrelation och bad dottern Daniella, då fem år, att medverka på scen. Tv4 jublade.
Men när det var dags att gå upp på scen kröp Daniella ihop och kramade hårt sitt gosedjur Vovva.
Thorleifs vann ändå.
Då det stundade för vinnaren att spela låten igen överraskade Daniella med att våga sig upp.
–Jag kom fullständigt av mig och för en stund kunde jag inte sjunga. Det finns inte något som är mer underbart än den händelsen. Och inte bara jag berördes starkt, många har hört av sig och uttryckt djupa känslor.
Thorleif kännetecknas inte enbart av förkärlek för kram och övertygelse om dess nytta för välmåendet. Han är också en envis rackare. Det är en styrka, hävdar han, eller en svaghet, om jag går för långt.
Som ordförande för Norrhults Folkets hus och park får han utlopp för sitt samhällsengagemang. Det handlar om att anordna folkliga fester, enkla, okomplicerade nöjen, som han säger.
– Det är jätteviktigt att engagera sig. Vi får det samhälle vi förtjänar.
