– Förväntningarna har ökat gradvis. Ju fler gånger man vinner, desto kaxigare blir man, säger Alf Björnberg, professor i musikvetenskap vid Göteborgs universitet.

Han skrev sin 1987 doktorsavhandling om Melodifestivalen och har fortsatt att studera ämnet sedan dess.

– I början av 1990-talet började det talas om det svenska musikexportundret som inbringade si och så många miljarder. Vi började känna att vi är jätteduktiga på detta.

Under 1990-talet lyckades Sverige också vinna två gånger – både med Carola Häggkvist 1991 och Charlotte Perrelli (då Nilsson) 1999, men för det mesta har det gått ömsom upp och ömsom ned.

– Alla de fyra svenska vinnarlåtarna ligger i ett snävt stilistiskt spann: buggvänlig dansbandsmusik. Det har gått hem i Europa vid några tillfällen, men själv blev jag förvånad över att det fungerade så sent som 1999 då festivalen hade blivit bredare musikaliskt sett.

Det är svårt att göra historiska jämförelser i Eurovision song contest eftersom tävlingsupplägget har skiftat över tid och semifinalerna är en tämligen färsk ingrediens. De infördes först 2004 efter ett decennium med varierande kvalificeringssystem som dock inte förrän nu har hindrat Sverige från att ta sig till finalen.

– Men jag tycker inte att man kan kalla det ett fiasko, säger Alf Björnberg om att Anna Bergendahl åkte ut i semifinalen i torsdags.

– Vi har kommit absolut sist två gånger och det måste ju anses vara mer av ett fiasko än detta.

1963 sjöng Monica Zetterlund En gång i Stockholm och belönades inte med en enda poäng, utan hamnade på delad sistaplats. Forbes Beatles-hyllning 1977 med den kalkonklassiska textraden ”Yesterday – vad den var fin, alla älskar melodin” gjorde inte heller succé, utan gav oss en ohotad bottenplacering. Och år 1991 var det bara Finlands synnerligen udda bidrag Yamma Yamma som räddade Sveriges Christer Björkman från jumboplatsen. Att samme Björkman nu är tävlingsproducent för den svenska uttagningen dras det förmodligen en del vassa växlar på, men Alf Björnberg är mer försiktig i sina slutsatser om orsakerna bakom Sveriges uråkning.

– Det är så många okontrollerbara faktorer som spelar in. Sedan telefonröstningarna infördes har det blivit betydligt svårare att pejla in vad som kommer gå hem. Jurygrupperna var små och ganska homogena, så det var lättare att förutse hur de skulle rösta, säger han.

Även om ESC fortfarande på pappret är en tävling för kompositörer så har artisterna under lång tid blivit allt viktigare för att en låt ska vinna.

– Vad som går hem är egentligen enkelt, men svårt att analysera. En viss artist visar sig ha en särskild utstrålning i ett visst mediesammanhang, säger Alf Björnberg.

Han påpekar också att den svenska musikexporten går fortsatt utmärkt. Fem finallåtar har svenska låtskrivare och dessutom sitter Robert Wells vid pianot under Vitrysslands framförande.

– På ett sätt har vi blivit mer framgångsrika i Eurovision song contest – om man med ”vi” menar svensk musikindustri.