Decennier har en förmåga att aldrig följa almanackan. De fortsätter alltid ett litet tag till eller så märker vi några år senare – när vi har lyckats lägga klart pusslet – att det nya årtiondet faktiskt redan hade börjat tre år tidigare.
Men just nu, när Simon Cowell precis har abdikerat som juryordförande för amerikanska Idol, slår det mig märkligt nog när jag på en flight mellan Stockholm och London har julinumren av musiktidningarna Mojo och Uncut som enda resesällskap.
En oerhört svensk konsensus säger att de här magasinen är vår tids pornografi; tillbakablickande patriarkala dinosaurier med en ohälsosamt konserverad kärlek till amerikanska män i yvigt skägg och flanellskjorta. Och, ja, jag har själv ofta refererat till dem som herrtidningar som borde ställas på hyllan högst upp i tidningsbutiken utom räckhåll för unga oförstörda ögon. I flera år har jag av gammal vana köpt dem för att fyra veckor senare märka att jag inte ens hade öppnat dem förrän jag kommer hem med nästa nummer. Till slut slängde jag dem bara direkt i pappersinsamlingen.
Men de sista månaderna har någonting skett. Någonting har fått mig att faktiskt läsa dem, så gott som från pärm till pärm. Tom Waits är gästredaktör för julinumret av Mojo och bara hans förord om musikens skönhet, vad den betyder för honom, är en dikt, ett manifest för evigheten.
Men det är den tidigare aningen sämre bemedlade konkurrenten Uncut som har genomgått en betydligt intressantare metamorfos, en organisk utveckling mot något överraskande modernt och interaktivt. Efter att de om och om har fyllt till synes varenda nummer – och i Mojos fall är julinumret deras 200:e – med rangordnade och alltmer krystade listor över musikhistoriens bästa eller viktigaste album, artister och gitarrister har de i stället sträckt på ryggen och skapat exakt den tidning de själva vill läsa.
Uncut har – till skillnad från nästan all annan tryckt media – helt enkelt slutat oroa sig, upphört att tro att samtiden alltid utspelar sig någon annanstans och vägrat acceptera att deras uppgift skulle vara att utgöra en elefantkyrkogård för tunnhåriga Nick Hornby-män. På ett sätt som för ögonblicket faktiskt saknar motstycke i resten av kulturvärlden låter de musik, filmer och album som inte finns återutgivna och som de inte ens hittar på nätet utgöra den uppenbarligen nyförlösta redaktionens ryggrad och därmed återupprättar de något så ovanligt som en tro på läsarnas intelligens och egna nyfikenhet.
Det är ju något som gömdes i snö under det minsta gemensamma nämnardecennium som lika nyligen som äntligen tog slut. Chocken över att en utdömd brittisk musiktidning lyckas där de flesta andra inte ens vågar spänna bågen lär hålla i sig minst hela den här sommaren.
Andres Lokko är skribent i Svenska Dagbladet. kultur@svd.se
