Det fanns en tid när Leif Pagrotsky (s) stod på barrikaderna och sjöng designens lov. Året var 2004 och många stämde då in i kören. Sedan var det dags för Designår där kvantitet prisades framför kvalitet och allt skulle plötsligt etiketteras med design för att ”ligga rätt i tiden”. I dag, bara ett par år senare, vill ingen seriös kreatör smittas av designfebern som visat sig vara, om inte dödlig så i alla fall Svenssonkletig och lika med verkshöjd noll. Samtidigt lägger regeringens utredare Christina Rogestam på uppdrag av Kulturdepartementet fram sin rapport till regeringen där hon avfärdar ett nytt formmuseum, men förordar ett designcenter på Telefonplan. Det sistnämnda hade dock redan lagts på is.

–Vi krävde ytterligare medel för att kunna driva projektet Designcenter på Telefonplan. Det skulle sedan ­finansieras av stad, stat och näringsliv tillsammans, men alla väntade på ­varandra. Det blev moment 22 och ingenting hände, säger Ewa Kumlin, vd på Svensk form.

Ytterligare en rapport har de senaste veckorna landat på kulturminister Lena Adelsohn Liljeroths bord – Arkitektur, form och design i Europa, en lägesrapport om politik och praktik i åtta europeiska länder. Utredningen är gjord av Rådet för arkitektur, form och design och innehåller bland annat en enkel tabellöversikt med de medverkande ländernas designmål.

–Man kan säga att de andra nordiska länderna är mycket mer offensiva än Sverige. Vi måste se design som både en kultur- och näringspolitisk fråga och man måste få med industrin, fortsätter Ewa Kumlin.

Ingen ny officiell scen är alltså i sikte, vilket förstås är ett stort avbräck för design-Sverige. För stilrena funktionella möbler finns alltid en mottagare i form av butiker och dess kunder. Detsamma gäller mer klassiskt konsthantverk, som ofta får plats hos exempelvis Blås & Knåda, Konsthantverkarna eller på Galleri Inger Molin, medan den experimentella designen måste söka nya arenor för att hitta sin publik.

–För att nå framgång i de breda lagren krävs också spetskompetens och människor som utmanar den rådande normen, säger Kumlin.

–Dagens designer samplar ofta från konsthistorien, men saknar den teoretiska grunden.

Internationellt tar formgivare istället en självklar plats bredvid konstnärer och de turas om att kommentera sam­tiden. Under årets främsta designhändelse – Salone del Mobile i Milano var det exempelvis Marcel Wanders obrukbara gigantobjekt som fick störst genomslag. Verk som förvisso skapats av en designer, men knappast med funktion som syfte. Istället var det objekt att förfasas över, älska eller inspireras av.

På samma arena spelar den belgisk-holländska designduon Studio Job som skapar funktionella objekt, men i korta serier och av material som gör dem lika dyra som otympliga, vilket det guldpläterade bronsskåpet Robber Baron är ett exempel på. Franklin Getchell på New York-galleriet Moss kommenterar det bisarra objektet med att det ”visserligen är funktionellt, men att det aldrig kommer att användas, för att det är för brutalt, för tungt och för extremt. Men det fungerar ändå klanderfritt.” Det sägs att det tagit ett år att tillverka skåpet, vilket också avspeglas på priset. Studio Jobs möbler kostar från några hundra tusen kronor och uppåt. I Financial Times talar designern Job Smeets om deras framgångssaga: ”Det är bara några få designer som tjänar några pengar att tala om. Vi har skapat en bubbla som vi försöker fylla med innehåll, men den kan spricka när som helst.”

Även om den svenska designscenen för det mesta ekar tom och ihålig i jämförelse, finns det lysande undantag. För en dryg månad sedan slog galleriet Crystal Palace upp portarna i Stockholms innerstad. Ett galleri specialiserat på konst, konsthantverk och design och vars namn kommer från den viktorianska utställningshallen i London som visade allt från dinosaurieskelett till konst.

–Jag jobbade tidigare på Tensta konsthall och har sett den alternativa designen ta form sedan 90-talet, men utan eller med få plattformar som säljer föremålen vilket också skapar en marknad. Därför satsar vi nu på ett galleri, säger Jun-Hi Wennergren Nordling som tillsammans med Katarina Sjögren driver Crystal Palace.

Ska ni visa rena designutställningar?

–Det är svårt att ställa ut något med funktion som används i vardagssammanhang, det blir liksom för platt. Men det är absolut något vi diskuterar.

Innebär det att du ser en värdeskillnad mellan exempelvis handgjort konsthantverk och mer renodlade design?

–Nej, men vi visar bara det vi gillar.

Stefan Nilsson, som driver företaget Trendgruppen, ser ytterligare ett skäl till att svensk design ligger i bakvattnet. Han påpekar att det i Sverige bara finns plats för en rörelse i taget.

–Förr var det design, nu är det fashion som boomat och så konsten med sitt unika tilltal. Visst sneglar designscenen allt mer på konsten, men den måste också väcka ett eget habegär och gå att sälja på egna meriter, säger han.

Nilsson menar också att fin- eller elitdesign, skapad företrädelsevis av manliga arkitekter eller formgivare har företräde. Och det gör det finare att skapa ännu en stol, istället för säg, innovativt julpynt. Det sistnämna anses ju ens sällan vara design, möjligen konsthantverk.

–Allt måste heller inte vara så himla komplicerat, mångfald är underskattat, menar Stefan Nilsson.

En som med sin formgivning och med diverse publikationer undersökt estetikens måsten och smakens barriärer är Zandra Ahl. De senaste åren har hon främst arbetat som utställningskommissarie och debattör, men är nu ”trött på att ta hand om andra” och förbereder istället en utställning på Crystal Palace. Hon har gjort en kollektion med vaser, men dessa massproducerade kärl är pimpade, eller så kallade ready-mades. En vas har fått en cerise hårsvans, en annan sidenstoppning.

–För mig handlar det om att undersöka masskulturens design, om saker som ingen ser eller egentligen efterfrågar. Men sen gör jag min tolkning, lägger till rosetter, stenar och volanger på så sätt får dessa enkla material ett annat värde, säger hon där hon försiktigt går med vaserna i en flyttkartong på en kyrkogård i centrala Stockholm.

Platsen för fotograferingen har hon valt med omsorg, allt för att hitta en fond till de dramatiska och snarast sorgliga verken. För Zandra Ahls vaser ska raspa och slita i betraktaren. Konstnären söker motstånd, något som Ahl menar är ett måste för formvärlden för att inte bara bli till kommersialismens smörkola förpackad i glansigt papper.

–Mina verk är inte praktiska och absolut inte ”fräscha”. Jag är mer som en gammal tant som med ljusmanschetter och rynkade gardinkappor försöker göra sin värld bättre. Men så gillas jag inte heller av formområdet. De uppdrag jag får är nästan alltid från konsthåll.

Men varför gör du inte bara en stol som alla andra?

–En stol i var mans hem, massproducerad, helst i böjträ, det räknas som framgång. Visst är det så, men det är inte för mig, säger Zandra Ahl.

Utomlands har alltså den avantgardistiska design- och formscenen för länge sedan lämnat ointressanta sittmöbler därhän, för att ta plats som ett naturligt inslag på galleriscenen. Här finns samlare av unika, signerade eller numrerade objekt och här finns publiken. Alltså en grogrund för en fungerande marknad. Kanske är det också vad vi ser börjar ta form i Sverige med exempelvis Gustavsbergs konsthall och deras försäljningsplats för unika objekt, eller på nystartade Crystal Palace? Det är i vilket fall det moderna konsthantverket som tagit tätpositionen på den svenska designscenen just nu. Medan det fortfarande är få svenska designer, med undantag för kanske designgrupperna Front och Uglycute, som fyller ut tomrummet mellan funktionella vardagsobjekt och konstditon.

Och för att designobjekt ska bli intressanta för svenska gallerister måste de alltså våga bli kommenterande och inte bara reflekterande av trender och samhällsströmningar, på samma sätt som exempelvis Jeff Koons eller Memphisgruppen utmanat respektive etablissemang på sin tid.

Men dit är det en bit kvar.

– Men visst har området avancerat från att stå vid sidan om och möjligen diskuteras i termer av snyggt eller fult, till att nu vara integrerad i de flesta företags tillverknings- och marknadsföringsprocesser. Samtidigt är det tydligt att attityder inte ändras över en natt, säger Leif Pagrotsky, ­designförespråkare och före detta kulturminister.