Varför kände jag mig så indragen i Ellroys ”Den svarta dahlian”? På några få år följdes den av hans faktiskt bara allt mer intensiva ”Den stora tomheten”, ”Los Angeles konfidentiellt” och ”Vit jazz”. Dessa fyra böcker, James Ellroys Los Angeles-kvartett, uppfattade jag rentav som spännande på ett annat sätt. Lite grand som jag tror att alla tänker sig rockmusik som något annat – inte nödvändigtvis bättre men ändå annat – än den blues, bebop och jazz som fanns då Chuck Berry och Elvis slog igenom.
För ett år sedan hörde jag att Ellroy hösten 2009 skulle ge ut ännu en volym i den följande sviten som hittills har utgjorts av två allt mer exakta skildringar av de maktkamper som bland annat ledde till att bröderna Kennedy och Martin Luther King mördades, ”En amerikansk myt” och ”Sextusen kalla”. Så förra vintern beslutade jag mig för att läsa om dessa böcker, men nu i en betydligt mer långsam takt.
De flesta män som överhuvudtaget är intresserade av deckare tycks överens om att det här befinner sig liksom i en klass för sig. Få skulle uttrycka sig så. Det har lite för mycket av 50-talsreklam över sig. Men ändå tror jag att det är just det som de menar.
Det är lite udda att beskriva läsarna som män.
Frågan är om det är en tillfällighet att jag känner så få kvinnor, men faktiskt förvånansvärt många män som på senare tid har talat entusiatiskt om Ellroy? Eller ligger det något bakom att hans böcker verkar appelera på ett annat sätt till män?
En av mina vänner sa att han inte tyckte att det gjorde så mycket att han inte hade förstått alla turer i Ellroys böcker. Han tyckte att han ”marinerade sig” i den ellroyska stilen då han läste honom. Ja. Och att det på något sätt var behagligt.
Det var, kände jag intuitivt, något bestickande i vad han sa. För så upplever jag det också. Av någon orsak känns det inte så avtändande som det normalt sett gör att upptäcka att man inte är hundra på vem den eller den är.
Det viktigaste skälet till att det ska fungera att fortsätta läsningen, är att du så ofta stannar till vid någon enskildhet som du tycker är ”ja, faktiskt ganska cool så där”. Ja, det må låta pinsamt och är kanske inget som du själv vill gå med på, men jag är ganska säker på att den behagliga stämningen har att göra med att du känner dig lite som en gangster. Jag tänker inte på situationer där man – ja, typ skjuter folk. Mer frihetskänslan, som man nog aldrig heller blir blasé på, som måste finnas i att bara så där kunna ta sig genom en låst dörr med ett visitkort. En frihet som påminner mig om när Ludvig Rasmusson i sin bok om jogging beskriver känslan av att ha så bra kondis att man som en tioåring kan få för sig att springa hundra meter bara för att kolla in ett bortkastat cykellyse eller vad det kan vara som blänker i gräset.
Sedan känner du dig närvarande i en helt annan grad om en våldsituation uppstår. Glöm inte hur svårt det är att beskriva en skottduell så att det inte blir så där distanserat som det är i en serietidning. Det kräver antagligen hundratals omskrivningar för att på femton rader – sidan 110 i ”Blood’s A Rover” (som fått den svenska titeln ”Rörligt blod”) – få med både alla isande detaljer och hur oväntat skjutandet och rikoschetterandet kändes då det en alldeles vanlig dag är just den verklighet, den enda verklighet, som Wayne Tedrow jr för cirka fyra till sju sekunder befann sig i.
Känslan av att det finns en massa tåtar i Ellroys böcker som du inte har koll på är ändå för framträdande för att bara kunna förklaras med att närvarokänslan är så pass stark att du kan strunta i vem det nu är som är närvarande – som man lite hårdraget kan säga är fallet på sina ställen hos Proust.
Under arbetet med den här artikeln har jag allt oftare kommit att ana att det inte är så enkelt som de flesta av er som har läst Ellroy tänker er.
Det som karaktäriserar hans böcker från Los Angelses-kvartetten och framåt är att de inte bara har en huvudperson. I ”Den svarta dahlian” är de två, men redan i uppföljaren ”Stora ingenstans” är det tre personer som dessutom bara undantagsvis bedriver något samarbete.
Det förhåller sig inte heller på det triviala viset att det handlar om vem som är först om att lösa fallet.
Känslan av att det handlar om rivalitet uppstår genom att åtminstone två av utredarna blir så fixerade vid fallets lösning att detta ju längre tiden går, och år läggs till år, kommer att övergå i ett allt annat uppslukande intresse – som egentligen bara är jämförbart med besattheten i olycklig kärlek.
Och på samma sätt som i verklig rivalitet kommer dessa personer att anta drag av varandra. Den skarpsynte, men för att hantera denna situation aningen för veke, kommer att bli tillräckligt brutal. Och den som redan är en råsälle, men lite väl oslipad i kanterna, kommer att lära sig att dra slutsatser som ingen, allra minst han själv, tidigare trott sig om.
Jag tror att det är just den aspekten, och att den på ett så kusligt sätt är lik mäns nära relationer, som gör att män – i en helt annan utsträckning än kvinnor – låter sig bli fångade av intrigen hos Ellroy.
Man skulle ju kunna tänka sig att det faktum att den ene tjuvhåller på en hel del av de kort som denne har på hand, är en tillräcklig förklaring på att man så lättvindigt låter sig befinnas i ett slags närsynthet i förhållande till intrigen.
Men mitt intryck är att Ellroy utgår ifrån att läsaren kommer att gå miste om information som inte kan anses vara oväsentlig. Som tänkte han sig att det kommer att ligga i läsarens bakhuvud och inge just känslan av att det finns något ”mer” i det man läst. Som om du tänker dig en nattrymd. Och ett stjärnfall som du inte har märkt av när du tar dig över en konstfrusen is.
Efter att jag noterat namnet Cathcart i flera böcker, redan i debuten med ”Browns rekviem”, gick jag nu genom dem med just det i åtanke. Förutom att sju olika personer hette Cathcart, upptäckte jag till exempel att namnet Scotty Bennett, en äldre, smått legendarisk snut i ”Rörligt blod”, tidigare hade omnämnts men bara en gång och då rörde det sig om en hallick och vadhållare för 22 år sedan i ”Den svarta dahlian”.
I ”Rörligt blod” finns det en kvinna som är central för handlingen utan att för den skull vara en femme fatale – Karen Sifakis. Och jag kan ju inte strunta i det grekiska efternamnet Sifakis, som förekommer i ”En amerikansk myt”, första boken i nya trilogin, där det är namnet på en homosexuell tonårskille som blivit mördad på ett bestialiskt sätt.
Uppriktigt sagt skulle det se rätt underligt ut om man undanhöll namnen på mordoffer i en bok av det här slaget. Fast det är klart att författaren får en lite dålig smak i munnen. Det är inte behagligt att tänka sig att det finns de som har dessa namn som helt ovetandes börjar läsa och sedan bara pang, som om man inte riktigt kunde ta in det som stod där på boksidan, skakar man huvudet, hela tiden med en så där idiotiskt gapande mun och frågar sig vad som menas.
Och i ett fall går det inte att se det som annat än en önskan från Ellroy att en ganska omskakande information ska gå läsaren förbi.
I ”Rörligt blod” finns förutom redan nämnda Karen Sifakis två ytterligare kvinnor med en viktig och gåtfull, ja i fallet med den öppet kommunistiska Joan Klein ända fram till sista sidorna i högsta grad gåtfull roll. Den andra, Gretchen Farr, är, hur konstigt det än låter, älskarinna till en av de ledande maffiabossarna i USA, som nu presenteras på ett helt nytt sätt; och rent instinktivt känns det mycket närmare sanningen. För hemma hos sig är de just så avslappnade, inte det bittersta poserande, med så där lagom plumpa skämt och ofta faktiskt i valet och kvalet om man ska ta en till sipp Galliano eller av det andra glaset, det med konjak. Man spiller Averna på morgonrocken, kanske ojar sig över prostatan. Ja, ja. Man sitter och tittar sig omkring – och det är för några sekunder omöjligt att inte se det som att man har riktigt tråkigt.
Men Gretchen? Vad gör hon där? Det går inte att låta bli att undra vad hon – den röda Joans närmaste förtrogne – har i detta sällskap att göra. Till slut inser man att de inte står så nära varandra politiskt ändå. Vad vet man, kanske handlade det mest om sex.
När jag senare gick igenom boken som kom innan, ”Sextusen kalla”, ryckte jag till då jag fick se namnet Gretchen Farr högst upp på sidan 280 i denna 776 sidor långa utgåva.
Ward Littell – en tidigare FBI-agent, nu maffians jurist – hade just stegat in på skolan i den lilla orten DeKalb i djupaste Södern, där Arden (eller Jane som hon nu tvingats byta till) hade sagt att hon gått. Misstanken att hon inte var den hon påstod sig vara hade på senare tid bara förstärkts. Han ville ha besked om hur det verkligen var och sökte nu upp skolans registrator, en äldre dam som nämnde att hon hade varit anställd där sedan 1944. Och nej, någon Arden hade aldrig gått här. Arden är ju ett fint namn, påpekade hon, det skulle hon inte ha glömt. Efter att ha skvallrat om vad som hänt vissa av eleverna från den årskull det rimligen måste gälla, någon Bobby som fått bältros, flickorna Clunes som blivit lösaktiga, samt en Carl med huvudlöss, kastade hon fram namnet Gretchen Farr och fortsatte ”Satan med pannlugg. Knarkare och ännu värre saker.”
I ”Sextusen kalla” ges ingen förklaring till hur Arden har kunnat beskriva orten DeKalb så detaljerat. Eller hur hon kunnat ge Ward namnet på en av sina klasskamrater, just denna Gretchen Farr. Senare får vi dock veta att Arden har haft en relation med en av maffiabossarna, Carlos Marcello. Och tänker man på denne Carlos förbindelse med Chicagomaffians överhuvud, Sam Giancana, som ju är den i ”Rörligt blod” som har Gretchen Farr till älskarinna, blir Ardens kännedom om orten ifråga samt namnet på en av klassens flickor inte – för den läsare som, under av alla under, ens tänker på saken – närmast av telepatiskt slag.
Stig Larsson är författare.
