I söndags blev jag fildelad. Det gjorde lite ont en stund, men det gick över.

Det började med att jag skrev en bok. Tillsammans med min kompis Anders Rydell har jag under ett par år intervjuat pirater och antipirater, läst artiklar, utredningar, förundersökningar, facklitteratur och forskning. Allt för att pussla ihop en story av fildelningens fragmenterade historia.

Vi räknade förstås med att boken skulle hamna i fildelarhänder. Än säkrare blev vi när vårt förlag och The Pirate Bay började gruffa om att sajtens logga snoddes till omslaget. (Det senaste jag hörde från Peter Sunde var ”Hoppas det går bra för er. Och skit för Ordfront.”)

Men så kommer själva fildelningen. Det är söndag, två dagar före officiellt släppdatum, och jag läser på en blogg att boken finns att tanka hem via The Pirate Bay.

Aj.

Det svider som en kroksabel i ryggen. Under dagen har jag nämligen kollat på ett litet hus som jag drömmer om men vet att jag inte riktigt har råd med. Och så har jag unnat mig fantasier om att boken ska sälja osannolikt bra.

Småborgaren i mig gnisslar tänder medan jag följer siffrorna på sajten. Antalet spridare stiger.

12. Kanske ingen fler hittar filen nu?

19. Suck.

33. Okej. Tankad. Nedladdad. Fuckad.

Och så stannar det av.

Huh? Är inte fler intresserade? Hallå?

Jaja, tänker jag, de flesta laddar väl ner boken och plockar undan filen så att de inte finns med i siffrorna. Jag inser att jag peppar för att spridarna ska bli fler, och läser hungrigt i kommentartråden på The Pirate Bay.

”Härligt initiativ :) Så tack för denna.” /JenA99.

”Göttans!” /studentanders.

”JAAAAAAAAAAAAAAAAA!” /Woodwyrm.

Man kan ju inte vara arg på fildelare. Och när man besinnar sig: tankad och nedladdad betyder inte nödvändigtvis fuckad. Det betyder kanske: läst?

BRA JUST NU: Kärleksfulla fildelare.

DÅLIGT JUST NU: Medina-rapporten. EU till attack.