För några år sedan recenserade jag Lidija Praizovics debutroman ”Spegelboken”. Där beskriver hon en flicka som kommer med sin mamma till Sverige från ett krigshärjat land, det handlar om vuxenblivande och identitet, om sexualitet och utanförskap. Den liknade ingenting annat jag läst i svensk samtidsprosa, och framför allt skilde den sig från alla andra debutanter jag läst det året. I de kraftfulla ordmassorna som vällde fram över sidorna fanns en enorm energi. Det var en röst som var så upptagen med att få ut allt det som måste sägas att den inte brydde sig om att det ibland skorrade falskt. Och mitt i alltsammans: ett poetiskt gehör och ett bildsinne som vittnade om en stor litterär begåvning.

Jag minns att jag hoppades att Lidija Praizovic skulle få vara som hon var och fortsätta utvecklas i all sin spretighet. Att det skulle finnas utrymme för någon som var en sådan främmande fågel i det unga svenska litteraturklimatet. Ett klimat som jag de senaste åren ibland har tyckt varit lite för duktigt, svalt och välkammat. Jag får ibland känslan av att en del unga författare teoretiserar mer kring litteraturen än de faktiskt skriver den.

I det första numret av den ambitiösa och läsvärda litteraturtidskriften Const Literary (P)review skriver Lidija Praizovic en text om sin tid på Biskops-Arnö, Sveriges kanske mest prestigefyllda författarutbildning. Det är en rasande text om klassmässigt underläge, utanförskap och känslan av att vara en katt bland hermelinerna. Textens långa titel: ”Isis mamma är genusvetare, skribent och konstnär, min mamma är fd städerska, kokerska och dagisfröken, numera förtidspensionär med diagnosen fibromyalgi”.

Praizovic spyr ut sitt hat till kurskamraterna som har helt andra förutsättningar än hon, hon skriver ut deras riktiga namn, nämner vad deras författarföräldrar heter. Tolkar dem hela tiden subjektivt, utifrån sitt upplevda underläge. Är samtidigt medveten om det äckliga i det hon gör. Det är en stark, gripande och gränslös text, omöjlig att värja sig emot. Och den väcker många tankar kring vilka röster som kommer till tals i litteraturen, och framför allt hur villkoren för skrivandet ser ut.

För Lidijas kurskamrater på Biskops-Arnö är, fullt begripligt, mindre roade av att hon skriver om dem. Hennes projekt att dokumentera sin tid på författarutbildningen precis som hon upplever den – skapar oro och kris i klassen. Litteraturen blir farlig, ful, risktagande på riktigt, och när den blir det vill ingen vara med i leken. Det har författare som Karl-Ove Knausgård, Maja Lundgren, Carina Rydberg eller Lars Norén redan upptäckt.

Jag minns en scen i Carina Rydbergs ”Den högsta kasten”, jag tror att hon sitter på ett tåg, och blir betraktad av en ogillande medresenär. Hon upptäcker att det bästa vapnet är att ta upp anteckningsblocket och skriva. Inget får omgivningen mer osäker. Samma pendlande mellan maktkänsla och självhat som hos Rydberg läser jag hos Praizovic. Författaren skonar ingen, och är därför dömd till ensamhet.

Annina Rabe är litteraturkritiker i Svenska Dagbladet.