Det var sommaren 1967 jag skrev boken, i det torp i Värmland där vi tillbragte våra semestrar. Om kvällarna brukade jag läsa ”Gösta Berlings saga” för mina små oskyldiga och tålmodigt lidande barn och det föll sig naturligt att börja min första deckare i Selma Lagerlöfs tecken.

Alltså skrev jag den första meningen:

”Äntligen stod statsrådet på Kanslihustrappan.”

Bokens berättare gjorde jag inte som tänkt var till politisk reporter på Dagens Nyheter utan, för att leda läsarna på villospår, till läroverkslärare. Men naturligtvis utrustade jag honom med diverse personliga egenheter, en lättväckt hypokondri och avsky för sportsliga aktiviteter; i huvudsak är han emellertid modellerad med min boksynte bror Magnus som förebild, litteraturprofessor eller adjunkt i svenska smäller på ett ut.

Han fick förnamnet Vilhelm efter en avlägsen släkting som födde upp svin på en gård i Skåne och efternamnet Persson efter Edvard. Så ligger det till.

Boken gav jag titeln ”Statsrådet och döden”, manuset lade jag i ett (om jag minns rätt) brunt kuvert, adresserat till Åke Runnquist på Bonniers. För att slippa få ett hövligt gäspande omdöme från en gammal bekant uppträdde jag under pseudonym. I det följebrev, som jag gemade fast vid manuset, skrev jag: ”Var god meddela om ni vill ha boken. Poste restante Stockholm 1” Jag undertecknade med namnet Bo Balderson.

Att jag därmed skulle bli miljonär och sätta igång en de obegåvade gissningarnas långdans kring statsrådets sommarparadis, Lindö, anade ingen, och än mindre att listan över misstänkta Baldersöner skulle komma att omfatta över 50 namn och att gissningarna skulle hålla på i 38 år.

De flesta har varit så stolliga att inte ens polis Paulus Bergström i Grönköping, vägledd av polishunden Carolina, skulle kunnat vädra upp så många falska spår som den svenska pressen.

Ibland har jag känt mig smickrad när någon lett i bevis att jag var en lysande stilist som Bang eller Stig Ahlgren. I andra fall har jag tyckt det var förolämpande att någon kunnat tro att ett antal gamla trista byråkrater som riksbankschefen Per Åsbrink skulle vara kapabla till mina vildsinta fabuleringar om statsrådet.

Mina vildsinta fabuleringar – eller kanske rättare Bo Baldersons – ingen vet ju vem han är. Om jag påstår att jag är han kan detta lika väl vara ett tecken på att han är någon helt annan, för i fallet Balderson är lögn sanning och sanning lögn. Om jag vidhåller att jag är Balderson kan det alltså vara en del av kurragömmaleken och om jag lägger två fingrar på Bibeln och svär på att jag inte har med Bosse att göra, kan förnekandet vara ett beriktigande.

Bokförläggarna Åke Runnquist och Gerard Bonnier, båda tyvärr borta, visste vad sanning var men deras valspråk tycks ha varit: ”Hellre falskmynteri än lösmynthet.” Lagen om pseudonymers rätt till anonymitet krävde det och upplagestatistiken fordrade det.

För ingen ska inbilla sig eller mig att mina (eller Baldersons) böcker nått de enorma upplagor som de nådde – sammanlagt över en miljon exemplar – om Lars Widding eller Harry Schein under resans gång hade erkänt att någon av dem var Balderson.

Varje gång intresset för statsrådets eskapader minskades, gjorde Bonniers en insats. På det årliga författarpartyt på Manila fanns alltid ett kort med namnet Bo Balderson, fast ingen tog det, och 1978 distribuerade man självhäftande remsor till ”alla hittills nämnda och en rad ännu ej upptäckta misstänkta”. Med texten ”JAG ÄR BO BALDERSON”.

Och varje gång ett nytt manus från Balderson gick till sättning, läckte något nytt, ofta finurligt, rykte ut från Bonniers, som till exempel när Åke Runnquist lät undfalla sig: ”När Balderson och jag var ute och promenerade i förmiddags mötte vi prinsessan Sibylla. Hon besvarade vår hälsning. Hon kände säkert igen Balderson men inte mig.”

Han kunde också viska till en journalist, diskret men fullt hörbart, att när Balderson ringde till förlaget använde han kodnamnet Ludvig. De personliga mötena inskränkte sig av säkerhetsskäl till ett par gånger om året: de bestämdes bara någon timme i förväg och ägde rum ”i föga befolkade trakter runt Stockholm, i parker och skogar”.

Men ibland gick det ju snett som när Vilhelm Moberg med pålitlig ilska röt i radio: ”Såna enkla trick som hemlighetsmakeri skulle förlaget hålla sig för god för! Jag misstänker att spionen Stig Wennerström är Balderson!!!” Däremot kunde han med roade och obekymrade leenden läsa om att forskare på Teknis via en dator (efter 15 timmars stansningstid) avslöjade Baldersons identitet: ”Han bör bestå av två kvinnor i 50-60-årsåldern, den ena yrkesmässig kåsör, godhjärtad, världsvis och rolig att umgås med. Den andra kvinnan bör vara professionell deckarförfattarinna, förmodligen en smula misantrop och ogift.”

De båda utpekade, Barbro Alving och Maria Lang, svarade: ”Vi har skrivit varannan mening.”

Datorns gissning var inte obegåvad, för Baldersons böcker bjuder inte bara på en spännande who's-done-it-intrig utan en uppsluppen politisk satir. Den som löser mordgåtorna är den nyupphöjde, politiskt totalt okunnige och osannolikt omdömeslöse inrikesministern – Statsrådet som blev statsråd för att han hade för stora galoscher

Det hände en regnig dag i ”Statsrådet och döden” att dåvarande kanslirådet i sitt ämbetsrum i kanslihuset beslöt sig för att fylla ut tomrummet i galoscherna med några sidor ur en morgontidning, som just denna dag hade en vitriolspäckad ledare, vari statsministern i text och teckning beskylldes för att genom inflationen ha utplundrat landets åldringar. Detta gjorde statsministern upprörd.

När han just den morgonen oanmäld råkade träda in i kanslirådets rum, fann han denne i färd med att – uppenbarligen gripen av besinningslös vrede – med våld slita sönder tidningen med den förhatliga ledaren. Även en karg och inbunden natur skulle, skriver Balderson, ha värmts av denna spontana lojalitetsdemonstration. Statsministern tog eld och ropade: ”Är ni med i Partiet?”.

Trots sin häpnad lyckades kanslirådet kraxa fram ett nej.

- Bra, bra! skrek statsministern. Hellre en icke partiansluten, ärlig sympatisör än tio svansviftande, ögontjänande partisaner! Du ska bli min nya inrikesminister. Tage heter jag!”.

Det är klart att läsarna, särskilt de borgerliga, sög i sig dylikt och mycket annat ekalt om partiet som ett gott chateauvin och att recensenterna, särskilt de borgerliga, lovsjöng den okände författaren. Jag minns själv hur förtjust jag var när jag läste debutboken – eller var det kanske när jag skrev den? Och så började gissningarna. Vem är han? Vem tusan kan han vara, den där Balderson.

Boken är så initierad att det måste vara en politiker som skrivit den, påstod en del. SvD:s ledarskribent Axel Waldemarson kanske? Eller Palme? Eller Jarl Hjalmarsson eller Gunnar Heckscher?

Däremot gissade ingen på professor Ohlin.

- Boken är så rolig att det måste vara en kvick formulerare som har skrivit den, hävdade gissare av en annan skola – och så kom Stig Ahlgren och Marianne Höök med i dansen.

Ingalunda, sade en tredje falang som – glömsk av att till exempel Conan Doyles debutbok ”En studie i rött” var ett mästerverk – deklarerade att bak Bo Balderson gömde sig en tränad deckarförfattare. Som Maria Lang, Jan Håkansson eller Tord Hubert. De var ju lärare liksom bokens berättare adjunkt Persson.

Elementary, my dear Watson.

När gissningarna började avta i antal och fantasifullhet, antydde Åke Runnquist skickligt att Balderson krävde anonymitet för att han var en samhällelig höjdare, som satt på en känslig post, vilket medförde att 2 hovrättsråd, 1 statssekreterare, 1 riksbankschef, 3 ambassadörer samt chefen för Statens personalnämnd utnämndes till Baldersöner.

Vad ingen misstänkte – och vad Bonniers var så måna om att bevara – var att Bo Balderson var motsatsen till en dold kändis. Han var en totalt okänd lärare i landsorten, som person så ointressant att han bara var värd en gäspning.

Det var Aftonbladet som drog fram honom ur dunklet. I september 1980 – tolv år efter ”Statsrådet och döden” – skrev tidningens utmärkte reporter Jörgen Blom en artikel, som med 99,99 procent sannolikhet avslöjade Balderson. Det var ett scoop, ett sånt som alla journalister drömmer om att göra.

Bo Balderson är en 48-årig läroverksadjunkt vid namn Björn O A Sjöberg, född i Maria församling och uppvuxen i en stor villa på Vasavägen i Lidingö. Liksom bokens ”jag”, Vilhelm Persson, är han ogift, gymnasielärare till yrket och har adjunkt som titel. I början av 60-talet undervisade han vid läroverket i Härnösand. Han var populär hos både kolleger och elever på grund av sitt finurligt humoristiska sätt.

Somrarna brukade Björn Sjöberg redan som barn tillbringa på Singö i Roslagen – och den ön är en kopia av Statsrådets sommarö Lindö. Balderson beskriver enligt Blom ”poetiskt men också exakt” vägen till ön och den nya bron till fastlandet, Statsrådets kråkslott överensstämmer nästan i detalj med familjen Sjöbergs villa, vilken, exakt som i boken, ligger mellan ångbåtsbryggan i norr och några fiskarstugor i söder. På båda öarna finns en ”Hemlig stig”

Slutligen hade Björn Sjöberg en numera avliden tvillingbror som var hög jurist och arbetade i Kanslihuset och som kunde furnera honom med alla de politiska insidertips han behövde. Och dessutom ge honom råd i skattefrågor.

Allt detta är bara indicier – den bindande bevisningen finns hos riksskatteverket och den har övertygat mig om att ingen annan, tyvärr inte ens jag själv, kan vara Balderson. Det är Björn Olof August Sjöberg.

Storebror ser Dig, Balderson/Sjöberg: 1968 deklarerade Du för en inkomst av cirka 40 000, vilket var vad en adjunkt hade i lön på den tiden. 1969 – när ”Statsrådet och döden” kommit ut – mer än fördubblades Dina inkomster och de följande åren höll de sig på mellan 70-80 000 per år.

Och så kom smällen. 1972 fick Du plötsligt 545 678 kronor i arbetsinkomster (men gjorde samtidigt ett avdrag på 492 000 – förmodligen köpte Du en pensionsförsäkring). I flera år deklarerade Du sen för inkomster på över 150 000 om året, långt över en normal lärarlön. 1977 startade Du en rörelse med 223 000 i inkomster – delvis från Bonniers, där Du var anställd som ”konsult i skolfrågor” trots att Förlaget hade lagt ned sin skolboksavdelning. Samtidigt var Du tjänstledig – utan lön – från din lärarbefattning.

Den 3 april 1980 flyttade Du till Irland, där alla författarinkomster är skattefria och när Du förde ut nära 300 000 ur Sverige skrev Du på inköpsanmälan ”Beloppet avser royalties” Före flyttningen hade Du, med uppgivandet av namnet Bo Balderson, förhört Dig hos skattemyndigheterna i Dublin om villkoren för författare, men det var som Björn Sjöberg Du hyrde en våning i den flotta stadsdelen Dart, tio minuters väg från Dublins centrum.

Och det var där i september 1980 någon ringde på Din dörr och när Du inte öppnade sköt in en lapp över tröskeln. På den stod det: ”Björn Sjöberg. Vi har viktiga frågor till Dig angående Ditt författarskap som Bo Balderson.” Avslöjande måste ha slagit ned som en bomb hos Bonniers. Balderson var avslöjad.

Vad göra? I början fullföljde man taktiken att varken neka eller bejaka, men en månad senare gick Åke Runnquist till motoffensiv i Expressen. Tidningen fick historiens första intervju med Balderson, vilken per brev besvarade 60 frågor – klurigt och undvikande alla intimiteter som kunde avslöja författarens identitet.

Läsarna fick veta att Balderson under kriget åt fiskkorv och hejade på Churchill, att de enda som tjänar pengar på böcker är skattmasen och bokförläggaren, att hans favoritgata är Tysta gatan och att hans favoritförfattare är humoristen Jerome K Jerome. Samt att han ser ut som folk gör mest, fast han har det axellånga platinablonda håret uppstoppat under kubben när han skall fotograferas.

På frågan om han är Björn Sjöberg svarade Balderson att han hade dåligt samvete eftersom denne oförvitliga person i veckor haft Aftonbladet flåsande i nacken.

Om sig själv kan han säga så mycket som att han inte är lärare.

Intervjun var ett snilledrag. Nu visste ingen riktigt vad som var sant – Balderson hade överlevt som egen identitet. Gissningskarusellen fortsatte och för bara några veckor sen framfördes i denna tidning med stort allvar den absurda teorin att ”riksbusen” Ebbe Carlsson (som då var en mycket ung journalist) 1968 skulle ha skrivit ”Statsrådet och döden”.

Som svar kom inte bara en motinlägg utan ett brev från den enligt egen åsikt fortfarande levande Bo Balderson: ”Jag har satt mig ner och känt efter” skrev han, ”Och nog tycker jag att jag märker vissa tecken på liv. Mina anhöriga säger sig också ha iakttagit sporadiska sprittningar.” Balderson lever men ingen jury i världen skulle med tillgång till skatteverkets dokumentation frikänna den på Irland bosatte svenske medborgaren, adjunkt Björn Olof August Sjöberg, från brottet att under pseudonymen Bo Balderson, mellan åren 1968 och 1986 ha skrivit elva (11) deckare om Statsrådet – förbannat roliga är de för övrigt än i dag.

Jag önskar att de hade kommit till i ett soldattorp i Värmland och inte i en skrivarstuga på Singö i Roslagen.