Han har bott på de mest isolerade platserna på jorden. En gång bodde han uppe på toppen av ett berg. En annan gång längst ner på havets botten. Allt för att undvika andra människor.

(Om Bertil Enstöring, ur första tv-avsnittet av Skrotnisse och hans vänner.)

Det är snudd på en smärre besvikelse att den ringlande landsvägen ute på Ekerö inte tar slut någonstans vid en undanskymd Mälarstrand där vi förs ned i en märklig u-båt för att ta oss sista biten hem till Jan Lööf, för­fattaren som är Bertil Enstörings alter ego i verkligheten. I normala fall bor han förstås ensam vid slutet av en väg på en turistfri grekisk ö, men under förlängda svenska somrar är det här han håller hus, i ett falurött hus hemma hos sin fru Inka och en svart katt som snabbt ilar väg när det vankas besök.

Huset är inte rangligt byggt på höjden med ett rum på varje plan, som så ofta i hans böcker, men inuti råder en tydlig Jan Lööf-stämning. Bokhyllorna täcker väggarna och Inkas målningar varvas med hans egna bilder, där skurken Ture Björkman, Pelle med den röda kepsen och förstås Bertil Enstöring finns porträtterade, sida vid sida med bilder på jazzmusiker som Wes Montgomery. En trappa upp finns hans arbetsrum där två saxofoner vilar bredvid skrivbordet och dataskärmarna där så många av hans senare karaktärer har fått liv.

Jan Lööf har hunnit bli 71 år gammal, men visst känner man direkt igen den långa figuren som i randig skjorta och med markant västgötadialekt guidar oss runt i huset, det är svårt att inte tänka på Janos, den lufsande karaktären han spelade i tv-serien Tårtan under 1970-talet.

Vi slår oss ned vid arbetsbordet, klockan har slagit lunch och en nyvaken Jan lägger in en prilla av Ettans snus och börjar berätta om varför hans liv har ett högre tempo än tidigare:

–För cirka fem år sedan skedde en stor förändring i mitt liv. För det första så började jag jobba med datorer och så utropade sig min fru till min manager. Jag förstod inte riktigt vad det skulle innebära, eftersom hon hamnat i maskopi med förläggare och utställare och allt möjligt. Så jag har haft fullt upp sedan dess. Förut kunde det gå år innan det hände nåt, men det är över nu, säger han och skrattar varmt.

Ett resultat av hans frus managerskap är en utställning med bilder från Jan Lööfs hela karriär som öppnade i går på Göteborgs konstmuseum. För första gången kommer även modelleroch scenerier från den digra Skrotnisse-produktionen att visas för publik. De renoverade modellerna och figurerna, som han tillverkade tillsammans med barndomsvännen och medskaparen Lars-Åke Kylén i Åsaka utanför Trollhättan, återfinns i varierande storleksskalor. Men även senare material, som en nygjord modell av Bertil Enstörings planet, från senaste boken Pelles planetfärd, visas upp. Utställningen kommer sedan att vandra vidare i Norden och även nå Stockholm.

Mellan debutåret med barnböckerna Morfar är sjörövare och En trollkarl i Stockholm från 1966, via seriefigurer som Felix, Bellman, Ville och tv-serien Tårtan fram till 1980-talets Skrotnisse var han högst produktiv, men sedan kom det ett glapp fram till återkomsten med Örnis bilar från 1994. Vad hände däremellan?

–När jag klagar på att jag numera har så mycket att göra brukar min fru säga att jag redan har haft min pension under den tiden, för då gjorde jag ju inget. Men jag spelade mycket sax visserligen…

Det var vännen och den forna Konstfackkollegan Carl-Johan De Geer som fick honom att börja rita barnböcker igen, med ett färdigt manus av De Geer gick det lättare att sätta igång det moment i skapandeprocessen som Lööf upplever som svårast: det blanka, vita pappret.

–Nu är jag återigen full av idéer på bilder, men det kanske börjar bli i senaste laget. Det där är ju tragiskt för sportstjärnor, att deras karriärer är över när dom fyller 30, medan som tecknare blir du bara bättre genom åren. Men du vet, dom gamla, klassiska japanska tecknarna brukar säga att det tar 80–90 år att bli riktigt bra.

Det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är som är så fascinerande med Jan Lööfs detaljrika bilder och skruvat skeva berättelser. Hans påverkan på svensk barnkultur är enorm, i hur många bokhyllor finns inte någon av hans magiska sagor? Pelles ficklampa, Sagan om det röda äpplet och Morfar är sjörövare, samtliga absoluta klassiker som vaggat in generationer av sömniga barn i en värld av drömfantasier. Själv påstår han sig rita det som skulle roa honom själv, inte med en medveten tanke på vad barn uppskattar, men förstås präglat av minnen från sin egen barndom. Så det kanske är enklast att det är där vi börjar för att närma oss den estetiska nyckeln till hans värld av distinkta linjer och mättade färger.

Jan Lööf föddes den 30 maj 1940 i arbetarstaden Trollhättan och det var där han bodde fram till 1959 då han blev antagen till Konstfack i Stockholm. Pappan var en Skrotnisse-typ, en musiker och uppfinnare som bland annat utvecklade måttinstrument för flygmotorer.

–Visst är mina bilder präglade av det gamla Sverige, det kom ganska självklart. Trollhättan var en extremt arbetarpräglad stad, min morfar jobbade som plåtslagare och alla var nöjda med att vara just arbetare. Det var ett omvänt klasstänkande, man fick i princip lära sig att förakta fint folk. Det var totalt kulturlöst på den tiden, det fanns ingen teater eller nåt sånt, det var bara tunga industrier. Och du vet, på 1920-talet betalade Lenin rent guld för 300 ånglok, så stan var ju ryssvänlig.

Skroten, rosten och metallen i dina bilder, är det därifrån det kommer?

–Det är uppväxten ja, och jag är ju den generationen som minns kriget och luftvärnskanonerna på torget i Trollhättan. Det störtade faktiskt ett tyskt bomplan inte långt från där vi bodde, så vi gick dit, farsan och jag. Jag minns skrällen fortfarande, jag måste väl ha varit fem år nånting. Och där hittade vi nån vevstake från motorn som vi tog med oss hem och behöll.

Redan under första året på gymnasiet blev sedan Jan relegerad efter ett C i ordning och uppförande, och fram till antagningsbeskedet från Konstfack jobbade han på ett sinnesjukhus av den gamla sorten som han har ganska mörka minnen ifrån.

–Det var då jag sökte till Konstfack och när jag kom in där så förändrades ju hela livet. Plötsligt var jag ju omgiven av min sort, från hela landet. Man möttes på Konstfack och det var hela grejen, hur lärarna var spelade ingen roll.

Hur var det att komma till Stockholm från Trollhättan, sommaren 1959?

– Det var ju en märkvärdig stad och jag var väldigt naiv. Det gamla överhetssamhället fanns ju i högsta grad kvar. Det var en fri skola med massa bohemtyper, men när rektorn kom in ställde sig ändå alla i givakt. 1950-talet var idylliskt, men det gällde att följa reglerna annars blev man ganska snabbt utstött.

Under 1960-talets första år på Konstfack kom han att träffa många av sina framtida arbetspartners. Carl-Johan De Geer gick i parallellklassen och tillsammans med Janne ”Loffe” Carlsson och Lasse Åberg spelade Lööf in en skiva som hette Konstfacksjazz.

Var det många fester?

–Det var ju den tidens bohemliv. Den klicken med konstnärer, det var ju vänsterfolk redan då, 1960.

–Det var ett gäng man träffade på festerna, Pontus Hultén, Peter Weiss och Gunilla Palmstierna, bland andra. I Gamla stan, på vindsvåningar, precis som det skulle vara. Något senare flyttade jag till Renstiernas gata och lärde känna dom som bodde i konstnärskåkarna på Söder, Carl-Anton med sin gamla gitarr, Olle Adolphson och det gänget. Många hyggliga typer, men en del av dom söp verkligen som svin. Varför förstod jag aldrig.

Trots att Jan Lööf ganska snabbt etablerade sig som ett namn i radikala vänsterkretsar med bland annat serien Bellman i tidningen FIB Kulturfront, så stod han inte tillräckligt högt uppe på barrikaderna för att bli helt accepterad:

–Jag var ju gammal sosse och min dåvarande tjej var med i KFML(r), så det blev lite tokigt när hennes vänner sa till henne att du kan ju inte vakna upp med Lyndon B Johnson vid din sida.

På senare år har det även höjts protestflaggor från feministiskt håll, där kritiken ofta utgått från avsaknaden av tjejer i barnböckerna, eller svaga kvinnoroller i allmänhet. Något som Jan verkar vara trött på att diskutera.

–Jag trodde det var över, det här med att dela in folk i grupper. Det blir lite groteska slutledningar av alltihopa. Att jag skulle ha mer gemensamt med en gubbe på gatan, vilken som helst, än med min fru som jag delar samma intressen med. Bara för att jag och gubben råkar ha samma kön. Nej…

Samtidigt som han tecknade den politiska Bellman, så började han även rita Felix och hans äventyr. Den marknadsfördes som en svensk Tintin, men den jämförelsen tycker han själv är aningen olycklig. Handlingen tumlar fram bland mekaniserade gorillor, pensionerade Tarzan-figurer och sydamerikanska revolutionärer, och i mitten av dessa äventyr finns den unge och ständigt nyfikne Felix. Kasten är snabba i äventyren, det som tar sin början på en cirkus, kan plötsligt utspelas i en öken för att sedan fortsätta uppe i rymden. Lånen från populärkulturen och klassiska berättelser är många samtidigt som handlingen följer en besynnerlig logik:

–Ingenting var klart i förväg, det var precis som med Tårtan, det improviserades fram. Handlingen kunde ändras på grund av deadline, plötsligt fick Felix befinna sig i en öken eller på Nordpolen, för det var enklare bakgrunder att teckna.

Felix levererar inga punchlines, med förvånad min rycks han bara vidare in i äventyret utan att protestera. Han är på många sätt rolig utan att skämta, och här ser Jan ett samband med Tårtan.

–Tårtan bygger ju helt på den grejen, det finns ingen som försöker vara rolig genom att säga nåt skojigt. Och det är samma med Felix, det finns aldrig någon punchline, det är roligt på ett annat sätt. Man kan vara rolig genom att bara gå omkring och vara lite trist. Det är som Buster Keaton, han har ju stenansikte hela tiden, samtidigt som det är fantastiskt kul. Och nu är det faktiskt på gång att ge ut en översatt Felix i USA, det är lite märkligt efter alla år.

Originalen till Felix-serierna är dock spårlöst försvunna. Inte en enda sida finns kvar, dom försvann bara eller blev liggande kvar på något tryckeri. Inställningen till den tecknade serien som konstform var radikalt annorlunda på den tiden.

–När jag började teckna serier och dom publicerades, då fanns inte mitt namn med nånstans. En tecknad serie, den gjordes ju av ett seriesyndikat, tecknaren var helt anonym. Och nu för tiden stöttar stat och kommun ett antal serieskolor. Staten betalar alltså skolor som är mot samhället, haha. Det är lite som rock- eller graffitiskolor, det blir något tokigt i det hela.

Läser du själv några svenska serier i dag?

–Väldigt lite faktiskt, men det finns ju några riktigt begåvade, bland annat Joakim Pirinen och Lena Ackebo. Jag har ett bibliotek nere i Grekland, men är mer intresserad av det vetenskapliga än humaniora, det är nog ganska vanligt bland konstnärer.

Vad händer efter den stora Jan Lööf-utställningen, är det slut då?

–Oh nej, jag håller faktiskt på med en serie för vuxna som handlar om ett förhållande mellan en man och en kvinna. Och häromdan träffade jag Carl-Johan (De Geer) och vi beslöt oss för att dra igång ett nytt bokprojekt, så jag har fullt upp.

Så fortsätter han sitt eviga tecknande, där nere i ett hus vid slutet av en väg på en grekisk ö. Bertil Enstöring – eller Jan Lööf. Är han den nöjde eremiten?

–Jag vet ju att dom flesta gillar att vara flera, men jag är inte ensam om att vilja vara ensam. Det finns fler som känner att varför ska man hålla på att köra med folk runt omkring en, det blir ju bara jobbigt. Och är du ensam så försvinner ju plötsligt alla dina dåliga egenskaper, om du tänker efter. Jag kan väl vara elak mot katten möjligtvis, men annars finns det ju ingen att vara stöddig emot.

Finns det inga nackdelar?

–Nej… Tiden blir ju abstrakt därnere, det kan gå sex veckor utan att man tänker på det. Det där är en vanesak bara, vet du.

Jan Lööf.