Webb-tv
Snörräta militärparader, stridsvagnar och färgglada drillflickor. I dag firar Folkrepubliken Kina 60 år med en enorm styrkeuppvisning på Himmelska fridens torg.
60 år efter folkrepublikens grundande har Kina, från att ha intagit en perifer och isolerad position i världen, mer och mer blivit ett mittens rike. Denna scenförändring beskrivs ibland som ett ekonomiskt under men betyder framför allt att Kina har börjat återta en position i världen som svarar mot landets och befolkningens storlek.
Att återta en förlorad position är också vad den kinesiska revolutionen i vid mening handlar om. Kinas omvandling och modernisering inleddes mot bakgrund av kejsardömets oförmåga att stå emot de europeiska kolonialmakternas och Japans anstormning på 1800-talet och början av 1900-talet. De kinesiska radikaler som erövrade problemformuleringsprivilegiet i början av 1900-talet slog fast att det enda sättet för Kina att på nytt bli rikt, starkt och respekterat var att förkasta stora delar av det inhemska kulturarvet och i västländernas och Japans efterföljd slå in på moderniseringens väg.
Upprättandet av den kinesiska folkrepubliken 1949 handlade också om att göra Kina rikt och starkt och respekterat. Socialismen i Mao Zedongs uttolkning skulle vara den utvecklingsstrategi som var bäst ägnad att förverkliga denna målsättning. Socialismen skulle också stöpa om det politiska systemet och den sociala strukturen. Under partiets och Maos ledning skulle människorna gemensamt bygga ett klasslöst samhälle, där skillnaderna mellan stad och landsbygd, arbetare och bönder, fysiskt och intellektuellt arbete skulle vara upphävda.
Men i vilken mån har man lyckats förverkliga dessa målsättningar? Hur mycket av det som hänt under de gångna 60 åren är egentligen värt att fira? De svarta inslagen i utvecklingen, särskilt under de första 30 åren, förfärar. Visst blev vissa saker bättre också under dessa år: fattigdomen fördelades mera jämlikt än tidigare, kvinnorna fick en mera självständig ställning, skolväsen och sjukvård kom fler människor till godo. Men den ekonomiska tillväxten var låg och fattigdomen bestod. Kollektiviseringen av jordbruket och uppgörelsen med jordägarna resulterade i att omkring en miljon människor avrättades. Politiska missgrepp ledde till att flera tiotals miljoner människor dog av svält och undernäring. Landsbygdens människor var i princip dömda att leva sina liv där de råkade födas och växa upp, utan rätt att bryta upp och söka bygga ett bättre liv efter eget huvud.
I klasskampens namn upprätthölls en totalitär ordning, där det inte skulle kunna finnas ett enda litet skrymsle för människor att tänka och handla i strid mot Mao och partiet.
Fram till slutet av 60-talet höll Mao mot bättre vetande fast vid tesen att ju fler kineserna blev, desto bättre för Kina. Det innebar att befolkningen under de första dryga 20 åren fördubblades, och att familjeplaneringen kom igång först i början av 1970-talet, så sent att närmast drakoniska åtgärder för att begränsa födelsetalen då blev mer eller mindre nödvändiga.
I början av 1960-talet försvagades Maos ställning till följd av missnöje med hans politiska extremism som i slutet av 50-talet hade resulterat i svält och nöd snarare än framsteg och välfärd. För att återta den absoluta makten och för att komma till rätta med de ”borgerliga tendenser” han ansåg bredde ut sig, startade han 1966 kulturrevolutionen.
Mao lyckades i ambitionen att skaffa sig större makt än någonsin. Men socialt och ekonomiskt blev kulturrevolutionen ett misslyckande. Den politiska kampen resulterade i terror och kaos. Under en period var skolor och universitet stängda. På arbetsplatser ägnades värdefull arbetstid åt politisk indoktrinering och kritik av ”personer som slagit in på den kapitalistiska vägen”. När Mao dog 1976 ansåg viktiga personer i partiledningen att landet befann sig på randen till en katastrof och att en omläggning av den politiska kursen var nödvändig
30 år efter folkrepublikens födelse lades den politiska kursen om, och under Deng Xiaopings ledning gick Kina in i en period av enastående snabb ekonomisk tillväxt och social och kulturell omvandling. Dengs politik bröt drastiskt mot Maos ortodoxi.
För Mao var klasskampen historiens motor, och en korrekt politisk inställning var avgörande för en positiv utveckling. Deng å sin sida menade att politiken tagit för mycket utrymme tidigare och såg professionell kompetens, snarare än den politiska inställningen, som nyckeln till en positiv utveckling.
Medan Mao krävde politisk renlärighet, var Deng pragmatiker. Han sade att det spelar ingen roll om katten är svart eller vit, så länge den kan fånga möss och motiverade därmed avsteg från Maos socialism.
Maos ideologi var totalitär och krävde fullständig lojalitet av alla. Deng slog vakt om enpartidiktaturen, men han avlägsnade sig från Maos totalitarism och såg mångfalden som positiv så länge den inte hotade kommunistpartiet.
Mao avvisade en omfattande utrikeshandel därför att han såg den som ett hot mot Kinas oberoende. Deng å sin sida såg handel och import av avancerad utländsk teknologi som väsentliga medel för Kinas modernisering.
Maos ekonomiska politik innebar planhushållning, stora satsningar på tung industri och starka statsfinanser. Dengs politik innebar att se efterfrågan som en viktig ekonomisk drivkraft. Därmed blev det viktigt att stimulera konsumtionen och satsa på den lätta industrin. Marknadsekonomi blev ett starkt positivt laddat begrepp.
Sedan Dengs politik började genomföras i slutet på 70-talet har hundratals miljoner människor rest sig ur fattigdom, och en ny medelklass växer nu fram. Kinas isolering i världen har brutits, och umgänget med omvärlden är intensivt. Rättsystemet har utvecklats positivt, även om det inte uppnått den grad av självständighet gentemot den politiska makten som krävs för att värna rättssäkerheten. Internationellt spelar Kina en allt viktigare roll både ekonomiskt och politiskt. Finanskrisen innebär stärkt globalt inflytande för Kina. De kinesiska ledarna verkar naturligtvis för Kinas intressen i världen, och ibland blir resultaten negativa, som i stödet för generalerna i Burma. Men fred är en avgörande förutsättning för Kinas fortsatta utveckling, och mitt intryck är ändå att Kina spelar en alltmer ansvarsfull och konstruktiv roll i världspolitiken. Vapenskramlet gentemot Taiwan har upphört och ersatts av alltmer omfattande kontakter och utbyte. Regimen verkar nu ta klimatfrågan på stort allvar.
Förändringarna tar sig uttryck i nya attityder och värderingar. Mao-tidens kollektivism och påbjudna tjäna folket-moral har på gott och ont ersatts av konsumism, individualism och självhävdelse. De flesta människor har fått väsentligt större svängrum att själva bestämma över sina liv.
I sina grunddrag är det politiska systemet fortfarande en enpartidiktatur, och den 4 juni 1989 visade den dåvarande partiledningen att den var beredd att ta till snart sagt vilka medel som helst för att slå vakt om enpartistaten. Ändå är Kina idag ett oerhört mycket öppnare samhälle än på Maos tid. Att vägra att inse det är att hemfalla åt en demokratisk fundamentalism som riskerar att göra oss blinda för hur de flesta kineser upplever tillvaron.
Kina står inför gigantiska problem på olika områden. De ekonomiska och regionala klyftorna växer och blir efter hand ett allt större hot mot den politiska stabiliteten. Tibetaner, uigurer och andra minoritetsfolk kräver större självständighet. Moderniseringen medför enorma påfrestningar på miljön, och nu krävs kraftfulla åtgärder för att avvärja de värsta hoten mot den ekologiska balansen. Efterhand som den ekonomiska utvecklingen och sociala omvandlingen fortskrider, blir det politiska systemet alltmer anakronistiskt, även om det under senare år visat sig vara uthålligare än jag trodde.
För att motsvara moderniseringens krav måste det centraliserade enpartisystemet förr eller senare ersättas av ett demokratiskt system präglat av maktfördelning och decentralisering.
Det upprop för demokrati – Charta 08 – som publicerades förra året och som undertecknades av tusentals människor i Kina inger hopp inför framtiden, trots att den kinesiska ledningen, tragiskt nog, valt att uppfatta det som ett hot mot staten. En positiv utveckling mot en allt högre grad av demokrati kräver att dagens ledning i Peking, som på flera områden visat betydande djärvhet, har modet att göra upp med det förflutna och ta itu med reformeringen av det politiska systemet. Uppgörelsen med det förtryck som utövats i partiets namn har knappt börjat. I det offentliga samtalet är många ämnen fortfarande tabubelagda. Jag kan inte tro annat än att den påbjudna tystnaden är skadlig både för enskilda människor och för landet.
Kinas integration i världssamfundet är positiv för Kina liksom för omvärlden, men den ställer den övriga världen inför svåra utmaningar. För oss européer gäller det att knyta an till det bästa i vår tradition och visa öppenhet för nya intryck och idéer. När Kina var slutet, såg vi fram emot den dag då öppnare kontakter skulle vara möjliga. Den dagen har kommit för länge sedan, och då får det inte vara vi som stänger dörren – det må gälla samarbete inom studier och forskning eller kinesiska investeringar i bilindustrin.
Dialog – där beredvilligheten att lyssna är viktigare än lusten att undervisa – utbyte och samarbete är viktigt inte i första hand för att tjäna pengar utan för människors välfärd här och i Kina, ja till och med för världsfreden.
Torbjörn Lodén är professor i Kinas språk och kultur vid Stockholms universitet och författare till ”Från Mao till Mammon” (Ordfront 1998).
