Den avlyssningslag som i förra veckan röstades igenom av den amerikanska senaten liknar på många sätt den svenska FRA-lagen, inklusive det faktum att spionorganisationerna skiter i alltsammans. Med eller utan lag, de spionerar ändå. I december 2005 avslöjade New York Times att säkerhetstjänsten NSA, med Vita Husets godkännande, efter terrorattackerna 2001 i hemlighet bedrivit massiv avlyssning av sina medborgare. När Lawrence Wright såg nyheten gick det upp för honom att han var en av dem. Wright är medarbetare på tidningen The New Yorker och en av USA:s främsta experter på terrornätverket al-Qaida. Förra året belönades hans reportagebok Al-Qaida och vägen till den 11:e september med Pulitzerpriset.

Hans arbete uppmärksammades även hos FBI, fast på ett lite annorlunda sätt. Boken bygger på intervjuer med kända och okända jihadister, deras släktingar och vänner. Av förklarliga skäl ringde reportern under sin research en hel del utlandssamtal. När han 2003 kontaktades av FBI trodde Wright att de behövde vägledning. Men de visade sig vara mer intresserade av vilka han talade med i telefon. De undrade också om han kände någon med namnet Caroline. Häpen upplyste reportern de båda agenterna att det var hans dotter. Hur hon hamnat i FBI:s register ville agenterna inte svara på. Senare föll bitarna på plats. De hade snappat upp namnet via familjens telefoner. I en intervju i radioprogrammet This American Life säger Wright att insikten gjorde honom både förvirrad och arg.

Men vad som verkligen bekymrar honom är hur en enskild reporter utan tillgång till underrättelsetjänsternas enorma apparat för insamling av information kan ha så mycket större kunskaper om al-Qaida än de som borde vara de verkliga experterna. En av FBI-männen som besökte honom jobbade till vardags på FDA, USA:s hälsovårdsmyndigheter. En lirare som antagligen visste betydligt mer om sallad än om internationell terrorism. En hög FBI-chef har under ed erkänt att han inte begriper skillnaden mellan shia- och sunnimuslimer. Wright har intervjuat specialutbildade agenter i den särskilda al-Qaida-styrkan som inte kan uttala de eftersökta terroristernas namn. Undantagen finns, men är lätt räknade.

En av huvudpersonerna i Wrights bok är en FBI-agent med arabiskt ursprung. Han var närmare än någon annan att stoppa terroristerna innan de steg ombord på planen den 11:e september 2001. Men på grund av motsättningar inom underrättelsevärlden nådde hans uppgifter aldrig fram. Agenten var en av åtta arabisktalande bland FBI:s närmare 13 000 specialagenter. Idag, sju år senare, är de nio. I Kriget mot terrorismen saknas helt enkelt personal som talar fiendens språk och känner deras kultur. Istället ägnar sig västmakterna åt att spionera på sin egen befolkning.

Wright uttryckte sin oro för utvecklingen under en intervju med USA:s högste underrättelsechef Mike McConnell (New Yorker, 21/1-2008), eller närmare bestämt att hans egen dotter finns i FBI:s register för samröre med al-Qaida. Av honom fick Wright det märkliga svaret: ”Det kan vara ett problem, eller så är det inte ett problem. Det är något du inte kan veta”. Det fina med att vara hemlig är ju att ingen behöver veta att man inte har den blekaste aning om vad man sysslar med.