Foto: AP
I en enkät för några år sedan svarade sex av tio ”ja” på frågan om de trodde att lyckan kunde köpas för pengar. Kanske kan det ses som ett stöd för skådespelerskan Mae Wests bevingade uttalande att ”den som säger att lyckan inte kan köpas för pengar vet inte var man handlar”.
Men begreppet ”lycka” är en hal ål, föremål för diskussioner i århundraden och ett av filosofins klassiska problem. För epikuréerna gällde det att finna lyckan i nuet, att i medvetande om sin egen förestående död förstå att med sans njuta av ögonblicket. la Rochefoucauld uttryckte det som att ”det finns i oss alla ett hinder för fullkomlig lycka; det är leda vid det vi redan äger och längtan efter det vi inte har”, och det känns onekligen giltigt än i dag. Montaigne ansåg att ”det är inte den som av andra tros vara lycklig som är det, utan den som själv tror sig vara det”, vilket sätter fingret på det subjektiva och svårdefinierade hos begreppet. Det ger associationer till såväl småborgerlig självtillräcklighet som till Internationalen som ”åt alla lycka bär”. Utilitarismen begär största möjliga lycka till så många som möjligt.
Men hur kan lycka beskrivas? Är det välfärd, välbehag, att vara nöjd? Är det njutning och tillfredsställelse eller en känsla av sammanhang och mening över längre tid? Är lyckan uppnåelig genom vilja och strävanden, eller är den en nåd som bara ges oss glimtvis? Är lycka att inte ha några önskningar?
I vår tid har lyckan blivit något av en trofé, det så kallade livspusslets lösning som liknar slutet på forna tiders sagor då de ”levde lyckliga i alla sina dagar”. Vi lärs att lyckan kan uppnås, och vår längtan exploateras och kommersialiseras. Man bör framstå som nöjd med sig själv. Konsumismen bär på ett lyckolöfte genom införskaffande av statusskapande ting – statussymboler väcker avund, och den som avundas oss kan förmodas vara mindre lycklig än vi – samtidigt som vi förmodas inse att sådan ytlighet inte leder till verklig tillfredsställelse.
När vi har gett upp föreställningen om evig sällhet efter döden, är lyckan här och nu det vi har att sträva efter. Genom religionen var målet att förlåtas våra synder och vinna frälsning, nu måste vi på något sätt försonas med det faktum att vi alls existerar. Vår individualistiska eller narcissistiska tids frälsning är att lyckas, misslyckandet är helvetet, men vem kan säga att ett liv som enligt rådande värderingar syns misslyckat inte kan ha varit lyckligt? Framgång är inte liktydigt med lycka.
Det är en av de frågor som den franske filosofen och författaren Pascal Bruckner tar upp i boken Perpetual euphoria. On the duty to be happy (Princeton University Press, översatt av Steven Rendall, 244 s). Att den först tio år efter att den utgavs på franska har översatts till engelska gör den knappast mindre aktuell, även om någon kan sakna till exempel antalet vänner på Facebook som ett mått på lycka.
Bruckner är en genreöverskridare och provokatör. Islamisk fundamentalism, vänsterns romantisering av Tredje världen och västerlandets i hans ögon överdrivna skuldkänslor för historiska illdåd hör till de frågor han skrivit om. Han har diskuterat kärlek och erotik i boken ”Kärlekens nya oordning” (1979), ett tema som går igen i romanen ”Lunes de fiel” (1981), filmatiserad av Roman Polanski som en svart och laddad passionsthriller under titeln ”Bitter moon”. Bruckner beskrivs ibland som hörande till 70-talets ”nya filosofer”, en beteckning han inte vill kännas vid. Hans bok om lyckan är infallsrik och tankeväckande, men röjer på sina ställen bland annat en överraskande bördsbeundran.
Bruckner opponerar sig mot förvandlingen av den ömtåliga lyckokänslan till en kollektiv drog som alla förmodas bli beroende av. Det som tidigare var en rättighet – som exempelvis strävan efter lycka som det formulerades i den amerikanska självständighetsförklaringen – har blivit ett tvång. Redan frågan ”är jag lycklig?” antyder att man inte är det.
En avsikt med boken är att visa att vi med 60-talets omvälvningar trodde oss ha gjort rent hus med borgerliga påbud och religionens krav, men att dessa nu kommer tillbaka genom skuldkänslor och jakten på lycka. I en tid av förväntan på omedelbar behovstillfredsställelse har man blivit sitt eget största hinder. Människor ser sig som olyckliga därför att de inte är lyckliga.
Bruckner skriver att alltsedan upplysningen har våra samhällen föresatt sig att skapa lycka på jorden. Exempelvis skulle en ny värld träda fram när kapitalismen väl kastats överbord, men inte bara skapade socialismen nya lidanden, den ignorerade också de problem som är inneboende i att vara människa och betecknade sådant som småborgerligt.
I det kapitalistiska samhället är lyckojakten basen för en gigantisk marknad av psykofarmaka, plastikkirurgi, terapi, självhjälpslitteratur, föredragshållare och coacher som på olika sätt förmodas föra oss närmare lyckomålet. Delar av detta belystes med mild skepsis och ironi av Hanna Hellquist i SVT:s serie ”Jakten på lyckan”.
En inte obetydlig del av lyckohetsen väcks genom reklam och idealiserande inrednings-, rese- och modeartiklar med vackra och förmodat lyckliga människor. I allmänhet är bilder i den världen numera raffinerat och omärkligt manipulerade; i datorn förvandlas modellernas redan påfallande skönhet till ideal som bokstavligen är ouppnåeliga i verkligheten. Man bör nog heller inte underskatta den verkan som film och litteratur med lyckliga slut har på hur vi uppfattar våra vid en jämförelse torra och banala liv.
Slutet gott, allting gott, men vägen dit får inte vara för solig i fiktionen. Lyckoskildringar blir lätt fadda. ”De lyckligaste människorna är de tråkigaste och tröttsammaste” skrev Tjechov, och Ernest Hemingway ansåg att människor som är både lyckliga och intelligenta är ytterligt sällsynta. Att melankoli, svårmod och pessimism är en förutsättning för skapande är en gammal idé, något som Eric G Wilson tar upp i boken ”Against happiness: In praise of melancholy” (2008). Han skriver om amerikaners ”lyckoberoende” och gör upp med utbredda idéer som ”positivt tänkande”. Populärkultur och ”lätta” tidskrifter, menar Bruckner, har en större tyngd än vi tillmäter dem. Vad de säger är att du kan bli bättre, yngre, mer framgångsrik, mer attraktiv – och det är du själv som bär ansvaret.
Allehanda andliga vägar erbjuds också för att nå fram till en känsla av fullkomning. Bruckner liknar Dalai Lama vid den storsäljande författaren Paulo Coelho, vars new age-betonade och inte sällan orgasmrelaterade själsövningar tillfredsställer en europeisk och amerikansk publik med ett slags ”global, andlig esperanto som passar alla”.
Till bilden hör också den ”terapikultur” som sjukdomsstämplar motgångar och svackor som normalt hör till livet. Nya diagnoser drar till sig patienter.
Råden för att uppnå lycka synes oräkneliga. Ett som tycks klokt är att ett botemedel mot nedstämdhet är att lära sig något nytt. Det motsägs emellertid i Predikaren 1:18, där det heter att ”där mycken vishet är, där är mycken grämelse; och den som förökar sin insikt, han förökar sin plåga”. Det är en syrlig karamell att suga på för bland andra kristdemokratiska skolpolitiker.
I Sverige har inte höjts många röster för att göra lycka till ett politiskt mål, men i såväl Frankrike som Storbritannien har man för avsikt att införa lycka som en parameter för att mäta social utveckling. I Kina ska graden av lycka i samhället vara en viktig måttstock för tjänstemännens prestationer, och OECD har arrangerat en konferens kring möjligheterna att mäta lycka och dess betydelse för politiken.
Som forskningsfält är lycka relativt nytt. I Sverige har Bengt Brülde, doktor i praktisk filosofi vid Göteborgs universitet, studerat vad som gör oss lyckligare och redovisat det bland annat i boken ”Lyckans och lidandets etik” (2009).
Materiellt välstånd har inte så stor inverkan på vår upplevelse av lycka som många tror, och kanske kan vi aldrig nå materiell tillfredsställelse eftersom uppnådda förbättringar föder än större förväntningar. Dessutom blir man snabbt van vid och blind för det man har. Viktigare är att skillnaderna till människor vi jämför oss med inte är för stora.
Kärlek, vänskap och nära personliga relationer är viktiga, liksom strävan mot meningsfulla mål. Att goda gärningar ger lyckokänslor kan betraktas som en så kallad win-win-situation eftersom det möjliggör att vara filantrop av rent egoistiska skäl. Man kan också se att respekt från andra människor, personlig status och att se bra ut påverkar lyckoupplevelsen i positiv riktning.
Bruckner menar att lyckoevangeliet skapar orealistiska förväntningar på livet, och hans kärva recept kan formuleras som att vi skulle vara mer tillfreds om vi bara slutade att så desperat försöka vara lyckliga. Lycka kan inte mätas på samma sätt som vi kan värdera välfärd. Vi kan inte definiera lycka, än mindre ha kontroll över den eller besluta att den ska öka. Samhället kan inte ha rätten att avgöra vad som är ett lyckligt liv, men samhället kan skapa goda förutsättningar i form av hälsovård, bra bostäder och utbildning. Här krävs större ödmjukhet och insikten att det inte står i vår makt att vara lyckliga.
En känsla av mening som en förutsättning för lycka avfärdar Bruckner. Lycka är ögonblick utanför meningens tyranni, att vara glad eller krama om människor vi älskar har ingen mening, men det gör oss gott. Lycka kan vara en plötslig tillfredsställelse utan anledning, lika stark och hastigt försvinnande som en fanfar.
Slumpen, alltså, eller turen, vilket kan leda tanken till anekdoten om den danske fysikern Niels Bohr som fick frågan varför han som vetenskapsman hade en hästsko ovanför sin dörr. ”Jag tror inte på den”, ska Bohr ha svarat”, ”men jag har hört att den kan bringa lycka även om man inte tror på den.”
Det sägs att lyckan kommer till den som inte söker efter den, men det kan ju vara så att man först i efterhand inser att man har upplevt lyckliga ögonblick och då grämer sig över att inte ha tagit vara på dem. Hur kan vi veta om vi är lyckliga? Vem sätter normen? Och hur ska vi handskas med insikten att tillfredsställelsen är ett hot mot lyckan, att det är strävandet, vägen, som är mödan värd?
Vi kan förbanna banaliteten och rutinerna i livet, men vi måste acceptera dem, och inte förkasta allt utom de sporadiska och överraskande ögonblicken av lycka. I stället för att erfara att vi formas av tiden ser vi dagarna flyta iväg, och det är en upplevelse vi inte förmår ”esteticera”. Det är här konsten kan bli ett slags räddning genom att den stiliserar, kondenserar och ordnar våra lidanden så att det blir möjligt att älska det tragiska och gör nederlag uthärdliga. Kanske den enda sanna lyckan finns i skrivandet.
Vi lever och gläds ju trots att vi är omgivna av så mycket lidande och elände, och Bruckner menar att vi gör rätt i det därför att den okänsligheten är nödvändig för att kunna hålla balansen i livet. Vi är lyckliga i det lilla, i familjen, i gruppen, i samhället.
Han anser att ”hemligheten” med ett bra liv är att inte bry sig om eller söka lyckan som sådan, att ta emot den utan att fråga när den dyker upp, inte försöka behålla den och inte beklaga dess flykt.
Det låter sig sägas. Personligen anser jag att när livet tycks orättvist så kan man finna någon tröst i tanken att om det vore rättvist, så kanske man skulle ha det ännu värre.
