Odd Nerdrums uppenbarelse är en blandning av en sömndrucken Börje Ahlstedt, en reinkarnerad Rembrandt och en egensinnig Broder Tuck. Alltid iklädd fotsida kaftaner, inte sällan assymetriska djurhudar och med håret på ända gör han anspråk på att vara det missförstådda geniet och det figurativa måleriets sista utpost. ”Jag är det lysande mirakel som ingen ser. Men när de en gång får se mig, och förstår vad de ser, är jag för längesedan redan borta”, säger Nerdrum själv i ett tv-klipp från 1988. Han kallar sig bland annat ”självavslöjaren”, vilket skulle kunna vara en ledtråd till den enorma mängd porträtt han målat med sig själv som modell genom åren. Mest känt i Sverige är Självporträtt i gyllene skrud (1997) föreställande konstnären som när han rullar upp sin särk blottar en våldsam erektion. Målningen blev förstås omdebatterad, inte minst när den var reklamaffisch inför en Nerdrumsutställning på Kulturhuset i Stockholm år 2000.

Sedan dess har mycket, eller ingenting, skett beroende hur man väljer att se det. Odd Nerdrum har nämligen alltid gått sin egen snåriga och hårt kritiserade väg. Redan som liten, långt innan livet fick färg och duken blev hans spegel, uppfattade Odd sig som en särling. ”Jag hade ingen att dela mina tankar med. Inte ens bland förlorarna blev jag godkänd. Jag var en tiggare i de andras värld”, står att läsa i den kommande utställningskatalogen.

Men för att inte begrava sig i uppväxten på barnhem efter att mamman åkt till USA för att studera, den distanserade fadern, utbildningen på Rudolf Steinerskolan i Oslo, fascinationen för den norske författaren Jens Bjørneboe och så vidare, så landar vi istället i tiden kring hans kortvariga vistelse på Statens Kunstakademi i Oslo och upptäckten av Rembrandt. För det var här som gnisslet började mellan Odd Nerdrum, modernisterna och det för honom ännu okända etablissemanget.

Det var då han upptäckte de gamla mästarnas tekniker, insåg att det var dem han ville studera och efterlikna – ingenting annat. Modernismen såg han som ett gissel – och gör så fortfarande.

– Nerdrum arbetar i en traditionell klassisk tradition, men skiljer sig från de gamla mästarna som Rembrandt, Caravaggio och Tizian eftersom hans motivvärld har ett annat innehåll. Målningarna har en allmängiltighet som kan utgå från det privata som sedan omtolkas, säger Björn Li, konstnärens talesperson och medarbetare på Nerdrum institute, som bland annat sköter försäljning av konstnärens alster.

Men att Nerdrum aldrig accepterats av konsteliten, vad beror det på?

– Hans antiironiska hållning har alltid ansetts konstpolitiskt inkorrekt. Det faktum att både han som person och hans målningar fått mycket uppmärksamhet genom åren – och att han dessutom tjänat pengar. Av någon oförklarlig anledning skapar det raseri hos etablissemanget, säger Li.

Men avundsjuka är knappast hela förklaringen till att Nerdrum sedan han debuterade på 1960-talet lyckats få människor i alla led att beröras och uppröras. Den omstridde konstnären och teoretikern Lars Vilks, som arbetat bland annat vid Statens Kunstakademi i Oslo, håller med om att Nerdrums största svaghet är hans våldsamma allvar och det svårsmälta faktum att han odlat myten om sig själv som Nordens sista geni.

– Odd Nerdrum bemästrar absolut måleriet tekniskt. För mig är det dock svårt att acceptera en person som tycker omvärlden är så ful att han måste bära med sig en renässansmålning att titta på när samtiden blir honom övermäktig, säger Vilks.

När man på 90-talet skulle tillsätta en ny professur i figurativ teknik i Oslo var de flesta överens om att ingen egentligen kunde vara mer lämpad än Odd Nerdrum. Vilks berättar att skolans rektor också var helt inställd på att ge Nerdrum chansen, trots ilskna protester.

– Nerdrum insåg så småningom att han var tvungen att skicka in en formell ansökan. Det kom ett papper där det stod: Jag söker. Ingenting mer. Sedan krävde han ett eget hus och ville inte samarbeta med andra avdelningar. Det gick ju förstås inte. Men hade jag varit ett geni hade jag kanske agerat på samma sätt..., säger Lars Vilks.

Sune Nordgren som är väl insatt i norskt konst- och kulturliv som före detta chef för Nasjonalmuseet for kunst, arkitektur och design i Oslo, håller inte Odd Nerdrum som sin personliga favorit. Däremot menar han att det är ett intressant konstnärskap – idémässigt men också på ett djupare filosofiskt plan.

– Det är synd att Nerdrum kom före fantasytrenden, för det är där han passar bäst. Men om sanningen ska fram är Nerdrum en fabulös tecknare.

Men är Nerdrums konst relevant och hur kommer framtida konsthistoriker att se på hans samlade verk?

– Han rör sig ständig på en skör tråd. Viktigast är han i sin egen sfär där de har en annan tidsuppfattning. Men när alla bitar i hans livsverk så småningom summeras kanske de kan få betydelse som helhet, avslutar Nordgren.

Missunnsamhet, en egeninstiftad och väl underhållen genikult, hans avsaknad av ironi, en parallell världsåskådning där modernism och postmodernism inte ses som annat än konstens egna pestepidemier. Nerdrums osvikliga känsla för att hamna mitt i diskussionens epicentrum – är alla delar av svaret på varför konstetablissemanget – kritiker, curatorer och konsthallchefer – inte på något sätt vill omtalas tillsammans med konstens egen enfant terrible.

Själv vill han inte tala alls. Och inte med media sedan 2002 eftersom han enligt Björn Li ”känt sig dragen i smutsen”. Istället är det korta strofer som valsar runt: ”Nästan allting jag målat är baserat på ångest”. ”Ångest är min bästa arbetsgivare” och så vidare.

För ett drygt decennium sedan omtitulerade sig Odd Nerdrum till ”Kitschmålare” med förklaringen att när konsten är ironisk och distanserad är kitschen allvarlig och direkt. En begåvad appropriering av det tillhygge som de värsta kritikerna nyttjat i kampen mot Nerdrum och hans lärljungar.

I Sverige har inte kritiken varit lika massiv mot kitschmålarens försök att demontera det mest elitistiska synsätt som han tycker råder inom konsten. Men när utställningen Figurationer. Realism och romantik i norsk samtidskonst visades på Edsvik konsthall 2009 svallade debatten snart över alla breddar. En hel avdelning veks åt Odd Nerdrum och hans elever i den retrogardistiska Nerdrum-skolan. Och dessutom gavs det ut en bok med samma namn, skriven av den kulturkonservativa Axess magasin-redaktören Johan Lundberg och konstnären Christopher Rådlund (med Peter Luthersson som förläggare).

Utställningen och boken kritiserades hårt av bland andra Eva Ström som skrev i Sydsvenskan: ”I sin bok är de kritiska till modernismen och vill plädera för en föreställande konst i traditionella genrer. Den uppenbara svagheten i boken är att man överhuvudtaget inte vidgår 30-talets nazikonst som gav uttryck för likartad ambition och estetik”.

Förstås reagerade författarna och Johan Lundberg svarade senare i samma tidning: ”När Ström talar om Nerdrumskolans estetik som ”censurerande” så visar hon inte bara att hon saknar djupare kontakt med den estetiska utvecklingen från första världskriget och framåt. /…/ Därtill visar hon omedvetet på de mekanismer som ligger bakom de totalitära ideologiernas censursträvanden, nämligen just påpekanden om vikten av att förbjuda estetiska hållningar på grundval av att dessa påstås vara just ”censurerande”.

Och så där höll det på. I månader. I SvD var det bland andra konstkritikern Anna Brodow Inzaina som gav sig in i den infekterade debatten.

–Allt kom snabbt att handla om något långt utanför konstens värld. Diskussionen kollapsade och det blev mer och mer skuldbeläggning. Det är intressant att den nu blossat upp igen, säger hon och syftar på ett antal lika välformulerade som skarpa kommentarer som sipprat ut efter att Konstkritikersamfundet nyligen presenterat årets program.

De har utannonserat ett samtal kring realism där Lundbergs gamla kombattanter som DN:s Jessica Kempe samt författaren och konstskribenten Therese Bohman harklat sig för att på nytt höja rösten i den numera välkända debatten kring estetik och ideologi. Evenemanget inträffar förstås i anslutning till öppningen av Odd Nerdrums porträttutställning på Edsvik konsthall.

Lars Vilks skriver på sin blogg: ”Konst är emellertid också konflikt och förnyelse något som inte är så lätt att uppbringa i en konstvärld av enighet. I Sverige har Johan Lundberg och kretsen kring Axess fått äran av att betraktas som en intressant motståndare”.

Kanske är det så enkelt? Att intellektuell pennfäktning är lika nödvändig som konsten själv. Och att Nerdrum, hans efterföljare och påhejare blir ett nödvändigt grus i det annars likriktade konstmaskineriet som hyllar de modernistiska och postmoderna idealen och självklart väjer för sentimentalitet, kitsch och målningar med extra allt. Viktigast är väl ändå att alla sidor kommer till tals – oavsett värdegrund eller politisk inriktning. Eller?

Det var i vilket fall något som Peter Luthersson var inne på redan under förra varvet:

”Det gäller med andra ord att på nytt skapa förutsättningar för att få någonting sagt över huvud taget, att etablera förtroende för kommunikation i en kulturell offentlighet där antingen konsensus är fanatiserad eller en ironisk attityd påbjuden”.

Ricardo Donoso, konstnärlig ledare på Edsvik konsthall, bemöter debatten med ett bullrande skratt. Han är övertygad om att provokationerna i Nerdrums fall är ”helt medvetna och bara ett sätt att skapa ännu mer debatt”.

– Jag har med egna ögon sett hur diktaturer försökt ta över konsten och använda den i syfte att indoktrinera folket. Men Odd, han arbetar med sig själv och det är det som gör hans motivvärld unik.

Den mest uppskattade Nerdrummålningen är tveklöst Mordet på Andreas Baader, där den tyske terroristen Andreas Baader är avbildad som offer eller martyr och där ljussättning och komposition har tydliga referenser till exempelvis Caravaggios mästerverk Matteus martyrium” från 1600.

Men medan guldklimpar av storheter som Rembrandt och Caravaggio samlas av konstmuseer världen över, är det betydligt sämre ställt med intresset för Odd Nerdrum. En självklarhet kan tyckas, men utan jämförelser i övrigt så har Nerdrum trots allt varit en centralgestalt i den figurativa traditionen i över 40 år men är ännu inte representerad i exempelvis Moderna museets samling.

Enligt John Peter Nilsson, intendent på Moderna Museet i Stockholm, är Nerdrum en skicklig hantverkare, vilket han menar kan uppfattas som hög kvalitet. Konstnärsmyten personifieras av Nerdrum i sin målarrock, men att det inte alltid är samma kriterier som museet har för sina inköp.

Istället funderar Nilsson kring att lockelsen i Nerdrums måleri istället handlar om den nutida människans sökande efter fasta värden.

– Vi lever i en värld där det mesta är flyktigt, vi byter jobb och partners. Försöker man se Nerdrums verk ur ett mer filosofiskt perspektiv så står han för ordning och reda i ett kulturellt kaos. Han målar av det och då känner sig människor delaktiga i en större existens. Klart som sjutton att han uppskattas av många.

–Sedan är han farligt nära gudomlighet och har ett auktoritärt förhållningssätt som jag inte alls sympatiserar med. Och nu är han också ute och fiskar i rättsgrumligt vatten, säger John Peter Nilsson.

Han syftar på att Oslo tingsrätt dömt Odd Nerdrum till två års fängelse för ett skattebrott från 1998–2002. Enligt Björn Li handlar det om ett antal målningar som Nerdrum skapat med färg som rann av vid solbelysning. Amerikanska köpare krävde ersättning och Nerdrum målade nya verk till dem som så önskade, andra såg hellre ekonomisk kompensation. För att klara detta ”fonderade” konstnären ”stora summor pengar”. Norska Verdens Gang skriver att Nerdrum sålt konst för cirka 14 miljoner kronor utan att ha betalat skatt. Domen är överklagad.

”Det är omöjligt för en modern människa som målar gammeldags bilder att hantera de siffror och papper som krävs av dagens medborgare. Jag värdesätter matematiska proportioner i mitt måleri, men siffror generellt är inte min starka sida”, skriver Odd Nerdrum i ett mejl till norska Dagbladet.

I oktober öppnar oavsett skattebekymmer en utställning på Edsvik konsthall med porträtt signerade Odd Nerdrum.

–Odd ringde mig i dag och berättade att han ändrat titeln på utställningen till Skatt och misshandlade djur. Kom inte och säg att han inte förstår ironi, säger Ricardo Donoso.