Maj Sjöwall skrev böckerna som ligger bakom Beckfilmerna. Peter Haber och Mikael Persbrandt har spelat kriminalarna i ett stort antal av filmerna.
Foto: Lars Pehrson, Karin Anderson
Maj Sjöwall och Per Wahlöö var först.
Serien på tio böcker om Martin Beck och hans kolleger avslutades för 35 år sedan, men deras betydelse för den svenska deckarboomen kan inte överskattas.
Maj Sjöwall vet om detta. Det märks när man pratar med henne. Hon är stolt över att böckerna idag har klassikerstatus inom deckargenren. Dessutom har de fått en kommersiell renässans de senaste åren, inte minst internationellt. Framgångarna för Henning Mankell och Stieg Larsson har gjort att intresset för genrens ursprung har väckts.
–Det har tagit fart igen. Nu kommer jag i kölvattnet på dem som kom i kölvattnet på mig och Per. Och de flesta skriver serier på tio böcker. Jag förstår inte var de har fått det ifrån…
Vi sitter på en soldränkt innergård på Söder. Idyllen är påtaglig. Ett par spelar boule, det dunkar i gruset av varje kast, och efter ett tag kommer Maj Sjöwalls son Tetz förbi med yngsta barnbarnet Linus, två år, i släptåg.
Maj Sjöwall är 75 år och klädd i en blåsvart bredrandig tröja och gulfärgade solglasögon.
–Att vara 75 är inte att känna sig som 75. Men det där förstår inte unga människor. Man blir behandlad som om man inte begriper någonting.
Om några dagar ska hon åka till Holland för en nylansering av Beckserien, eller ”Roman om ett brott”, som de tio böckerna egentligen heter.
–Vi tänkte oss att det var en enda lång roman. Karaktärerna skulle utvecklas under tio år.
Vilket var brottet?
–Socialdemokraternas svek mot arbetarklassen. Den socialdemokrati som hade förekommit under Branting och till och med Erlander hade raserats och börjat luta mer och mer åt höger. Palme var en mycket god pr-man för den svenska modellen och lyckades inbilla folk utomlands att Sverige var ett samhälle som kombinerade kapitalism och socialism, vilket det ju inte gjorde. Vi såg vart det barkade hän.
De tio böckerna var ett politiskt projekt?
–Vi var marxister och visst, ibland väldigt naiva, men man ska komma ihåg att Vietnamkriget pågick de tio år vi skrev våra böcker, det fanns en upprorsanda bland ungdomen och de upptäckte att det gick att skriva underhållningslitteratur som samtidigt innehöll en samhällsanalys.
Idag saknar hon ett politiskt engagemang hos många unga:
–Det är en annan stämning idag. Ungdomar är uppfostrade till att bli konsumenter i första hand. Själv försöker man ställa upp och vara med, skriva på listor. Jag är fortfarande socialist i hjärtat.
Maj Sjöwall och Per Wahlöö träffades i början på 1960-talet. De jobbade på varsin veckotidning inom samma koncern, Per på Folket i Bild och Maj på Idun, med Ria Wägner som chefredaktör.
–Vi satt och häckade på gamla Tennstopet i Klara tillsammans med Slas och Pär Rådström och den övriga ledighetskommittén.
Maj hade också ett redaktörsjobb och när Per, som hade skrivit ett par romaner, på kort tid skulle skriva en ”bonusbok” åt en bokklubb lämnade han texter efter hand till Maj och ibland bad han henne fylla i här och där.
–Det var första gången vi testade att samarbeta. Det här var sommaren -62 och det var också då vi började prata om att det var en brist att det inte fanns mer realistiska beskrivningar av polisarbetet i deckargenren.
Samtidigt inledde Maj och Per en kärleksrelation.
–Per var gift och hade en dotter och jag var ensam med en dotter. Vi träffades i smyg först och jag var inte så glad åt att han skulle bedra sin fru. I början av -63 flyttade vi ihop. Pelle skiljde sig och hans fru var förstås skitförbannad, men idag är vi bästa vänner och hon fungerar som en extramormor åt mina barnbarn. Så allt är frid och fröjd.
Den första boken i serien, Roseanna, kom 1965. Ett misshandlat kvinnolik hittas i Göta kanal, vid Motala. Martin Beck från rikskriminalen kallas in. Vi möter honom efter några få sidor. Hemma, med sin tråkiga fru, som han några böcker senare skiljer sig ifrån. Han är tystlåten, dyster och det finns redan från början en detaljrikedom och en långsamhet i beskrivningen av honom som fascinerar. Kanske är det språket? Det enkla och raka. Och humorn. Det är faktiskt djupt humoristiska böcker. Själv upptäckte jag Sjöwall/Wahlöö som tonåring, i början på 70-talet och läste om dem gång på gång. En sommarhelg senare i livet tog jag och min fru in på hotell Savoy i Malmö, samtidigt som vi högläste Polis, polis, potatismos, vars inledande mord sker just i matsalen på Savoy. Ett nörderi som få andra böcker har förlett mig till. Böckerna var ett slags universitet för mig, en ingång till litteraturen. Maj Sjöwall säger att hon har hört flera andra säga samma sak.
–Vi jobbade mycket med språket. Vi ville ha ett enkelt språk som var lättläst och som vi båda kunde använda. Vi hade turen att vara ganska lika i grunden, med vår borgerliga bakgrund, och tyckte om samma typ av litteratur så vi hade fått i oss ett språk som var lätt att anpassa till varandra. Vi hade himla kul. Vi var alltid väldigt överens.
När böckerna gavs ut vann de snabbt respekt.
–Vi var de första deckarförfattarna som betraktades som rumsrena att läsa. Man behövde inte gömma Sjöwall/Wahlöö i en Kafka när man satt på tåget.
Hur arbetade ni?
–Vi skrev oftast på nätterna, för hand på varsin sida om ett bord. Ungarna sov, vi drack te, rökte som tokiga men höll oss undan från sprit. Sedan skrev vi rent varandras delar och hade därmed koll på helheten, så att den stämde. Vi skrev för varandra. Det finns vinkar och pikar i böckerna som bara vi två förstod.
Jag läser om ett par av böckerna och slås av den regntunga Stockholmsatmosfären i Den skrattande polisen, humorn i Det slutna rummet (Maj Sjöwalls favorit) och så den grågnistrande stillheten i miljöskildringarna. Det är fortfarande förbluffande bra. Det slår allt annat svenskt i genren, kanske för att det finns en så genomtänkt tematik i böckerna. Alla är offer, även brottslingarna. Man behöver inte hålla med om den politiska analysen för att inse att det ger böckerna en helhet som sträcker sig långt bortom dagens deckares mer vanliga beskrivningar av brottslingar som monster. Sjöwall/Wahlöö är intresserade av vad som orsakar brottsligheten, inte dess våldsamma konsekvenser.
Tidsfärgen är fascinerande. 60- och 70-talets Stockholm beskrivs som en hård stad, plågad av drogproblem och kriminalitet. Rädslan hos dess invånare är stor och polisens arbete svårt. Kritiken mot polisen, framför allt dess ledning, är genomgående i böckerna. Men de initierade polisskildringarna, resultatet av en noggrann research, har fått mycket beröm genom åren, inte minst från polisiärt håll.
–Jag har träffat snutar som säger att de känner igen sig. Två kriminalare har suttit i tv och sagt att de tror att de varit modell för Martin Beck. Då blir man jättestolt, då måste vi ha träffat rätt.
Hon återvänder sällan till de egna böckerna som läsare.
–Det är svårt att läsa det man har skrivit för man vill bara ändra.
Vissa svagheter kan hon också se.
–Pelle skrev gärna om kvinnor men tyvärr är kvinnorna väldigt stereotypa. Becks fru är ju så himla trist och kvinnan han träffar i Det slutna rummet är en schablon, en sådan där rödvinsvänstertjej. Dessutom fanns inte kvinnliga poliser på samma sätt som idag. Här och där är intrigen svag också. Det var nog ploten vi var sämst på.
Maj Sjöwall och Per Wahlöö ville inte ha en hjälte i sina böcker. Ett poliskollektiv skulle stå i centrum. Men Martin Becks lyskraft är svår att bortse ifrån. Maj Sjöwall hade en klar bild av hur han såg ut –som Henry Fonda.
–Ja, faktiskt. Jag hade haft en chef som liknade honom – gänglig, snygg, mörk. Pelle kände honom också. Han blev vår Martin Beck. Gunvald Larsson hämtade vi från en taxichaffis som körde oss en gång, en stor blond man. ”Det där är Gunvald”, viskade jag och så bjöd vi upp honom på fika för att få en ordentlig titt. Sådär plockade vi folk i vår omgivning.
Martin Becks grå vardagsliv, hans ständiga grubblerier och oförmåga i sina relationer gjorde honom inte lätt att skriva om.
–Vi slogs lite ibland –”Det här kapitlet om Martin Beck är så jävla tråkigt, jag vill skriva om Gunvald Larsson.”
På måndag har den 27:e Beck-filmen i serien med Peter Haber och Mikael Persbrandt premiär. Maj Sjöwall blir alltid inbjuden till premiärerna och har sett de flesta.
–De är ganska hyfsade polisfilmer. Men jag tänker inte på våra böcker när jag ser dem. Eller på Martin Beck, det är inte samma person. Och Persbrandts Gunvald Larsson är inte precis den Gunvald som jag ser framför mig.
Bo Widerbergs filmatisering av Den vedervärdige mannen från Säffle, Mannen på taket (1976), är oöverträffad. Det tycker Maj Sjöwall också. I den finns en av svensk films absoluta höjdpunkter –det laddade mötet mellan Martin Beck, genialt gestaltad av Carl-Gustaf Lindstedt, och polismannen Harald Hult, lågmält spelad av Carl-Axel Heiknert. De sitter vid Hults köksbord och den hotfulla undertexten knockar åskådaren, både i boken och i filmen.
–Där har vi gjort något som ingen har uppmärksammat. Det Hult säger om polisyrket är en fri stöld ur Raymond Chandlers The Little sister. Passagen om att när man kommer hem och sätter sig för att äta så ramlar likmaskarna ur manschetterna finns där. Det är en hyllning till Chandler. Han var en älsklingsförfattare.
Per Wahlöö dog 1975, strax innan den sista boken, Terroristerna, kom ut.
–Vi skrev den i Spanien. Per skrev in i det sista, fast han var mycket sjuk och gick ned i vikt. Han var väldigt envis och han skrev och skrev. Till 80 procent är det Pers bok. Jag fick göra en hel del redigering efteråt för han var så ivrig att få med allt han ville säga. Det blev lite mycket politisk pamflett över det.
Per var bara 48 när han dog. Du var 39. Vad hände sedan?
–Det blev ett förvirrat, konstigt år. Våra pojkar var nio och elva. Jag tänkte flytta till New York, jag vet inte, jag blev helt konstig, men till slut lugnade jag ner mig. Jag ville inte fortsätta att skriva romaner för det innebär ju en sådan isolering. Att vara två och skriva kunde gå på en månad eller högst två. Att tänka ut och prata fram historier, det klarade inte jag själv, jag hade inte det självförtroendet, så jag kom aldrig igång med någonting.
Maj Sjöwall började översätta istället. Ekonomiskt har de tio polisromanerna gått bättre de senaste åren.
–Nu börjar det droppa in lite stålar, det är andra pengar nu, men då var det svårt att leva bara på det. Vi höll näsan över vattenytan men inte mer, det var många nätter man låg vaken och undrade hur man skulle få ihop det. Men nu har jag ett bolag. Jan Guillou sade åt mig för flera år sedan att du skulle vara lika rik som jag om du hade haft ett bolag från början.
Filmerna?
–Beckfilmerna fick jag en klumpsumma för, inget mer, hur många de än gör. Jag har aldrig haft råd till något utöver ett normalt liv. Jag bor i en etta, jag har en cykel, jag har aldrig haft ett sommarställe. Men jag reder mig. Jag får så att jag kan gå på krogen då och då.
