Varför heter boken ”Kalla det vad fan du vill”?
- Därför att hur mycket jag än tjatar om att det är en roman vill en del klämma in ”invandrar-” före, svarar Marjaneh Bakhtiari, 25, på bred malmöitiska.
Vi sitter i ena hörnet av Hotel Rivals vidsträckta och ödsliga cocktailbar, med utsikt över ett vitt Mariatorg. Här bor hon, med medföljande mamma, under sitt korta Stockholmsbesök.
Det är dagens sjätte intervju på raken, och hon känner sig innerligt trött ”på alla förutsägbara frågor”.
- De flesta journalister tar för givet att jag har haft det mycket besvärligt som invandrare med ett konstigt namn, som icke-europeisk invandrare, som kvinna, som muslim och så vidare. De frågar till exempel om jag nyligen har blivit diskriminerad?

Känner du dig kategoriserad?
- Det beror på vad du gör av det här. Väljer du att prata med mig om att vara invandrarförfattare så är det ju det dina läsare får läsa. Ofta vill man inte höra att boken inte är självbiografisk - och inte tro att hon som har skrivit bor i
bostadsrätt och har bastu. Det passar inte in i bilden av ”dom” som nu kommer och ska berätta om sig själva.
- Antagligen har jag mer gemensamt med dig än med Mirza i boken.
Kanske det. Å andra sidan, Bakhtiari talar flytande farsi, har tillbringat nästan alla sina somrar i Teheran, tillsammans med släktingar och vänner, som ”jag verkligen älskar”, och skulle hon av någon anledning tvingas bryta upp från Sverige, då är Iran det självklara valet.
Sedan beskriver hon sig som en tjej som har vuxit upp i Sverige - och som inte känner sig utanför, varken här eller i det forna hemlandet. Olik? Ja, men inte utanför.
- Jag strävar inte efter att bli svensk. Jag vet inte ens vad det är.
Lite senare förklarar hon att det är oviktigt för henne att gifta sig med en iransk man, och att hon inte har med sig något särskilt iranskt som måste fömedlas vidare till eventuella barn.

Hemma i Malmö utgör föräldrarna de enda iranierna i hennes vardag, och Bakhtiari känner sig inte som del av en iransk gemenskap, annat än när
det kommer iranska världsstjärnor från USA och uppträder.
Hon begränsades därför inte av något ”representativt uppdrag” under skrivandet, det vill säga har inte medvetet undvikit att lämna ut känsliga saker om den egna gruppen.
Berättelsen om Amir och Panthea Irandoust och deras barn är alltså inte självbiografisk, och en del i boken utgår från sådant som Bakhtiari har fått från iranska tv-kanaler i USA.
- Med andra ord, många av mina bilder kommer från medierna. Jag har till exempel sett en programledare som upphetsad och röd i ansiktet förklarade att vi måste göra revolution i Iran, och sedan ringde mängder av tittare till tv-stationen i Los Angeles och höll med eller sa emot.
Vad ger ett sådant program för bild av iranierna, till iranierna, kan man fråga sig. Hur många arbetar egentligen för en revolution i det gamla hemlandet?
- Vissa bilder passar tv bättre än andra, till exempel allt som innehåller dramatik och tragik; det är det mest mediala.
- Jag har mina fördomar, och många av dem kommer från
medierna, och om du tycker om min bok så kan det vara för att den bekräftar dina fördomar om iranierna i Sverige. Vi har kanske samma fördomar.
- Det går inte att använda romanen som en guidebok, säger hon och skakar irriterat på huvudet. Om jag bad tre iranska familjer att läsa boken skulle förmodligen ingen av dem känna igen sig.
I själva verket är det omöjligt att generalisera, menar hon. De från Teheran skiljer sig från dem som kommer från landsbygden.
Många iranier är välutbildade, andra inte alls. Några är religiösa, somliga sekulära, en del kommunister, och andra Shah-anhängare.

Har jag varit en dålig pappa, undrar pizzabagaren Amir Irandoust. Vet min son om varför vi kom hit till Sverige? Tycker han att vi har gjort rätt?
Amir ”ville så gärna höra sin son säga det. Några ord bara. Ni gjorde rätt. Tack!”.
- Hade jag haft barn och flyttat hit, då hade jag förstås frågat mig det. Fast för mig är det inget problem. Jag är tacksam för att vi bor i Sverige. Härifrån flyttar jag inte frivilligt.
Amir
talar till en av barnens lärare. Han beklagar sig över att ungdomarna vänder ryggen åt den iranska traditionen, och sedan blir del av en svart amerikansk kultur:
”Lissna på mej Mister Max. Mina barnen, dom tittar på filmer. Dom tittar micke på esvarta mannikhor. Dom lissnar på hip hap som dom kallar mozik.””Vi har micke vacker traditional mozik from Iran. Den är våran koltor i många år. Sen dom har Malcolm X fotogerafi på sina rom. Men vi är inte esvarta. Ferstår do, mister Max?”
- Generationen före mig hade pop, nu är det hiphop som gäller för många, säger Bakhtiari, och poängterar att det inte bara handlar om iranska ungdomar.
Flera andra passager i boken kommenterar hon på liknande sätt; episoderna är inte särskilt iranska utan typiska för invandrare.
Pizzabagaren Amir igen, i samtal med några elever. Han frågar hur långt de har kommit i sina studier, och vad de har för framtidsplaner, och får till svar: ”Vilken framtid? Jag heter Muhammed. Kolla va du själv gör, Abdullah!”
- Eleven upprepar något
som han har fått från medierna. Här finns ingen framtid för dem som har utländska namn. Det måste inte vara sant, men det är den bild just han bär med sig.

”Dom börjar uttala sitt namn lite annorlunda, så att andra kan uttala det lättare. Vilket bara leder till att namnet blir främmande i allas öron.”
Bokens berättarjag står för många liknande reflektioner, inte bara kring invandrarna och deras vedermödor, utan också kring svenskarna och deras traditioner:
”Varför äter man sylt till köttbullar? Det sägs att man är vad man äter. Så vad är man när man äter kött, brunsås, potatis... och sylt? Det kan ingen riktigt förklara. Man bara gör det för att man alltid har gjort det. Man har lärt sig att det är gott. Det är kultur.”
- Just det stycket kommer från en uppsats som jag skrev i socialantropologi, om kulturrelativism.
Mediernas ansvar är stort, det återkommer vi till flera gånger under intervjun, och framöver får Bakhtiari själv axla en del av det. Hon går journalistlinjen på Skurups folkhögskola och gör
just nu praktik på Sveriges Radio i Malmö.
Också reporterns sista fråga är förutsägbar, men ställs ändå.

Har du ett speciellt uppdrag i ditt kommande yrke, med tanke på din bakgrund?
- Nej, jag tänker inte ta på mig något särskilt ansvar, svarar Bakhtiari bestämt och förklarar att hon ser fram emot att få göra dokumentärer och längre reportage, gärna om äldre människor.