Med pengar och publicering i Växjö universitets nystartade förlag prisades i början av året den student som skrivit det bästa manuset under kursen i Kreativt skrivande. Den prisade författaren som därmed har sluppit leta förläggare heter Mariam Naraghi och hon debuterar med en samling prosadiktliknande texter: Bekännelse på Landbrogatan.

De många geografiska preciseringarna – vanligen gäller de Karlskrona, men också Oskarshamn, Teheran och andra platser – fungerar ibland som avsändaradresser, men mest är de bildtäta collagen giltiga också för många andra platser än rubrikernas. Titelns Landbrogatan är lika utbytbar som Ronnebygatan eller Sparrensgatan i ett par andra dikter – preciseringen lockar läsaren att undermedvetet associera till egna bekanta adresser.

Det finns fall där platsen inte låter sig ersättas. Dikten om Simpevarp, med ”det monotona svirrandet från kärnkraftverkens transformatorer”, handlar inte om en plats vilken som helst. Beskrivningen av vandringen ”förbi de övergivna gårdarna”, med alla associationer den formuleringen kan ge, till dess man når ”klapperstensstrand och öppet hav”, och därmed äntligen blir fri från den svirrande ljudmattan, ger i koncentrat en symbolbild av vår tid – hur man sedan än vill tolka bilden.

Naraghi har en förunderlig förmåga att finna slående bilder: en presenning är ”knycklad som en frusen kullerbytta”, nedanför den höga skorstenen syns ”hustaken som fladdrar omkring som borttappade sedlar”, grävmaskinen rör sin ”uppåtriktade armbåge”.

Problemet är att bilderna inte alltid har något att säga – de blir ibland mer dekorativa än betydelsebärande. Dessutom hade en stramare komposition av samlingen som helhet och kanske något färre texter gjort Naraghis talang större rättvisa.

Invändningarna till trots är detta en mycket lovande debut, väl värd att prisa. När författarens bild- och associationsglädje verkligen får fäste i en anad undertext, kan resultatet bli till exempel dikten ”Metafor”:

Nu har de tagit ner kastanjen bakom Boverket, och bänken kring den

midjehöga stubben har opusslat sig som pianotangenterna efter en våldsam

konsert, släppt taget om alla sina sittbräden i ett sista älskar, älskar inte.

Helt klart är diktsamlingen en kraftfull dementi av alla illvilliga och oinitierade påståenden om att skrivarkurser skulle likrikta litteraturen. Ett bildtänkande och en associationssnabbhet som Naraghis kan man inte lära sig – men på en skrivarkurs kan man få hjälp att hitta sådana förmågor hos sig själv och att lära sig hantera dem.