Den nyutkomna debutboken handlar om en ung förläst man som närmast knarkar böcker medan han dagdrömmer om sin ungdomskärlek. Till slut får han svårt att skilja på verkliga och fiktiva minnen.
Kärlekshistorien är full av blinkningar och lån. Recensenterna, som överlag har varit positiva, har hittat spår och samplingar från bland andra TS Eliot, Eco, Blanchot, Borges, Gombrowicz och Nabokov.

Även Ivo Holmqvist, professor i skandinavisk litteratur vid universitetet i Gent i Belgien och litteraturkritiker i bland annat Ystads Allehanda och Hufvudstadsbladet, tycker att den 28-årige Fabian Kastners debut är ”stilsäker”, ”skicklig” och ”intressant som litterärt pussel”.
Det han ogillar är att Fabian Kastner inte talar om vad han gör, även om den ”oblyga baksidestexten” får läsaren att ana oråd: ”Med en svindlande skicklig teknik, som tagit intryck av den moderna romankonstens vägröjare...”
Det allvarligaste brottet görs i bokens 26:e och roligaste kapitel, enligt Holmqvist. Inte nog med att kapitlets
intrig är helt stulen ur den framlidne franske författaren Georges Perecs novell Vinterresan. 13 rader, nära hälften av sidan 100, är ett exakt citat utan hänvisning.
- Man kan alltid diskutera hur mycket man kan låna utan att redovisa. Men detta fall är definitivt över gränsen! säger Ivo Holmqvist.

Ett efterord där Kastner ”erkänt” vad han gjort hade räckt för Ivo Holmqvist. Som det är nu - boken saknar såväl förord som efterord, och andra litteraturhänvisningar - kan det inte kallas för något annat än ”ohederligt” och ”ren stöld”, menar litteraturprofessorn.
Han är inte ensam om sin åsikt. Johan Dahlbäck på Göteborgs-Posten skriver att han blir ”riktigt sur och trött” när han inser att Kastner har ”plagierat” den underbara berättelsen om plagiat från Georges Perec.
Däremot går han inte så långt som Ivo Holmqvist, som anser att Bonniers borde fundera på att dra in hela upplagan av Oneirine och makulera den.

Fabian Kastner, själv litteraturvetare och frilansande recensent, tar kritiken med ro. Men
han är förvånad över att en litteraturprofessor tar upp just Perec-stycket.
- Jag har lagt in det som en bekräftelse på den föraning som många säkert redan har fått, nämligen att det handlar om en väv av texter. Det anges redan i undertiteln ”Roman i tusen delar” och framkommer på nästan varje sida i boken.

Men 13 ordagranna rader - borde du inte ha angett källan?
- Det hade förtagit hela idén med boken. Jag vill inte skriva någon på näsan, och just eftersom stycket handlar om plagiat tyckte jag inte att jag kunde göra ett tydligare erkännande.
Hade du gjort samma sak om det hade varit en svensk levande författare?
- Levande eller död spelar inte så stor roll, det spelar större roll vem det är man citerar. I det här fallet tror jag att Perec hade tyckt om min bok, han har själv delvis använt samma teknik.
Fabian Kastner menar att det finns fler saker att upptäcka för den bildade läsaren, för det är inte direkt kiosklitteratur han lånar från.

Du är inte att rädd att bli för pretentiös?
- Nej, boken
kan läsas med behållning oavsett hur mycket man känner igen. Min ambition var att hitta en form som kunde återspegla innehållet.

Kastners förläggare på Bonniers, Magnus Bergh, stöder honom:
- Boken är en collagesamling och det framgår ju också av recensionerna att de flesta har uppfattat den så. Precis som det är helt okej att göra collage inom konsten måste man kunna göra det inom litteraturen. Att ange vilka bitar som kommer varifrån vore att kortsluta romanen.
Magnus Bergh tycker inte heller att man kan tolka det citerade stycket av Georges Perec som något annat än en mycket tydlig källhänvisning.
- Fabian Kastner har gestaltat just det som Perec skriver om. Huvudpersonen är nästan en missbrukare av litteratur som har svårt att hålla isär läsintryck och verkliga minnen.
Genom att skriva som han gör sätter Kastner läsaren i samma situation som sin huvudperson, menar Magnus Bergh.
- Det är originellt och lekfullt gjort.