Devin Moore var en 18-åring utan plumpar i protokollet när han en sommarnatt 2003 sköt kommissarie Arnold Strickland på polisstationen i Fayette, Alabama.
Innan Devin Moore stal en polisbil och flydde mot delstatsgränsen hade han skjutit ytterligare en polis och en radiooperatör – hela bemanningen på den lilla stationen. Det var ett obegripligt, vanvettigt dåd, som hämtat ur Grand theft auto-spelen. Men det här var en verklig tragedi med verkliga offer. Frågan var bara om Devin Moore själv tappat greppet om verkligheten. När han greps några timmar senare sade han kallt:
–Livet är som ett tv-spel. Alla måste dö någon gång.
Forskare, psykologer, journalister och lobbyister har letat efter en koppling mellan tv-spel och våld i över 30 år. Resultaten är fortfarande ofullständiga.
I december publicerade Statens medieråd en omfattande rapport vid namn ”Våldsamma datorspel och aggression”. Ulf Dalquist, forskningsansvarig på myndigheten, har gått igenom 106 olika studier från 2000–2011, där forskare letat efter påverkaneffekter av våldsspel.
–Det finns en statistisk koppling mellan våldsamma spel och vissa mått på aggression, men det finns absolut ingenting som visar att våldsspel leder till ökat våld i samhället, konstaterar han.
Vi träffas på ett spelkafé i Stockholm, som av Guinness rekordbok rankas som världens största onlinespelcenter. Det är tidig förmiddag och stället är nästan tomt. En staty av en orch i tung stridsrustning blänger hotfullt på oss medan Ulf Dalquist berättar om arbetet med rapporten.
–Vad som förvånade mig var att så fruktansvärt mycket forskning var direkt undermålig. Jag fann kraftiga metodologiska brister och ibland rent forskningsfusk. Det är ju så att dålig forskning ofta ger bättre resultat. När man studerar sambandet mellan våldsspel och aggression finns det en mängd bakgrundsfaktorer man bör ta hänsyn till. Det är familjeförhållanden, psykisk hälsa, grundläggande aggressionsnivå, med mera. Ju fler faktorer man kontrollerar för desto svagare blir sambandet mellan spel och aggression. Men om man struntar i alla bakgrundsfaktorer kan man få ett väldigt snyggt samband.
Ulf Dalquist går inte så långt att han påstår att all forskning som pekar på att våldsamma spel orsakar aggressivitet är manipulerad.
–Oftast gör man det nog inte medvetet, men alla vill väl göra karriär? Forskare gör det genom att publicera sig i vetenskapliga tidskrifter och det är lättare att bli publicerad om man har hittat ett samband än om man inte har gjort det.
Det droppar sakta in jullovslediga spelare på spelkaféet när januariförmiddagen närmar sig lunch. För bara ett par timmar sedan satt här 400 ungdomar som sköt varandra sönder och samman i spel som Counter-strike, Battlefield 3 och Modern warfare 3. Varje natt under lovet har spelkaféet anordnat ”nattgibb”, då spelarna bänkat sig klockan tio på kvällen och inte lämnat lokalen förrän nio på morgonen.
Stämningen brukar vara hög men god, enligt spelkaféets ägare Anton Budak. Ibland ropar någon till i upphetsning eller bankar i borden. De får genast en tillsägelse av personalen. Spelkaféet tar emot 2 000 besökare om dagen och en stor andel är hormonstinna tonårskillar, så det gäller att vara tydlig med reglerna. Men på nio år har världens största spelkafé inte haft ett enda slagsmål.
Vid millennieskiftet var spelvåldet en het fråga i medierna. Dylan Klebold och Eric Harris, som mördat 13 personer på Columbine High School i Colorado, var hängivna Doomspelare. Det lyftes i medierna fram som en förklaring till dådet. Spelkritiska lobbygruppen Fair Play startades 2002, med syftet att ”skapa kännedom om tv-och dataspelandets påverkan på barn och ungdomar”. TV4 visade dokumentären Dödligt spel, där våldsspel utmålades som mördarträning, och 2005 åtalade justitiekanslern importören av Postal 2 för spridning av olaga våldsskildring.
Den som drivit frågan om spelvåldets skadlighet hårdast och mest framgångsrikt (om framgången mäts i medial uppmärksamhet) är den amerikanske advokaten Jack Thompson. Under början av 90-talet drev han en kampanj mot obscen rapmusik, men snart fann han något som gjorde honom än mer upprörd: våldsamma tv-spel.
Under rättegången mot polismördaren Devin Moore framhöll försvaret att han inspirerats av Grand theft auto-spelen. Det hjälpte honom inte. Han dömdes för tre mord och inväntar idag en dödlig giftinjektion. Men omnämndandet av tv-spelet fick Jack Thompson att resa till Alabama. Han övertalade mordoffrens familjer att stämma Sony på 600 miljoner dollar i skadestånd för att företaget tillgängliggjort spelen och orsakat tragedin. I intervjuer jämförde Jack Thompson försäljningen av Grand theft auto-spelen med den japanska attacken på Pearl Harbor och medierna belönade honom med riklig uppmärksamhet. Bland annat gjorde 60 minutes ett program om morden i Fayette, där Jack Thompson förklarade att spelen förvandlade ungdomar till mördare.
Medan spelare kokade av ilska över Jack Thompsons osakliga korståg fick han stora rubriker när han jämförde tv-spel med polio och nazism. Rättsväsendet hade dock inte samma överseende med den stridbare advokaten som medierna. Snart hade han förlorat sin advokatlicens för att ha vilselett domstolar samt förtalat och trakasserat sina motståndare.
Jack Thompson har marginaliserats sedan han förlorat sin trovärdighet, men hans vålnad har fortsatt att prägla spelvåldsdebatten. Inbitna spelare intar försvarsställning så fort ämnet dryftas, beredda på oresonliga angrepp och sensationsjournalistik.
Statens medieråds forskningsgenomgång initierades efter en debattartikel som publicerades för ett drygt år sedan, där fyra hjärn- och beteendeforskare från Karolinska insitutet hävdade att forskningen talar för en koppling mellan dataspelsvåld och ökad aggressivitet.
Ulf Dalquist sågar studien som debattartikeln baserade sig på men en av artikelförfattarna, hjärnforskaren Martin Ingvar, är å andra sidan starkt kritisk till rapporten från Statens medieråd.
–Medierådets granskare har gjort svepande bedömningar om fält som de inte har någon kunskap om, säger han.
Kort därefter, nu i torsdags, landar en ny debattartikel i Dagens Nyheter, skriven av Martin Ingvar och kollegorna Andreas Olsson och Predrag Petrovic. Där är tonen hård. Medierådets rapport avfärdas som ett okunnigt ”hån mot flera decenniers seriös forskning”. Rapportförfattarna anklagas för att vara partiska och gå kommersiella krafters ärenden.
Ulf Dalquist är påtagligt upprörd över inlägget som tar heder och ära av honom och Statens medieråd när jag når honom på telefon.
–Jag vet inte vad de menar, och jag förstår inte hur de kommit till sina slutsatser. De är kanske irriterade för att vi tittat förutsättningslöst på den internationella forskning som finns? På en punkt håller jag med Martin Ingvar. Det händer saker i hjärnan när man spelar tv-spel. Det har vi aldrig förnekat. Men påhoppen i deras debattartikel är ovärdiga i en vetenskaplig debatt. Jag vill inte diskutera i den tonen.
Så vem ska man tro på när akademikerna träter? Vilken forskning är värd namnet? Och i slut-ändan: kan ett fall som Devin Moores ha någon som helst koppling till hans spelintresse?
Jonas Linderoth, spelforskare vid Göteborgs universitet, tvekar inte att ställa sig i Ulf Dalquists ringhörna. Han menar att frågan om spelvåldets påverkaneffekter borde vara utagerad vid det här laget. Fem år före Statens medieråds forskningsrapport kom nämligen Folkhälsoinstitutet till likartade slutsatser i ”Hälsoeffekter av tv- och datorspelande: en systematisk genomgång av vetenskapliga studier”.
Jonas Linderoth ser tre förklaringar till att idén om våldsspelens skadlighet tycks vara immun mot alla angrepp: sensationsjournalistik, mediesugna forskare och aktörer med politiska agendor. Han påpekar att föräldrar kan ha goda anledningar att hindra sina barn från att spela våldsspel, som ideologiska skäl eller att man helt enkelt vill undvika att barnen blir rädda och drömmer mardrömmar. Men om man oroar sig för att barnen ska bli inspirerade till våldshandlingar kan man ta det lugnt, menar han.
–Det behövs inte mer forskning i den här riktningen. Det finns inget som tyder på att våldsspel leder till ökat våld i samhället. Men tyvärr kommer inga rapporter att få slut på den här debatten. För det handlar i grunden inte om forskning, utan om andra saker. Därför är den här debatten är oändlig.
