Under de gånga veckorna har stearin- och värmeljus troligen fladdrat i många svenska hem. Dock inte för att skapa stämning utan som ett möjligen fåfängt försök att mota den kyla som tränger in genom dörr- och fönsterspringor. Det har varit svårt för centralvärmen att hålla jämna steg med vinterkylan. Och ändå har vi det bra – från den europeiska kontinenten har helt andra förhållanden rapporterats. Vid sidan av de ekonomiska problemen och utsattheten har kölden nu skördat hundratals liv, framför allt bland gamla och hemlösa.

Så kanske var det dålig tajming och fel vald plats (NK) när trendexperten Stefan Nilsson försökte skapa uppmärksamhet och debatt kring hemlöshet med försäljningen av ett bäddset där lakanen har motiv av smutsiga och hoptejpade kartonger. 700 spänn för att vara lite hemlöshetschic, så att säga. Tanken att design ska skapa medvetenhet som Jörgen Eriksson, vd för NK Glas, Porslin & Kök, uttrycker det borde i så fall kombineras med en något mer utvecklad fingertoppskänsla.

Som det blev nu måste initiativet placeras någonstans på en skala från cynism till tomma gester. Är det dit samhällsdebatten är på väg? Tänk bara på Gudrun Schymans uppeldade 100000 kronor eller förra veckans överklassafari i Saltsjöbaden. I ett samhälle med tilltagande klyftor och konflikter är dessa försök till provokationer kontraproduktiva. ”Tomma tunnor skramlar mest”, som min förra kollega, filmskribenten Elisabeth Sörenson brukade säga.

Diskussionen stannar upp, den fjärmar snarare än upplyser. Nu senast var det Maria Sveland som i närmast apokalyptiska tongångar försökte beskriva ett Europa sönderfrätt av rasism och antifeminism. Det var svårt att känna igen sig i de 30-talsstämningar hon försökte framkalla på två sidor i DN. Genom att i grova drag bunta ihop seriösa debattörer på ledarsidor, i tankesmedjor som Timbro eller tidskrifter som Axess med näthatare och Anders Behring Breiviks tankevärld stänger hon debatten.

Det stämmer att främlingsfientligheten – islamofobi, antisemitism och antiziganism – på ett obehagligt sätt har tilltagit och att dess politiska företrädare tagit plats i europeiska parlament. Hatet har blivit tydligare. Sveland argumenterar för att det har skett en förskjutning av samhällsdebatten i medierna, en kapitulation inför främlingsfientliga och antifeministiska frågeställningar. Men i sin Kassandraiver glömmer hon kanske det viktigaste: motrörelsen, och hon är blind för att även de som inte delar hennes åsikter – konservativa till exempel – är del av det motståndet.

Sverigedemokraterna som hoppades mycket på sin vågmästarroll har inte lyckats förändra den politiska agendan. Deras främlingsfientliga budskap har inte fått fäste i riksdagen och de stampar på ställe eller går bakåt i opinionen. Såväl statsministern som oppositionen har varit väldigt tydliga i sitt avståndstagande från deras idévärld.

Alltsedan massmorden på Utøya har det pågått en viktig debatt om näthat, om hat mot invandrare, minoriteter och kvinnor. Den har varit granskande, öppen och stundtals passionerad. Det är min förhoppning att det får fortsätta så.