Den ena är en verserad engelsk gentleman med smak för livets goda, den andra en ödmjuk svensk som beskriver sig själv som fotografins bonde. Att Parr och Tunbjörk nu ställer ut samtidigt i Stockholm är en tillfällighet, en ren slump i de båda kulturinstitutionernas planeringskalendrar.

–Vi är båda mycket förvånade över sammanträffandet, säger Martin Parr. Och ärligt talat lite besvärade över det, men glada att råkas förstås.

Det handlar om två konstnärskap med många beröringspunkter – förstås för att deras bilder under årtionden lyft det fula, det osynliga och det småttiga ur sin dunkla vardag med blixtljusets hjälp. Men även för att de har gett sig på medelklassens attribut på samma obarmhärtiga sätt.

Centralt är att de arbetar med färgen. Ser man på bilderna ur ett dokumentärt perspektiv kan man konstatera att vi befinner oss i en värld, Lars Tunbjörks Sverige och Martin Parrs England, där vi känner igen oss väl. Samtidigt blir vi varse att det är just bilder det rör sig om. I första hand vad beträffar Tunbjörk. Hans teknik, att alltid använda fotoblixt, gör att hans värld blir skugglös och platt, samtidigt som färgerna träder fram på ett särskilt sätt. Hos båda finns ett element av främmandegörande inför det välbekanta.

–Det är bilder som kan stämma till vemod, man kan känna en sorgsenhet när man betraktar dem. Vi upplever senkapitalismens melankoli, kommenterar fotokännaren och avgående intendenten på Liljevalchs konsthall Niclas Östlind och fortsätter:

–Sedan kan man förstås ställa sig frågande till huruvida fotograferna är sympatiskt inställda till dem de avbildar. Det är inte alldeles självklart att empati finns med i bilden…

Men Martin Parr håller inte med om att man kan skymta misantropi eller cynism i hans verk:

–Jag kan inte förstå varför jag inte skulle fotografera vem jag vill. Jag fotograferar fattig som rik. Det är min rättighet och jag känner ingen skuld kring det.

–All fotografi är på sätt och vis exploaterande, det erkänner jag. Det finns de som går för långt. Och så finns det de som drar en gräns vid en ansvarsfull och acceptabel nivå av exploatering. Som jag. Jag håller mig till det som är fair play.

På frågan om det finns en speciell brittisk humor i hans bilder svarar Parr med viss stolthet:

–Självklart, jag är ju brittisk.

Men det brittiska är – såklart – inte utan komplikationer för honom:

–Jag har en hatkärleksrelation till England. Och den utforskar jag i mina bilder, som förhoppningsvis är lika dubbla och tvetydiga som mina känslor. Fotografi kan vara en sorts terapi, you know.

Både Lars Tunbjörk och Martin Parr bekräftar den samhällskritiska sidan av sin konst.

–Jag såg Parrs utställning The cost of living i Paris och den var revolutionerande för mig. Det sammanföll med att jag kände att det krävdes färgbilder för att avbilda det som hände i Sverige i slutet på 80-talet då vi lämnade Folkhemmet för någon slags senmodernistisk tid, jag kunde inte berätta den historien annars. Jag ville ju plåta så realistiskt som möjligt, gick upp i format och då blev det ju som Parr, så det är klart att jag studerade honom, berättar Lars Tunbjörk.

Martin Parr säger sig ha blivit alltmer brydd över att västvärldens tillväxt och slöseri med resurser oförtrutet tilltar.

–Jag anser att jag är en engagerad fotograf. Med det menas traditionellt att man fotograferar från krigsskådeplatser eller hungerkatastrofer. Men för mig är att fotografera konsumtionssamhället att befinna sig på frontlinjen, utvecklar Martin Parr sin mission.

–Men det finns naturligtvis ett visst mått av hyckleri i detta. Med åren har jag blivit en ganska rik fotograf, tillägger han med klädsam självkritik.

Hans förmögenhet plöjs bland annat ner både i en ständigt växande fotobokssamling och i ett hem som beskrivs som ”a Georgian pile”, ett stort 1700-talshus. Flera av de bibliofila rariteterna syns i en bastant fotobokshistoria i två tjocka volymer (Martin Parr & Gerry Badger: The Photobook I–II, Phaidon) som häromåret utkom med sin andra del.

–Vårt jobb är att skriva om lata och arroganta kuratorers fotografihistoria. En värdig uppgift, eftersom stora områden inom fotografin – Sverige är ett av dem, Östeuropa och Japan andra – inte beaktats.

Att två av Lars Tunbjörks böcker är omskrivna i Parrs historia fylld av världsnamn får ses som ett bevis på stor uppskattning.

De båda vännerna träffas efter Martin Parrs presskonferens inför hans utställning på Kulturhuset. En snabb och hövlig hälsningsfras, sedan halar de raskt upp varsitt exemplar av sin senaste fotobok, som utbyts efter att ha signerats omsorgsfullt.

Är det så här det går till när fotografer träffas?

–Ja, men vi brukar göra det under mer privata former, säger Martin Parr.

Parr passar sedan på att be Tunbjörk om ursäkt för att hans bok är resultatet av ett ”fyra dagar långt kommersiellt projekt”, men tillägger inte utan tillfredsställelse att det är hans 38:e fotobok.

Sedan påpekar han att det väl också borde tas ett officiellt porträtt av de båda. Väl uppställda mot Kulturhusets vaniljgula utställningsvägg med varsin blå bok i näven gör SvD:s fotograf det fatala misstaget att han försöker avporträttera dessa brutalrealismens förespråkare i befintligt ljus.

–No flash, come on? We want flash, flash, flash, skanderar de båda taktfast, tills fotograf Staffan Löwstedt snällt hämtar blixten och konstaterar att det inte finns något värre uppdrag än att fotografera andra fotografer.

När fotograf Yvonne Åsell tar en bild av Lars Tunbjörk medan han hänger sina verk på Moderna museet passar han på att demonstrera hur han jobbar med sina modeller.

Tunbjörk ställer sig inte som andra och ler mot kameran, utan stannar liksom mitt i sin egen rörelse. Han förklarar att det är så han ”ger regi” åt sina objekt, uppmanar dem ”kan du göra om det du nyss gjorde”. Och att det är en del av anslaget i den surrealistiska stil som är så signifikativ för Tunbjörk och hans efterföljare.

–Jag fejkar alltså inte mina bilder, det är en fråga jag alltid får, säger han, fortfarande fullt upptagen med sin robotlika pose.

Ändå är människor sällan i cent­rum på Tunbjörks bilder. De agerar snarast statister trots att de samtidigt helt ogenerat blottar sin själ. Hårt ljus från korvmojens lysrör avslöjar obarmhärtigt frossarens ensamhet, en fotoblixt fångar svettiga lågpris­shoppare, figuranter i en samtidshistoria som berör, trots att det bara är vår skitiga, obetydliga vardag som avbildats: Picnicbogsrosa komponenter i ett pizzabak, svulstiga skinnsoffor, solkig snö, ensamma siluetter och tomma fasader.

Lars Tunbjörks senaste, frostigare, bildserie Vinter, som nu visas på Moderna, har en ny tyngd. Ljuset är annorlunda och ensamheten så oändligt mycket större. Men så avskyr också Lars Tunbjörk mörkret.

–Jag tycker det är hemskt när ljuset försvinner, mentalt alltså. Jag har fotat så mycket i Sverige, men aldrig gjort egna projekt på vintern. Jag är lite som en bonde, jobbar på sommaren, samlar sen på höstkanten ihop skörden som blir till en bok eller en utställning. På vintern fotograferar jag bara åt uppdragsgivare för att tjäna pengar.

Tunbjörk tillstår att fotograferandet även för honom kan ha haft en terapeutisk verkan.

–Jo, så är det nog. Jag har väldigt svårt för vintrar. De är som en lång downperiod som brukar slå till på nyårsdagen och hålla i sig i flera månader.

Men mitt i mörkret skymtar kärv humor och en sammanbiten glädje.

–Det ser ut så va? Jag bestämde mig för att ösa på, inte tänka så mycket utan bara fotografera. Ville få till känslan av en roadmovie och ja, då blev det så här.

Vägen fram till detta förhållningssätt var inget Tunbjörk planerat, istället blev det resultatet efter arbetet med den senaste boken I love Borås. Färgerna där är lika käcka som lördagsgodis, realismen brutal och skärpan perfekt inställd så att både stort och smått demokratiskt nog avbildas på exakt samma sätt. Men det är ändå bilder som en gång ratats, de bortsorterade bilderna till Lars Tunbjörks internationella genombrott – fotoboken Landet utom sig från 1993.

–Det är sant att många av bilderna är tagna vid samma tillfällen, men att jag valde bort dem först. Det var när jag satt där och sorterade alla mina gamla negativ som jag insåg att jag var redo för att öppna alla sinnen och våga göra något nytt.

Trots det har Tunbjörk nu återvänt till många av sina favoritmiljöer – den sunkiga restaurangen, korv- kiosken och stormarknaden. Han menar att det beror på hans ”genuina intresse av kommersialismens krafter”.

Men det innebär inte att du gillar att shoppa?

–Nej, det är riktigt. Jag handlar oftast på resor och köper bara kläder när jag verkligen måste, när det gått hål på de gamla helt enkelt.

Kanske är det något av det enkla svaret varför han ofta av kritiker tillskrivs en kylig distans till det han fotograferar.

–Men jag äter på de ställen jag plåtar. Kanske ska jag visa Parr några svenska korvmojar. Jag tror han skulle gilla det, säger Lars Tunbjörk.