Hade Jerome David Salinger levt i nio år till, hade rubriken till en dödsruna mycket väl kunnat bli ”Hundra år av ensamhet”. Ty hans legendariska, sturiga och envisa isolering från offentligheten och det litterära livet överstiger intill böckernas berömmelse.
Gåtan Salinger, om det verkligen är en gåta, har utsatts för en rad mer eller mindre rimliga tolkningar. Till de mer bisarra hör Ian Hamiltons ”försök” till biografi, ”In Search of JD Salinger” (1988). Det är knappast en biografi, ty den blev aldrig av eftersom biografiföremålet programenligt stretade emot och stämde författaren för att denne inte skulle kunna använda hans brev.
Den senaste och förmodligen siste att hamna inför skranket är den svenske författaren Fredrik Colting (under pseudonymen John David California) och hans förlag, efter att ha publicerat en tämligen underlig ”uppföljare” till ”Räddaren i nöden”, ”60 Years Later: Coming Through the Rye”, där Salinger och hans advokat ansåg det vara plagiat att använda flera av originalets gestalter.
Detta med knasiga ”uppföljare” eller fortsättningar är emellertid ingenting nytt och jag kan nog förstå Salingers ilska. Bland dem som drabbats, med olyckliga resultat som följd, kan jag på rak arm erinra mig Margaret Mitchell, Raymond Chandler, Conan Doyle och Dorothy Sayers. För att inte tala om Shakespeare. Hitta på något eget, era skitstövlar, kan jag tänka mig Salinger muttra. Detta får nog skiljas från seriösa omdiktningar, som Eyvind Johnsons dito av ”Odysséen”, ”Strändernas svall”.
Salinger publicerade även några novellsamlingar, men det är på romanen ”Räddaren i nöden” som hans världsberömmelse helt och hållet vilar. Det har uppskattats att den sålt i 65 miljoner exemplar. Och den trycks om och om igen. Luttrade som vi är numera, kan denna kultböckernas kultbok framstå som tämligen oskyldig. Men vi skall komma ihåg att den utkom 1951, under det kalla kriget, i en tid av McCarthyism, moralisk upprustning och sexuell puritanism, där den erotiska frigörelsen syntes mycket avlägsen.
Det blev en skandalsuccé utan like, där moralupprustarna rasade på rena kvällstidningsmaneret och debattens vågor gick höga. Joseph Heller berättade en gång för mig att hans yngre killkompisar (ja, det var grabbarnas bok) gömde den för sina föräldrar, eller försåg den med skyddsomslag från andra böcker. Hugh Hefner har sagt, att denna roman var en av förutsättningarna för hans skapande av Playboy.
”Räddaren i nöden” måste ha slagit an en mycket bestämd ton hos många unga och fyllt en sorts frihetsbehov. Den är rolig, uppkäftig, oanständig (inte minst språket) och fylld av slang och tabubelagda svordomar, sådant som ingen höjer på ögonbrynen inför idag.
Sett i backspegeln rör det sig nog inte om ett mästerverk, men kvaliteterna är omisskännliga. Det är ju inte dåligt att efter en så lång tid trots allt vara en levande författare. Annars brukar ”generationsromaner” åldras förfärande snabbt. Vem vet, om ett par decennier kanske de unga tycker att Ulf Lundells ”Jack” är rena stenåldern.
Handlingen i Salingers episodroman är lätt att referera och de flesta kan den nog rätt väl. 16-årige Holden Caulfield har sparkats från sin skola i Pennsylvania (Salinger hade själv otrevliga minnen från en militärakademi) och beger sig hem till New York där han tar in på ett billigt hotell på Manhattan.
Här radas episoderna upp. Holden träffar före detta skolkamrater, turister, en prostituerad, två nunnor och sover över en natt hos sin före detta engelsklärare. Här finns antydan till en homosexuell invit, vilket inte gjorde det hela mer lättsmält för de moraliskt upphöjda. Under sin tre dagar långa odyssé genom New York träffar han dessutom sin syster Phoebe som försöker få honom att berätta vad han förväntar sig av sitt unga liv.
Det visar sig märkligt nog att han när en sorts oskuldsdröm, en dröm om det naiva och ursprungliga. I denna bok! Holden är i grund och botten mycket ensam och saknar förmåga till empati och djupare kontakt med andra människor. Ofta känner han närmast äckel när han möter människor. Det är rena Camus och rätt i tiden.
Varje 16-åring har självfallet sökt efter sin identitet, sitt rätta jag, och det är just det som Holden gör – han avskyr de vuxnas värld samtidigt som han gör sig redo att träda in i den. Att många jämnåriga känner igen sig i detta är inte svårt att förstå. Holden vet att han skall bli en annan och gör sitt uppror. Till romanens poänger – och de är många – hör att han ligger på psykiaterns soffa efter att ha brutit ihop, och berättar det vi just läser. Den där soffan skulle bli väl insutten i den amerikanska litteraturen, eller hur mr Roth?
Salinger skulle komma att skapa andra minnesvärda gestalter, som medlemmarna av den märkliga, för att inte säga något knasiga familjen Glass, som vi möter i ”Till Esmé – kärleksfullt och solkigt” (1953) och i ”Franny och Zoe” (1961) där han med intelligenta understat e ments visar sin fina känsla för det absurda i tillvaron. Men också för det tragiska, vilket visar sig i ”Res takbjälken högt, timmermän och Seymour – en presentation” (1964). Seymour Glass tar livet av sig för han och hans syskon kan inte, för att använda Heideggers term, vara-i-världen. De är uppslukade av en ”alternativ” illusionsvärld i ett samhälle som enligt Salinger bygger på drömmar, lögn och förställning, där vägen till det egna jaget tycks för alltid vara blockerad.
I det perspektivet kan man undra om Holden någonsin fann sin väg till befrielse och självkännedom. Vilket är vårt jag? Här finner vi onekligen ett av den moderna litteraturens grundläggande teman. Det är sofistikerat så det förslår och att Salinger kryddade sina berättelser med såväl kristen mystik som zenbuddhism, låt vara oftast outtalat, skulle göra att de under andra hälften av 60-talet oväntat skulle få ny aktualitet med hippierörelser och allt vad det var av andligt sökande.
Salingers böcker har ibland av de lärde lästs som kommentarer till den intellektuelles och författarens predikament i en civilisation som löper amok, som ett försök att förstå och tolka hur man blir en människa bland människor, hur man finner en levande och djupnande gemenskap. Till de teorierna har jag inte förmåga att förhålla mig. Salinger förblir en levande ungdomsupplevelse där kanske även jag kunde känna igen mig.
Men han tog sitt författarkall på största allvar. Efter 1965 publicerade han ingenting. Varför?, undrade litteraturvärlden år ut och år in. Det kanske var så enkelt som att han inte hade något mer att säga, sådant har hänt förr. Han kanske låste sig i en inre frustration, i en förtvivlan över sakernas tillstånd, i en känsla av stor ensamhet. Också sådant har hänt förr, vi kan ju i Sverige jämföra med Stig Dagerman.
JD Salinger barrikaderade sig i sitt hus på landet och syntes ej mera till i offentligheten. Hans grannar stödde honom och såg till att hålla inkräktare på avstånd. De gav inte intervjuer om sin celebre granne. Med ett undantag, som jag känner till: en av dem sade att Salinger var som vem som helst, trevlig, artig och humoristisk och handlade i det lokala snabbköpet där han alltid hade ett vänligt ord till personalen och andra kunder. Det låter på något sätt trösterikt.
Så kan också en osannolik framgångssaga sluta.
