I ett decembersjaskigt Stockholm travar ett demonstrationståg utanför citygatornas julskyltning. Det är närmare tusen personer som protesterar mot en allt mer kommersialiserad jul. Och plakaten är många: Stoppa jul­terrorn – Mer gemenskap mindre överflöd – Friställ tomten.

Det var 40 år sedan, skyltsöndag och drygt tre veckor kvar till julafton.

Affärsmännen morrade och ledarskribenter raljerade. Men folk stannade upp och nickade åt oss, även om de flesta inte ändrade sina julvanor. Andra blev provocerade, hävdade att julsabotörerna var lymlar indoktrinerade av Sovjet.

De lösliga grupperna bakom demonstrationerna – det skulle bli fler fram till jul – ordnade samma år med stor entusiasm öppet hus för jultrötta, ensamma och hemlösa på Konstfack, Mejan, ungdomsgården Sunside på Regeringsgatan och i Vällingby, Västertorp och Farsta.

Det etablerade samhället ­visste inte riktigt hur de skulle hantera den brokiga skaran av studenter, politiska aktivister, kristna radikaler, hembygdsföreningsfolk, pensionärer, skolungdomar, ­syföreningsdamer och hemlösa. Det hela var ju trots allt behjärtansvärt.

Så när jag som finnig femtonåring satte min lilla näsa i vädret för att göra något för en bättre värld och travade iväg till Konstfack, så hade vuxenvärlden inte mycket att sätta emot. Tveksamheten mot julfirandet låg i luften även bland ”vanligt folk” och köpprotesterna hade bubblat ett tag.

Teenage Fair på Stockholmsmässan hösten -68 gick i konkurs efter att ha stött på patrull och ur våra protester utanför mässportarna hämtade den blivande ­Alternativ jul-rörelsen näring. Konsumtionskritikerna gjorde gemensam sak med de kristna, som kände att firandet av Jesu ­födelse också hade urartat.

Flera politiker ville också gå rörelsen till mötes, men hur ge pengar till grupper utan styrelser och protokoll? Ungdomarna hävdar kollektivt ansvar, inga ansökningshandlingar och vill inte ens skriva på kvittenser för att få ut pengarna, klagade olyckliga kommunala tjänstemän i pressen. ­Efter många turer i Stads­huset blev det i alla fall ett antal tusenlappar.

När demonstrationståget den där decemberdagen 1968 nått Hötorget tog en ung man till orda, teologistuderande Hans-Erik Lindström från gruppen Ny Jul: Vi angriper inte julen, utan kommersen. Vi kristna ungdomar kan inte se på hur andra människor lider medan vi äter i överflöd och köper onödiga presenter. Öppna ditt hem för alla ensamma och udda.

Medierna rapporterade yrvaket. Butikerna runt Hötorget brassade på med mer julmusik. Den andra, mer politiska gruppen Jul nu, var mer hårdför: Vi ska inte bara ändra på julen utan på hela samhället!

När jag får tag på Hans-Erik Lindström, han som talade på Hötorget den där blåsiga skyltsöndagen 1968, kommer han från ett möte med de kristna organisationerna i Stockholm om årets öppna julfirande i Immanuelskyrkan.

– Den alternativa julen vilar på två ben: att öppna familjegemenskapen för ensamma och att leva enklare.

Han berättar att det serverades runt 10 000 matportioner under Alternativ jul och om kampen för att slippa skicka alla hemlösa ut i kylan igen. Efter några veckors ockupation av Konstfack lovade kommunen hjälp, bland annat öppnades daghärberget Alltinget i city.

– Jag var besviken på att man accepterade att så många levde på gatan i en välfärdsstad som Stockholm. Det ledde till att jag var med och bildade Ny gemenskap i januari 1969.

Över 20 000 personer antingen arbetade med eller besökte de olika Alternativ Jul-firandena runt stan. Men julkommersen tycktes vara svår att rå på. Alternativ jul i den samhällskritiska och konfessionslösa formen återkom inte, utan det blev de kristna rörelserna som höll fast vid idén.

Ändå; folk talar ofta om, nej suckar, över julen. Man kommer överens: inga julklappar i år, inte så stort julbord, pengar till Vi-skogen i stället. Sedan rusar alla ut och handlar grejor och käk. Ett intressant beteende, tycker etnologen Karl-Olov Arnstberg vid Södertörns högskola.

– Få andra fenomen tar vi så tydligt både avstånd från och bejakar. Kring såväl jul som ett antal andra fenomen har vi ofta alternativa ideal i bakhuvudet som vi tycker är rimliga, till och med hyllar. Men sedan gör vi som vi brukar.

Förklaringen?

– Det låter så trist, men det hör ihop med konsumtionssamhället som tar varje möjlighet att exploa­tera idéer och sälja grejor. Vi är nästan hjärntvättade att tro att vår identitet formas genom konsumtion. Och vi har väldigt svårt att strunta i det.

I veckor, dag och natt, före julen 1968 jobbade flera hundra för att få Alternativ jul att fungera. Bland dem fanns Göran Folin som sedan dess har han varit aktiv i Alternativ stad som, likt Ny gemenskap, bildades ur frustrationen efter Alternativ jul. I år ansökte de hos kommunen att få arrangera ett stort Alternativ jul-firande i Stadshuset på 40-års­dagen.

– Det blev tummen ner. Inte helt överraskande att den borgerliga majoriteten inte var så värst trakterad av att fira ett 68-evenemang, säger han.

Rättvisepatoset då var starkt på flera plan: den orättvisa fördelningen av jordens tillgångar, men också ensamheten bland människor. Men trycket borde vara större i dag, menar han, med insikten om förhållandet mellan klimat och konsumtion.

– Det fanns också en vänster­argumentation, direkt riktad mot kapitalismen. Man talade om julen som kapitalismens orgasm.

Nu sägs att så kallat schyssta julklappar, eko- och rättvisemärkt ökar i krisens spår, och att årets julklapp skulle vara en upplevelse.

– Vi har fyllt våra hem till bristningsgränsen, säger Karl-Olov Arnstberg. Vi kan inte köpa fler mixer och joxer nu. Det är nog för tidigt i år att se någon effekt av krisen, men kanske grävs den här typen av alternativa idéer upp igen, kanske nästa år.