Det är ingen hemlighet att Lena Adelsohn Liljeroth och hennes gärning som kulturminister inte väcker hänförelse. Inte i det Kultursverige hon är satt att beslutsfatta över och inte på kulturredaktioner som håller ett öga på hennes framfart. Nu visar det sig, föga överraskande kanske, att de svala känslorna är ömsesidiga. Kulturministern gillar inte kulturjournalistik.
I SR:s Kulturnytt hävdar kulturministern att den är så knepig att den skrämt bort näringslivstoppar från att sponsra ett nytt operahus. Istället ger de pengarna till lättbegriplig idrott, som dessutom har vett att vara tacksam.
Och hur svarar stygga kulturredaktörer på ministerns uppmaning att inta en ”mer inkluderande hållning”, det vill säga att formulera sig mer tillgängligt, vänligt och välkomnande, ungefär som en ljummen fön på halvfart, kan man tänka?
Jo de skriver genast elaka blogginlägg. På lätt svenska, givetvis.
Och visst kan man anlägga humorvinkeln på kulturministerns fadäs, för det är exakt vad det är, men den avslöjar beklämmande vanföreställningar:
1. Svenskt näringsliv har i motsats till exempelvis det i Tyskland, Nederländerna och Frankrike, en lång tradition av kulturskräck. Detta, som kortfattat uttryckt dels har med att man på kontinenten kunnat få större utväxling på humanistisk bildning än här, dels med att det övre skiktet av näringslivshierarkin är manligt att göra, har idrotten sedan länge dragit nytta av.
2. Det är inte journalistikens uppgift att sminka upp vaga idéer om kultursponsring så att de blir aptitliga för näringslivet. Vore Lena Adelsohn Liljeroth och hennes regering allvarligt syftande i sina försök att utverka sponsorpengar till exempelvis ett nytt operahus hade hon arbetat för att de, som i andra länder med betydande kultursponsring, blev avdragsgilla.
3. Det kan förutsättas att beslutsfattarna inom näringslivet är fullt kapabla att, om de så skulle önska, ta del även av kulturjournalistik. Att påstå något annat är att ta ära och heder av Handelshögskolan som utbildningsinstitution.
4. Det är internationellt vedertagen praxis att kultur i slutänden kostar betydande statliga pengar. I de länder där den inte gör det håller kulturutbudet som en konsekvens inte lika hög kvalitet.
Sverige är Europas ”tigerekonomi” står det i torsdagens SvD. Med det fantastiska utgångsläget ter sig Lena Adelsohn Liljeroths klockartro på att det skulle komma större sponsorsummor från näringslivet utan skatteavdrag än mer obegriplig. I det ständigt bankrutta Berlin har man just beslutat att lägga snudd på extrema summor på en utbyggnad av Pergamonmuseet med offentliga medel. Därför att beslutsfattarna vet att de på sikt har igen pengarna i form av kulturturism. I ett penningstint Stockholm där klyschorna ”Capital of Scandinavia” och ”världsklass” fortfarande är gångbara kan man bara dra slutsatsen: Sätt igång med en fullskalig kvalitetsrenovering av Nationalmuseum omedelbart - och bygg för all del gärna en ny opera också.
