–Det finns tidigare gestaltningar av kärlek mellan kvinnor, men den beskrivs på ett annat sätt. Kvinnorna känner starkt för varandra och får också fysiskt beröra varandra, men det förklaras som en romantisk vänskap och kvinnors relationer till varandra sågs som avsexualiserade, säger Liv Saga Bergdahl, doktorand vid institutionen för kultur- och medievetenskaper vid Umeå universitet, som skrivit avhandlingen ”Kärleken utan namn. Identitet och (o)synlighet i svenska lesbiska romaner.”
Men vad är egentligen lesbisk litteratur? Enligt Liv Saga Bergdahls definition ska romanerna vara skrivna av en kvinnlig författare, innehålla ett uttalat lesbiskt tema och ha ett inifrånperspektiv där de homosexuella karaktärerna själva får komma till tals.
Utifrån den beskrivningen konstaterar Bergdahl att den första svenska lesbiska litteraturen skrevs på 1930-talet, och hennes forskning handlar i huvudsak om det. Under den tiden skedde en sexualisering i samhället, något som märktes inom till exempel läkarvetenskapen. Rörelsen primitivismen dök upp med sin fokus på livet, sexualiteten och drifterna, något man menade var bra och viktigt att leva ut för människan.
Samtidigt fördes diskussionen om huruvida homosexualitet var ett oacceptabelt beteende som skulle bestraffas, eller om det var någonting naturligt och att bestraffningen borde avskaffas. Tidsandan och dess huvuddrag genomsyrar de 30-talsromaner Liv Saga Bergdahl fördjupat sig i: Charlie av Margareta Suber, Fröknarna von Pahlen av Agnes von Krusenstjerna och Kris av Karin Boye.
–Kärnpunkterna för alla de här författarna är att de argumenterar starkt för den lesbiska kärlekens naturlighet. De görs genom naturmetaforer och genom att placera kvinnorna i naturen, något som hänger ihop med tiden, säger Liv Saga Bergdahl.
–Inga av författarna använder ordet lesbisk. De är ute efter att gestalta en känslovärld som inte stämmer överens med de negativt laddade ord som finns i samhället. Då låter man bli att använda dem istället och skriver andra ord och uttryck.
En mindre del i avhandlingen utgör en översikt av den lesbiska litteraturen fram till början av 2000-talet. Här har Liv Saga Bergdahl fördjupat sig i en roman från varje årtionde. Efter avkriminaliseringen av homosexualitet 1944 och in på 1950-talet inträdde en homofobisk panik i samhället, något som också märks i litteraturen. Liv Saga Bergdahl menar att Lisa Drougges bok Den långa vintern är ett exempel på det.
–Under 1950-talet finns nästan inga lesbiska romaner. Den bok jag har analyserat är en väldigt negativ gestaltning där en av huvudpersonerna ser homosexuell kärlek som orätt och bestämmer sig för att ta livet av sig när hennes sexualitet avslöjas. 30-talsromanerna håller tvärtom fram en optimistisk tro på kärlekens möjligheter.
När sedan det lesbiska kollektivet börjar synas i vardagen under 1960-talet och en hbt-rörelse växer fram avspeglar sig också det i litteraturen. På 1990-talet handlar romanerna om öppenhet och att visa upp homosexualiteten i samhället.
–Många ungdomsromaner handlar om tjejers komma ut-processer, att upptäcka att man har blivit kär i en tjej eller om man vågar berätta för sina kompisar. Nu finns det också ord för det och det är något som kommer med den homosexuella frigörelsen, säger Liv Saga Bergdahl.
