Namnet etsade sig fast tidigt, min mor var en stor beundrare av honom. Stilig var han nog men det var egentligen inte därför hon under min barndom talade lyriskt om Leslie Howard. Han var för henne en hjälte, förvisso som en fiktiv person på vita duken, men också som en påminnelse om hur människor skulle kunna vara.

Anledningen var naturligtvis rollen som Röda Nejlikan i filmen Pimpernel Smith. Den gjordes mitt under brinnande krig och riktade sin både humoristiska och skarpa udd mot Hitlerväldet. Röda Nejlikan är mannen som uppträder under dubbla identiteter, bakom den lite tafatte arkeologen Horatio Smith döljer sig en frihetskämpe och de svagas vän. Gång på gång lyckas han överlista och dra nazisterna vid näsan.

I likhet med filmer som Chaplins Diktatorn (1940), Ernst Lubitsch Att vara eller inte vara (1942) och Howard Hawks Att ha och inte ha (efter Hemingways roman och med Bogart i huvudrollen, 1944) var Pimpernel Smith inte bara högkalibrig underhållning utan kunde även ingjuta hopp och mod hos biobesökaren.

I fiktionens värld är det naturligtvis enkelt att vara hjälte, där synliggörs komplexa sammanhang med schabloner. Men det engagerar, och möjligen för att det är så förenklat kan fiktionen göda och inspirera hjältemodiga handlingar i det verkliga livet.

Därför är det intressant att veta att Raoul Wallenberg och hans halvsyster Nina Lagergren redan 1941 såg Pimpernel Smith – som under kriget inte fick visas offentligt i Sverige – på en privat föreställning i Stockholm. Det går dock inte att dra för långtgående slutsatser av detta men en plötslig identifikation kan i vissa fall få livsavgörande betydelse, även om fiktionens förenklade värld fungerar illa i verkliga livet. Hjältemod och ont och gott är där inga entydiga begrepp samtidigt som riskerna är så mycket större.

Det kan vara värdefullt att hålla i minnet nu när jubileumsåret, med anledning av att Raoul Wallenberg skulle ha fyllt 100 år, inleds. Det är ett år som kommer att ägnas åt samtal, upplysning, bokutgivning. Förhoppningsvis kommer de nya biografierna att vidga bilden av personen Wallenberg och motiven bakom hans aktiviteter.

Vi är beroende av människor som gör det oväntade, som träder fram när de flesta andra endast är rädda. Deras motiv kan variera, för en del är det ett livslångt politiskt eller religiöst övervägande, för andra en stundens ingivelse eller ett konstaterande att ”jag måste göra något”. I Att ha och inte ha är Bogarts svar på frågan varför han hjälper den flyende motståndsmannen: ”Kanske för att jag tycker om dig och inte om dem”.

När den amerikanske journalisten Varian Fry värvades för uppdraget att rädda människor på flykt i södra Frankrike tvekade han men sade: ”Jag är inte rätta personen för jobbet. Allt jag känner till om arbetet som hemlig agent, eller hur man ska överlista Gestapo, har jag sett på bio. Men om ni inte kan hitta någon annan, reser jag.”

Fiktionen behöver inte vara en dålig språngbräda in i verkligheten men Wallenberg och likasinnade är tydliga exempel på hur mycket mer sammansatt verkligheten ändå är än fiktionen.

LÄS OCKSÅ: Hallå där, Kaj Schueler, kulturchef på SvD - Varför fler kulturkrönikor?