CHIANG RAI Kim He Sim är äldst i gruppen. Hon är 16. Den yngste, pojken Lee Chol Yong är bara nio. De andra två är 14-åriga Kim Su Ok och 15-åriga Lee He Yong,
bägge flickor.

De är inte de enda nordkoreanerna som flytt från sitt hemland och lyckats ta sig till Thailand. Men de är de yngsta som kommit utan familjemedlemmar och därför hålls de på ett ungdomshäkte och inte på Chiang Rais polisstation, där man under de senaste åren tagit emot en ström av nordkoreanska flyktingar.
Och det en ström som växer. Förra året var de 300–400 medan en i Chiang Rai bosatt sydkorean, som tolkar för flyktingarna, säger att minst 1 000 nordkoreaner i alla åldrar flytt till Thailand
hittills i år.

Chiang Rai och Thailand är dock inte slutstationen. Härifrån forslas de till Bangkok, där
FN:s flyktingråd, UNHCR, och den sydkoreanska ambassaden behandlar fallen. För de flesta blir det ett nytt liv i Sydkorea.
Kim He Sim som är äldst talar för hela gruppen och berättar att hon flydde därför att förhållandena därhemma i Norra Hamgyongprovinsen var outhärdliga. Det var där nöden var som värst under den stora svälten för tio år sedan, men hon har bara vaga minnen av vad som hände under hennes tidiga barndom.

För henne var det illa nog i år, då hon bestämde sig för att vada över gränsfloden Amnok och in i Kina. Hon möttes av vad hon
kallar ”en kinesisk man”, som tog henne till Changbai, en stad strax norr om Amnok. Där fördes hon samman med de andra ungdomarna.
– Sen åkte vi genom Kina, säger hon. Med buss, tåg, lastbil och båt.
Först reste de till Peking, och sedan via centrala Kina ner till gränsen till Laos, varifrån de fick gå till fots över ett berg till en
liten by. Där väntade en bil, som körde dem till Mekongflodens strand. Sedan åkte de båt ner för floden och släpptes av vid Chiang Saen, den första thailändska staden utefter floden. På något sätt tog de sig med buss till Chiang Rai, och överlämnade sig själva till polisen.

Hur kan detta vara möjligt? För fyra ungdomar, nästan barn, att ta sig obehindrat genom Kina?
Svaret, som de själva inte vågar ge, är att det är välorganiserade kinesiska ligor som smugglar nordkoreanerna ner till Thailand. Och de driver inte någon välgörenhet. Priset per person är minst 40 000 kronor och kan vara så högt som 100 000 kronor.

Självfallet har de här ungdomarna inte så mycket pengar. Men de råkar alla ha släktingar som tidigare lyckats ta sig till Sydkorea, och de betalade smugglarna för att organisera flykten.
Priset inkluderar transporter och mat – samt mutor till den
kinesiska polisen utefter vägen. Därför greps de inte. Och det är inte samma ”kinesiska man” hela vägen. En person i taget eskorterar dem mellan olika städer
i Kina.

Det är samma gäng som tidigare – också mot betalning – lyckades smuggla ut ledande kinesiska dissidenter till Hongkong efter krossandet av demokratirörelsen på den Himmelska fridens torg
i juni 1989. Och samma gäng som i åratal smugglat illegala kinesiska migranter utefter exakt samma rutt genom Kina och Laos ner till Thailand.
Men de nordkoreaner som vill fly har inget annat val än att lägga sina öden i händerna på gängen. Och det är också anledningen till att de här ungdomarna är så förtegna om vad de varit med om och vad som verkligen hände
under flykten till Thailand.
– Smugglarna säger åt dem att vi dödar dig om du inte håller
käften, säger den sydkoreanske tolken, som vill vara anonym därför att också han fruktar gängen. Flyktvägen via Kina och Laos till Thailand är väletablerad, och det är stora, vinstgivande affärer det rör sig om.

Och det är den enda vägen för nordkoreanerna. Att ta sig över den demilitariserade zonen som skiljer Nordkorea från Sydkorea är omöjligt.
Men många nordkoreaner är desperata och de med släktingar utomlands tar risken och flyr. Och de hoppas alla på en bättre framtid. Kim He Sim säger att hon vill bli läkare. Hennes mor bor
i Seoul, så hennes framtid är säkrad.
De andra två flickorna vill bli lärare. Lille Lee Chol Yong, som sitter tyst under samtalet och ser sliten ut, har dock helt andra planer. När jag frågar om vad han vill bli yttrar han sin första och enda mening:
– Jag vill bli polis.

Det är svårt att sia om andras drömmar, men det är mycket troligt att hans önskan att bli polis är följden av vad han fick stå ut med under flykten, och vilka typer av människor han mötte. Trots sin unga ålder har han en klar
uppfattning om rättvisa och vet nog att polisen har rätt att gripa dåliga människor. Men så länge nöd råder i Nordkorea kommer strömmen av flyktingar till Thailand att fortsätta – och skrupelfria gäng att tjäna pengar på
andra människors olycka och dröm om ett bättre liv.