Köp en t-shirt med den östtyska trafikljusgubben Ampelmann, åk på ”Trabi-Safari” i DDR-bilen Trabant eller bo på ”Ostel”, ett hostel i DDR-stil. Turistindustrin i Berlin har inte varit sen att slå mynt av den DDR-nostalgiska våg som sköljde över Tyskland kring millennieskiftet.

De senaste tio åren har det forna Östtyskland skildrats i flera storfilmer. Störst succé hos publik och kritiker gjorde ostalgiska Good bye Lenin från 2003, om Alex som med hjälp av DDR-rekvisita försöker övertyga sin sjuka mor om att muren inte alls har fallit, och det Oscarsbelönade dramat De andras liv från 2006, om ett teaterpar som ställs under Stasiövervakning.

Den senaste i raden av DDR-skildringar, Barbara, är på intet sätt sentimental. Filmen om Berlinläkaren som tvångsplaceras vid ett sjukhus på den östtyska landsbygden, efter att ha sökt utresevisum, och smider planer på att fly vann en Silverbjörn för bästa regi på filmfestivalen i Berlin.

Regissören Christian Petzold, med flera prisbelönta filmer i bagaget, skapar en klaustrofobisk stämning där den hemliga säkerhetstjänsten Stasi tycks lura bakom varje hörn.

Filmen bygger delvis på en novell med samma namn av författaren Hermann Broch. Men medan novellen utspelar sig under nazitiden valde Christan Petzold i stället DDR som fond. Hans föräldrar flydde från Östtyskland i början av 60-talet, själv föddes han i väst.

–Det är så många saker som möts i det här. Mina föräldrars historia, novellen, den stora ensamheten hos folk som lämnar något de vet att de aldrig kommer att få återse. Så var det för mina föräldrar, de förlorade allt när de flydde och har fortfarande inte berättat något om det för oss barn. De hade skurit ut det ur sina liv för att det gjorde för ont, säger Christian Petzold i telefon från Berlin.

Något decennium efter flykten började familjen dock åka på semester till DDR och Christian Petzold säger att det var en märklig upplevelse att vara i ett land där alla talade samma språk som han själv men där allt var så annorlunda.

–Det var en spöklik atmosfär. Ingen reklam, inga bilar. Men jag kunde se att mina föräldrar var väldigt lyckliga när de träffade sina vänner där.

Filmer om DDR kom redan i början av 90-talet, men det var först med Sonnenallee 1999 som biopubliken i Tyskland på allvar strömmade till. Filmen i regi av Leander Haußmann, själv uppväxt i DDR, är full av komiska element och berättar om en grupp tonåringar som festar, är förälskade och jagar Rolling Stones-vinyl i skuggan av Berlinmuren.

Historikern Hanno Hochmuth på Centrum för samtidshistorisk forskning (ZZF) i Potsdam forskar bland annat om DDR-tiden och hur den skildras i populärkultur och skolböcker. Han delar in DDR-filmerna i tre perioder. Efter murens fall kom filmer som Löftet, som främst tog upp diktaturens förtryck och inte blev några större publikfavoriter. Därefter följde filmer som fokuserade mer på vardagslivet och blev mycket populära. Och slutligen kom filmer som återigen skildrar förtrycket, men på ett mer nyanserat sätt, som De andras liv.

– Ett stort problem är att alla minns DDR på så olika sätt. Många forna östtyskar har goda minnen från DDR medan andra, som upplevde förtrycket, har en helt annan bild, säger Hanno Hochmuth och fortsätter:

–Den första sortens filmer tog upp sådant som många östtyskar inte kunde känna igen sig i, medan filmer som Sonnenallee och Good bye Lenin genom att fokusera på populärkultur och vardagsliv lyckades fånga en större publik. Nu har vi återvänt till ämnen som Stasi och förtryck. Många kände att fokuset på populärkultur och vardagsliv blev alltför frånkopplat från diktaturen.

Ostalgin, som nådde sin kulmen 2003 med Good bye Lenin och DDR-nostalgiska tv-shower, lever kvar bortom turiststråken, men Hanno Hochmuth tycker att det har börjat klingat av. Han vill inte kalla fenomenet farligt romantiserande men säger att de bakomliggande orsakerna bör tas på allvar: att många östtyskar inte kände igen sig i den historia som berättades om dem efter murens fall och inte kände sig hemma i det återförenade Tyskland.

–Jag tror att många anser att ostalgin gick för långt och förbisåg aspekter av diktaturen. Men även i forskningen måste man väga in vardagslivet för att förstå DDR och varför det höll i 40 år, säger Hanno Hochmuth.

Att DDR-tiden fortfarande fascinerar både filmskapare och publik är uppenbart. En period så full av dramatik, där så många av de inblandade bär på berättelser om svek, längtan, drömmar och separationer, är förstås en guldgruva för historiejägare.

I Barbara ville Christian Petzold ge DDR mer färg än vad staten brukar få på film. Han lät naturen utgöra ett starkt element, där höstvinden piskar träden och får vågorna i Östersjön att skumma.

–Efter att vi vann det kalla kriget ansåg vi att hela öst såg ut som Nordkorea medan vi hade fantastiska färger skapade av McDonald’s och Coca-Cola. Men färgen på fälten, träden och blommarna är desamma. Jag vill inte säga att DDR var en mäktig stat full av färg. Men jag vill inte använda gråskalor för att säga ”det här är kommunistiskt” och färg för att säga ”det här är väst”. Det känns billigt, säger han.

Christian Petzold tror att DDR-tiden kommer att fortsätta vara ett filmtema eftersom det finns så många historier kvar att berätta. Och han anser att forna Östtyskland får ny aktualitet i den ekonomiska krisen.

–Vi har en kapitalistisk kris. När du lever i ett system som krisar blir du intresserad av tidigare systems kriser och DDR var ett alternativ. Det var ett dåligt alternativ men det var ett alternativ. I dag har vi inget alternativ, säger han.