Utrikesminister Carl Bildt, fängslade Dawit Isaak och Eritreas diktator Isaias Afewerki.
Foto: Ap, Scanpix
Dawit Isaak, snart 46 år gammal, sitter sedan nio år i fängelse i Eritrea. Inget åtal, ingen rättegång. Ingen tillåts besöka honom. Inte familjen, inte Sveriges ambassadör, inte Röda korset. Ingen.
Är det verkligen sant att Sverige och EU och Europarådet gör allt som står i mänsklig makt för att få Dawit Isaak fri?
Uppgiften är inte enkel. Den eritreanska regimen är ett rövargäng. Ändå. Stämmer det – som EU-kommissionären Cecilia Malmström försäkrat – att ”människor på UD arbetar dag och natt för att försöka få Dawit Isaak fri”?
Vad UD gör i fallet är sekretess-belagt. Till och med diariet är hemligt. Inte ens riksdagen får veta vad UD och regeringen gör. I de fall riksdagsledamöter frågat eller interpellerat har de alltid fått samma svar, i varje fall de senaste fyra åren: ”ärendet Dawit Isaak är ett allvarligt humanitärt fall som har hög prioritet för utrikesförvaltningen”.
Motioner med krav på större engagemang och öppenhet har avslagits med samma motivering. Utrikesministern upprepar att ärendet är ett allvarligt humanitärt fall som har hög prioritet för utrikesförvaltningen.
Ordvalet är viktigt här. Man talar om ett humanitärt fall och om utrikesförvaltningen. Dawit Isaaks öde betraktas som ett konsulärt ärende. Eller som Carl Bildt själv, tillfrågad om Dawit Isaak, uttryckte det vid ett sammanträde med EU-nämnden: ”Vad gäller hanteringen av konsulära ärenden brukar vi inte ta upp dem här”.
Dawit Isaak är utsatt för grymhet och rättslöshet. Ett konsulärt ärende?
Nå, konsulära eller inte – de ansatser som gjorts är knappast kraftfulla. Sekretessbelagda handlingar och uppgifter som jag kunnat ta del av på annat sätt än genom UD och regeringen ger en annan bild än den som regeringskansliet målar upp: nästan bara Fredrik Schiller, utnämnd till Sveriges Eritreaambassadör men placerad på UD i Stockholm, tar sig då och då an ”ärendet”. Sporadiska initiativ tas att få en eller annan eritreansk regimtrogen politiker eller myndighetsperson – oftast med mycket litet inflytande – att verka för en ”humanitär lösning av ärendet”. Någon gång vädjas till utomeritreanska vänner till regimen i Eritrea att de ska lägga ett gott ord. Ibland redogörs för skvaller om sammanhang som inte haft direkt koppling med Dawit Isaak.
Långt ifrån något högt prioriterat ärende. Långt också ifrån den ”kombination av politiska påtryckningar och intensivt fotarbete” som år 2005 faktiskt fick Dawit Isaak frigiven – låt vara att ”frigivningsoperationen” efter ett par dagar gick om intet eftersom delar av diktaturens maktapparat inte kände till den.
Därav kanske den slutsats som står att läsa i en av de senaste, och förstås sekretessbelagda handlingarna: ”i princip inga kontaktvägar öppna till den eritreanska regeringen”.
Är det i insikten om att diplomatin misslyckats som Sverige på ett alltmer olustigt vis anstränger sig att vara den eritreanska diktaturen till lags? Är det i hopp om att få diktatorn Isaias Afewerki på så gott humör att han småningom beviljar audiens?
Radio Erena är Eritreas enda fria radiostation. Den finns i Paris och når Eritrea via satellitsändningar. Den verkar för demokratisering och är en viktig informationskälla. I våras sökte Radio Erena via Reportrar utan gränser biståndsmedel ur Sidas särskilda fond till stöd för ”demokratisering och yttrandefrihet”. Sida fann ansökan intressant och valde att pröva den. Ett avgörande moment i en sådan prövning är att rådfråga UD. UD sa nej. Det skulle, förklarade ambassadör Schiller, störa relationerna med Eritrea. Sida hade då inget annat val än att avslå ansökan.
Tyst diplomati brukar UD tala om. Man undrar: tyst eller tystad? Tystad är i varje fall den organisation som bildades till stöd för frigivning av Dawit Isaak, stödkommittén Free Dawit Isaak.
Leif Örbrink är ordförande för kommittén. Han får regelbundet träffa ansvariga på UD ”mot löfte att inte prata i media”. Man har – med en UD-tjänstemans ord – ”sytt upp” honom.
Jag frågar Örbrink om uppgifterna är sanna, om han verkligen träffar UD regelbundet på villkor att han inte talar med medierna. Örbrink svarar att så är fallet men vill inte säga om han fått ta del av handlingar och konkreta uppgifter: ”Jag vill inte svara, då jag har lovat att inte avslöja det jag får reda på”.
Man är undrande inför hur UD och regeringen agerar. Riksdagen nekas de handlingar och uppgifter som Örbrink får. Örbrink tvingas in i en för honom orimlig situation. Dessutom står arrangemanget i strid med tryckfrihetsförordningen. För lämnar man uppgifter till en utomstående ska uppgifterna också lämnas ut till alla andra som begär dem.
Ställda mot väggen finner regeringen och UD alltid nödutgången: EU. Det är där de riktiga insatserna för Dawit Isaak görs. EU-kommissionen för Sveriges talan. Detta upprepar regeringen och UD ständigt.
EU-parlamentet har länge verkat för Dawit Isaak och frågat varför EU-kommissionen inte ryter till. Kommissionens svar är alltid detsamma: man delar oron för Dawit Isaaks öde. Man upprätthåller kontakt med den svenske utrikesministern. Kommissionären för handels- och utvecklingsfrågor har tagit upp frågan om samvetsfångar med företrädare för Eritrea.
En fråga om brott mot de mänskliga rättigheterna hanteras således av den ansvarige för handel och utvecklig. Varför är den inte en angelägenhet för den ansvariga för utrikespolitiken?
EU har ett utvecklings- och handelsavtal med Eritrea, ett så kallat Partnership agreement. De grundläggande bestämmelserna för samarbetet finns i Cotonou-avtalet. Själva samarbetsprojekten tas upp i ett särskilt strategiavtal, Country Strategy Paper.
Ett första sådant strategiavtal kom till 2002. EU lovade 88 miljoner euro för tiden fram till 2008 men ökade bidraget till 117 miljoner. Ett nytt strategiavtal träffades 2009, i vilket EU lovade 122 miljoner euro fram till 2014.
Avtalen väckte anstöt på flera håll. Amnesty och Human Rights Watch kunde inte förstå stödet till en diktatur som systematiskt och brutalt kränker fri- och rättigheter och som militariserat samhället. Också Afrikanska unionens människorättskommission ställde sig frågande: pengar till ett land som kränker den afrikanska människorättsstadgan, som kommissionen fällt för grova brott mot de mänskliga rättigheterna, som inte låter kommissionen besöka landet – varför?
Ja, varför? Varför bjöd EU-kommissionen i maj 2007 diktatorn Isaias Afewerki till Bryssel? Louis Michel, dåvarande kommissionären för utvecklingsfrågor, sade sig vara ”mycket, mycket hedrad att ta emot” Afewerki. Och varför kungjordes vid besöket – två år innan något avtal var träffat och något beslut var fattat – att Kommissionen skulle förlänga strategiavtalet till 2014?
Svaret brukar vara att pengarna är till för att demobilisera soldaterna, rädda landet och hindra svälten. Men demobilisering sker bara på papperet. I själva verket finns fler soldater nu än vad som fanns för tio år sedan. FN:s World Food Programme (WFP), ett organ mot världssvälten, valde år 2006 att avsluta sina program i Eritrea. Inte för att svälten hade lindrats men därför att eritreanska myndigheter sa att biståndets livsmedel inte längre skulle distribueras gratis; den som ville få mat skulle arbeta för den. WFP sa alltså nej. Men EU sa ja. Och det bistånd som verkligen är humanitärt och inte utvecklingsstöd, det ges till Eritrea helt utanför ramen för Cotonou-avtalet och de särskilda strategiavtalen. Alltså ur en annan budget än den som används för utvecklings- och handelsstöd. Och där är EU-kommissionen inte generös mot det svältande eritreanska folket. Därtill, bland annat med tanke på regimens bristande redovisning, över huvud taget kritisk till fortsatt bistånd.
En orsak till att EU-kommissionen så envist värnar vänskapen med den eritreanska diktaturen förefaller klar. Vid en internationell konferens i Bryssel förra året uttalade EU-kommissionens talesman: ”EU har ekonomiska intressen i form av direkta investeringar, handelspotential och säkrad handelsfart i Röda havet /.../ EU har också säkerhetsintressen i form av skydd mot illegal invandring, mot trafficking och mot spridning av extremism.”
Hur då göra för att få Dawit Isaak fri?
Den 9 december 2009 var Louis Michel, han som 2007 känt sig så hedrad av den eritreanske diktatorns besök i Bryssel, inte längre EU-kommissionär utan i stället EU-parlamentariker. Han anförtrodde sina nya kolleger hur den eritreanske ambassadören i Bryssel hade uppmanat honom att resa till Asmara: Dawit Isaak skulle friges och Michel skulle ta honom med sig till Europa. Michel reste och träffade diktatorn Afewerki. Hur blir det med Dawit Isaak, hade Michel omsider frågat. Och Afewerki hade svarat att Dawit Isaak inte var någon angelägenhet mellan Eritrea och EU. Skulle frågan alls lösas måste det ske i direkta förhandlingar med Sverige. Michel fick resa tillbaka till Bryssel ensam.
Är det så som Michel berättat och om Sverige inte har några ”öppna kontaktkanaler” med diktatorn, ja då får man gå andra vägar. De vägarna förutsätter – med tanke på den svenska regeringens underdånighet – en riksdag som inte nöjer sig med vaga frågor, motioner och interpellationer.
Varför till exempel inte kräva att EU:s partnerskapsavtal med Eritrea upphävs? Cotonou-avtalets grund är respekten för de mänskliga rättigheterna, rättssäkerhet, främjande av demokratisering.
Bryter man mot de mänskliga rättigheterna faller grunden för partnerskapet och därmed för själva avtalet. EU borde alltså för länge sen ha slutat sitt utvecklingssamarbete med Eritrea. Man borde ha gjort som man gjorde mot bland annat Zimbabwe: åberopat artikel 9 i Cotonou-avtalet, stoppat utbetalning av medel ur EU:s utvecklingsfond och infört inreseförbud i Europa för diktaturens företrädare.
Ingenting hindrar riksdagen att besluta om en sådan väg. Än mindre att besluta att Sverige ska anmäla EU-kommissionen/Rådet till EG-domstolen. Då kan domstolen pröva om EU-kommissionens likgiltighet inför Eritreas brott mot Cotonou-avtalets människorättsklausul strider mot EU-fördraget. Domstolen har i sin praxis slagit fast vikten av att EU:s partnerskapsavtal grundar sig i respekten för mänskliga rättigheter.
Och varför inte klart ställa sig bakom Afrikanska kommissionen för de mänskliga rättigheterna? Kräva att kommissionens fällande utslag mot Eritrea, ett utslag som gällde bland annat just Dawit Isaak, blir verkställt? Vi vet att målet, drivet av människorättsorganisationen Article XIX, är en nagel i ögat på den eritreanske diktatorn. Hans regim lade möda på att förklara för kommissionen varför anmälan skulle avvisas: rättsväsendet i Eritrea är helt oberoende. Misstankarna mot Dawit Isaak och övriga fängslade journalister rörde mycket allvarliga högmålsbrott. Det rådde krigstillstånd.
Kommissionen ansåg att Eritreas argument inte höll. Varken krigstillståndet i landet eller allvaret i misstankarna mot de fängslade kunde ursäkta det långvariga frihetsberövandet utan rättegång. Att hålla Dawit Isaak och de andra journalisterna fängslade och isolerade och med besöksförbud var tortyr. Eritrea fälldes för brott mot sex artiklar i den afrikanska konventionen om mänskliga rättigheter. De fängslade borde dels friges omedelbart, dels erhålla skadestånd för de kränkningar de utsatts för.
Eritrea har inte rättat sig efter utslaget och låter inte kommissionen besöka landet.
Är det då inte självklart att Sveriges riksdag beslutar att ge kommissionen sitt stöd? Att försöka driva frågan i FN? Att riksdagen själv anmäler Eritreas fortsatta brott mot Dawit Isaak till förnyad prövning i Afrikanska kommissionen? Riksdagen liksom enskilda riksdagsledamöter kan göra det. Det kan också organisationer som Amnesty, PEN, Reportrar utan gränser liksom de svenska tidningar som tagit sig an Dawit Isaaks sak. Inte bara drabbade och anhöriga får driva mål inför Afrikanska kommissionen. Vem som helst får göra det, enskilda eller organisationer – och det oavsett anmälarens hemort. Enda kravet är att en så kallad habeas corpus-framställan lämnas till Eritreas Högsta domstol, något som – enligt vad den eritreanska regimen försäkrade Afrikanska kommissionen – står var och en fritt att göra. Blir det nej där har man alltså rätt att gå till Afrikanska kommissionen.
Hjalmar Söderberg sa en gång: demokratin blir aldrig självklar så länge det inte anses ”önskvärt att folk blandar sig i sina egna angelägenheter”.
Dawit Isaaks öde är vår angelägenhet.
